söndag 30 december 2012

Utför i barndomens backe


Igår blev det en ny dag med skidåkning för oss, vädret var ostadigare och vi valde att åka till Gesundaberget, den anläggning som ligger närmast där vi bor, bara några kilometer bort. Barnen kunde sitta iförda pjäxor den lilla bilturen upp till backen och det var enkelt och smidigt. 

Men när vi kom upp till anläggningen blev vi både förvånade och besvikna. Trots alla förutsättningar som funnits den här vintern var det bara en backe öppen, förutom den lilla barnbacken intill parkeringen. Inga snökanoner hade körts, de stora backarna var totalt opreppade.

Som tur var för vår del så var det den backe som var öppen riktigt bra för barnen att åka i. Både Krigarprinsessan och Kaptenen kunde åka fritt och de övade också på att åka ankarlift själva. Så dagen var givande på så vis. Snön var fin och vi hade ett par timmar härlig åkning tillsammans.

Men jag blev ändå lite nedstämd av vårt besök. Detta var backen jag växte upp med. Där har jag haft så roligt och det har varit en jättefin skidanläggning att ha som hemmabacke. Den ligger som sagt nära mitt föräldrahem och jag vill ju att mina barn ska få uppleva det jag har upplevt där när vi är uppe och hälsar på. Men nu är det bara eftersatt och trist. Jag vet inte vad som hänt.

Mitt hopp nu är att det blir sålt till entusiaster som ser potentialen. För potentialen finns att göra det riktigt bra igen.

Idag har vi haft en vilodag, slasket kommit ifatt oss. Så vi firar nyår här, sedan fortsätter vi norrut för att nå nya höjder och bättre förutsättningar.

fredag 28 december 2012

Från skitväder till skidväder


Igår var det riktigt trist väder hemma. Blött och halt och gråslaskig snö. Värsta sortens vinterskitväder rent ut sagt. 

Men som tur var hade vi andra planer på gång. Sent igår satte vi oss i bilen och åkte norrut. 
Första stoppet är mitt föräldrahem i Dalarna och vi kom fram hit i natt. 
Här är det minsann inget slask. I morse vaknade vi till en blå himmel och inte långt senare kikade solen upp över tak och träd. 
Så vi tvekade inte en sekund utan kastade oss in i bilen och åkte upp till Grönklitts skidanläggning och i de slalombackarna spenderade vi dagen idag. 
Barnen premiäråkte första gången för säsongen och vi hade det helt underbart. 

Kapten var nog mest lyrisk av oss.
-Mamma, det här är så mysigt, när vi åker slalom tillsammans. Och bäst är när jag åker sådär fort så jag nästan tappar balansen och nästan ramlar, men så gör jag inte det utan klarar mig.

Living on the edge. Såklart. Min lilla adrenalinjunkie.

tisdag 25 december 2012

God Jul och God Fortsättning

Julledighet fylld av glädje och lycka önskar jag er alla. 
Och det viktigaste av allt - kärlek!
Det är så roligt att ni tar er tiden att läsa det jag skriver
Tack!


söndag 23 december 2012

Krigarprinsessan och Tomten


Vi har en julstrumpskalender här hemma. På en lina hänger det 24 stycken små yllestrumpor, och på natten kommer tomten och lägger i en liten present var till barnen i strumporna. De älskar vår kalender. Jag älskar den också. Den är dekorativ och även  praktisk, för Tomten behöver inte sitta den 30 november och slå in paket till förbannelse som jag vet att Tomten gjorde till mig och mina syskon när jag var liten. Nu kan det fixas lite allteftersom och det gillar Tomten.

Krigarprinsessan tycker det är extremt spännande att Tomten kommer förbi varje natt för att fylla strumpan och hon har börjat försöka kommunicera med honom. På golvet utanför hennes rum står en liten anteckningsbok och bredvid den ligger det en krita. I boken har hon skrivit meddelanden till Tomten. 
Eller snarare verkar det som hon mest är intresserad av att testa Tomtens intelligens.

I boken hade hon skrivit:

HEJ TOMTEN
VET DU VAD 4+4=___ ÄR
SKRIV

Morgonen efter hade Tomten faktiskt svarat. Han hade svarat 9.
Då kom det ett nytt meddelande från Krigarprinsessan:

NEJ TYVÄR MEN DU HADE FEL
4+4 =8
VEND BLAD!

Och för att gnugga in misstaget lite extra i Tomtens medvetande stod det på nästa sida:

NEJ TIVÄR MEN 4+4 =8
VET DU VAD 9+1=___ ÄR

Som tur är svarade Tomten rätt den andra natten och efter det kom det inga fler frågor. Hon hade testat honom och han hade rätt, så hon verkar nöjd. Julafton är tryggad.


lördag 22 december 2012

Domedag tjomedag


Igår var dagen då världen skulle gå under. Jag valde att tänka en del på det där under gårdagen. Jag pulsade iväg till skola och dagis med barnen på morgonen, muttrandes över varför inte domedagen var en helgdag. Skolplikt på dagen för världens undergång? Det kändes inte rimligt. 
En stund efter jag lämnat barnen skulle jag åka och handla julklappar, så jag knatade iväg mot bussen. När jag gick där funderade jag på hur det hela med den där undergången skulle gå till. 
Skulle himlen öppna sig? Marken? Skulle det komma en kastvind och tackla mig från sidan och slunga iväg mig och allt annat ut i rymden? Eller skulle det komma utomjordingar och förinta hela planeten? 
Men inget hände.
Jag började köpa julklappar. Hyfsat omotiverad. Varför skulle jag stressa? Det ska ju inte bli någon julafton ändå. Sen valde jag att rycka upp mig och blev för en stund lite extra generös. Varför snåla? Pengarna skulle ju inte vara till någon nytta sen ändå.
Sådär höll jag på. Det var ganska kul.

På kvällen skulle min man ut med ett gäng kompisar och jag frågade honom om inte det skulle vara en godtagbar ursäkt om man hellre ville vara med sin familj när jorden gick under? Det trodde han inte.
Så jag var själv igår kväll. Jag öppnade en flaska vin och började julstäda. För vid åttasnåret började jag släppa det där med jordens undergång. Det kändes som vi var safe för den här gången.
Jag sms:ade en del med min man under kvällen. Han hade det bra. Ingen lokal undergång runt Stureplan heller tydligen.

Ett par minuter efter midnatt fick jag ett sms från honom. 
"Tack älskling" stod det.
Jag svarade något i stil med:
"Jo varsågod, men oavsett vad du tror så var det inte jag som avstyrde apokalypsen". 

Fast jag visste att det han egentligen syftade på var att jag under kvällen först hejat på honom att festa ordentligt ifall jorden skulle gå under, och sen tyckte han skulle fortsätta festa ordentligt för att fira att han överlevt.



tisdag 18 december 2012

Hemtrevligt gym!


Min sjukgymnast huserar inne i ett gym inte långt från där jag bor. En promenad på tio minuter genom parken bara, och vips så är jag där. Mycket praktiskt.

Det finns så mycket trevligt i det där gymmet har jag märkt när jag sitter och väntar på min tur. Det måste bero på alla pensionärer som håller till där. De motionerar på för fullt och jag tror det är här några av de allra trevligaste pensionärerna håller till. 
Motion är vetenskapligt bevisat att det är bra för humöret, det vet vi ju.

Och varför skulle de pensionärer som kommer dit inte trivas? De får låna små blommiga vattensprutor och små handukar för att torka svetten av pannan och redskapen. I skivsamlingen har jag sett både best of 1979 och lugna favoriter. 

För att inte tala om shoppingen. På ett bord (brevid vattensprutflaskorna) har någon ställt en liten korg med hemmavirkade handledsvärmare för 50kr paret. På andra sidan står det hemmasnickrade fågelholkar man kan köpa, det går att välja mellan en eller upp till fyra våningar.

Är det inte fantastiskt? SATS kan slänga sig i väggen. Det här kallar jag ett gym för alla.

måndag 17 december 2012

Vilken fest!

Plötsligt händer det...

Det är inte så himla ofta jag partajar loss nuförtiden, det kan jag villigt erkänna. 
Middagar med mycket vin? Japp, ofta. Ett glas skumpa eller två på en bar? Ja absolut, det händer. 
Dans och drinkar däremot. Nej, inte så ofta. Längre.
Men i lördags hände det grejer. Då var det dags för både dans och drinkar. Och god mat. 

Vi var på Trosa stadshotell med ett helt gäng vänner. Övernattning och hela balunsen. Kvällen inleddes med ett klassiskt och helt fantastiskt julbord. Service, mat och dryck i toppklass. 
Efter vi ätit oss in i ett smått komaliknande tillstånd vankades det drinkar "to die for". Eller "to die of", om du frågar min man, av olika anledningar. Min Strawberry daquiri var dödsgod (ja, jag vet att det är en sommardrink, men den var i alla fall tomteröd). Min mans Manhattan däremot höll på att ta kål på honom. Men det var inte bartenderns fel. Den var säkert gjord precis som den skulle. Den var bara inte en drink som passade mannens smaklökar helt enkelt. Förutom det var allt perfekt. Vi fick ett "eget" vardagsrum att husera i där vi kunde spela vår egen musik, och vi dansade för fullt därinne. Helt outstanding. 

Kvällens snackis var ett par suspekta badbrallor som dök upp i alla möjliga sammanhang. Ett tag var de bestämt hos personalen en sväng.

Igår var jag så trött att jag inte ens orkade skriva det här inlägget, men idag är jag mig själv igen, tack och lov. Tröttheten igår påminde mig också om varför jag inte festar loss lika mycket längre. Det är helt enkelt inte värt att vara så trött en hel dag efter. Men då och då är det helt klart värt det. Speciellt efter en kväll som denna.

torsdag 13 december 2012

Julafton a la Mauro Scocco


Vi har två skivor som vi lyssnar till väldigt mycket här hemma nu när vi julmyser. Den ena är Mando Diaos tolkningar av Gustaf Fröding (ingen julmusik, men så härlig och finstämd), och den andra är Mauro Scoccos julskiva. 
Jag gillar Mauro Scocco, men när min man kom hem med skivan (ja han köpte den, inte satte på den på Spotify, han köpte den) så fnös jag. En julskiva? Allvarligt? Och det finns en duett med Sarah Dawn Finer? Kom igen!?! Det var väl ungefär vad jag fick ur mig. Smått skeptisk med andra ord.

Men den är bra, den är riktigt bra. Och löjligt nog är just den där duetten en av mina favoriter. Den är ljuvligt sliskig i melodin. Egentligen är jag inte förvånad. Vid jul ändras av någon underlig anledning mina åsikter om kitsch och sånt. Plötsligt släpper jag in tomtar och glitter i mitt hem och nu även Sarah Dawn Finer.

Det som verkligen fick mig på fall var texten. De sjunger om att de tar in på Grand Hotell för att slippa från julstressen. Pengarna är slut och idéerna med, det är kallt och de är bara less. Men på ett ljuvligt sätt. De sitter där och beställer upp sill och snaps och ser ut över det snötäckta slottet och Skeppsbron och bara slappar. 

Det låter så himla mysigt. Men ändå inte, jag vill ha min jul med familjen. En weekend där jag bara slappar har jag gärna efteråt. Och ska ha det också. Men på ett helt annat hotell.



onsdag 12 december 2012

Kaptenen och teckenspråket

På Kaptenens förskola håller de just nu med att lära sig lite teckenspråk. Bara för att det är kul och lite annorlunda. Och Kaptenen älskar det. Han sitter vid middagsbordet och gör tecken för allt möjligt. Att ingen av oss andra förstår vad han tecknar är förstås extra spännande för honom. Han berättar stolt för oss, och skulle kunna lura oss rejält om han hade lust, men det verkar inte som han kommit på det. Eller så vill han inte. Han verkar ta det på allvar. Imorgon när det är Luciafirande på dagis ska barnen sjunga och samtidigt teckna julsångerna. Det ska bli riktigt kul att se. 

Idag när vi kom hem på att han ville se julkalendern på SVTplay och jag startade igång datorn och lämnade honom där. Han klickade igång avsnittet och efter en stund hörde jag honom ropa:

-Mamma, det hände något här! Kom!

Jag gick och kollade vad som hänt och fick se att han lyckats starta avsnittet med teckenspråkstolk som sitter i högra hörnet och tecknar för fullt, och jag förklarade för honom att det finns avsnitt både med och utan teckentolkning.

Kaptenen såg lite fundersam ut, tittade på skärmen och konstaterade:

-Ja jag tror jag tar utan tecknen mamma. Hon tecknar lite för fort för mig...


tisdag 11 december 2012

Essinge kyrka goes Vegas style

Häromdagen satt jag på tunnelbanan och läste Metro när min blick fastnade på denna annons. 
Är det inte fantastiskt? En chans till drop-in bröllop i sann Las Vegas anda i Essinge kyrka. Ta med hindersprövningen och åk dit bara. Glöm för guds skull inte ID-kort. Det finns ett gäng präster och musiker på plats. Och man får tårta!

Redan gift? Men då kanske ni fått barn? Passa på att spontandöpa ungen vetta. 
Allt detta för att det är ett ovanligt spännade datum imorgon. 

121212. 

Var är romantiken kan man undra? Men alla vill ju inte ha romantik, det vet jag ju.

Jag som redan haft ett überromantiskt bröllop blir nästan lite sugen på att gifta mig igen. Undrar om de tar emot de som vill förnya löftena? Jag skulle klä mig som Marilyn Monroe tror jag, eller kanske Britney Spears?

Är det någon av er som läser detta som redan har planer (eller just fick en fin ide tack vare det här inlägget) att åka dit, så hoppas jag du tar detta på allvar och åtminstone kommer dit i cowboyhatt eller utklädd till Elvis. 




söndag 9 december 2012

Zetas julmarknad

I helgen var det dags för handelsträdgården Zetas julmarknad. Jag var där igår och det var helt ljuvligt. Snacka om kvalitet före kvantitet. Jag tror det bara var 7-8 marknadsstånd uppställda, men allt var så noga utvalt att det räckte bra. Sen var det förstås mycket fin julstämning inne i Zetas egna butik också. Som alltid kunde jag hämta mycket inspiration. Denna gång njöt jag förstås av deras fantastiska julgrupper. Så enkla men ändå så avancerade, de har det där "lilla extra" i allt de gör på det där stället. Mycket imponerande. Bara att komma på tanken att lägga tulpanlökar som dekoration på adventsljusstaken. 
Jag låter bilderna jag tog tala för sig själva:







fredag 7 december 2012

No pain no gain


Nu är jag lycklig må ni tro!

Igår var jag och träffade sjukgymnasten för första gången och fick beskedet att det fixar sig med min arm! Det kommer ta några veckor, men det kommer att gå.

Redan idag var jag tillbaka för nästa stretchningspass. Jag hade proppat mig full med dubbla Alvedon och Ipren i förebyggande syfte. Jag stålsatte mig, jag var beredd på smärta. Efter gårdagens besök visste jag att det skulle göra förjävligt ont idag, men det är inte farligt att pressa, pressa, pressa, och det lugnade mig.
Resultatet blev över förväntan. 

Med sjukgymnastens och en enkilos handledstyngds hjälp lyckades vi pressa ner min arm nästan helt i utsträckt läge! Det gjorde ont som fan, men det gick! 
Flexibiliteten finns alltså där. (Jippi!) Även om armens muskler drog ihop sig som en gummisnodd efteråt så finns det där. Jag kommer att kunna fixa det.

Sjukgymnastens personlighet passar mig perfekt. Hon tillåter inte att jag sjåpar mig. Hon är hård och snäll på samma gång. Peppar och berömmer och säger till mig på skarpen när det behövs. 

Allt det där onda gjorde mig lite rädd först, och det kändes plötsligt som en mini-pytte-variant av hur jag hanterade smärtan vid min första förlossning. Plötsligt när jag låg där på BB gjorde det så ont att jag fegade ur och ville bara därifrån. "Det här går inte" sa jag gång på gång. "Jag vill inte vara med mer nu..."
Men barnmorskan sa åt mig på skarpen att skärpa till mig och fokusera. Och till slut gick det. 

Idag visste jag hur viktigt det var att jag fokuserade och under mycket smärta lyckades vi (i alla fall nästan) att räta ut armen, och både sjukgymnasten och jag var jättenöjda efteråt. Hon var imponerad över min "töjbarhet". 

Vilket framsteg! I'm very bendy.



onsdag 5 december 2012

Styrkekramar funkar inte i cyberspace...eller?

Idag skulle jag kunna skriva om snö. Men det gör jag inte. Jag tror många av er är ganska "fed up" på snö. Så jag skriver om kramar istället...

Jag har på flera håll läst att ordet "Styrkekram" som används ganska ofta i sms och sociala medier irriterar många. Jag kan inte annat säga att jag var en av dem förut. Skitfånigt tyckte jag att det var. Vaddå styrkekram? Hur skulle det gå till? Visst, jag förstår vad som menas. En kram som ska göra en starkare. Men det lät ju bara löjligt.

Men så kom jag på att jag för en tid sedan läst att det finns forskning på vad långa kramar gör med oss.
Om man kramar någon (bör väl rimligtvis vara någon man gillar) i minst sex sekunder så frigörs nämligen ett hormon som heter Oxytocin, ett hormon som när det frigörs i kroppen ger ökad tillit samtidigt som det dämpar ångest och aggressioner. 

Tänk på alla filmscener som du sett där någon som är jättearg omfamnas och hålls fast av en annan, och efter en stund blir den arga som spagetti där i omfamningen och brister ut i gråt. Vad hände? Jo, aktiveringen av Oxytocin. Aggressioner och ångest släppte.

Intressant eller hur?

Numer har jag också börjat skriva "styrkekram" ibland. Inte för att det går att kramas i sex sekunder när det skrivs i ett inlägg på Facebook, utan för att skicka över något lite extra. En omtanke om att jag gärna skulle vilja ge en sex sekunders kram och göra allt bra, att alla aggressioner och ångest försvinner.

Så styrkekramar till er alla, i minst sex sekunder!


tisdag 4 december 2012

Tillbaka på akuten och ett bakslag.

Kaptenens teckningar återspeglar som vanligt vardagen...

Under den gångna helgen började jag ana oråd gällande min skadade arm. Den har nämligen låst sig i en vinkel som inte känns bra alls och jag började undra om det verkligen ska vara så.
Starkt påhejad av min man och min svärmor ringde jag tillbaka till den närakut som behandlat mig och förklarade min oro för sköterskan. 

- Det har gått tre veckor och jag kan inte räta ut armen, sa jag.
- Hur går det med dina övningar då? frågade hon.
- Övningar? Vaddå övningar? pep jag, och kände att ilskan blossade upp.
- Har du inte varit hos sjukgymnast? frågade hon.
- Nej, för det är ingen som sagt något om varken sjukgymnast eller övningar, säger jag. (Nu börjar jag få ont i magen det här känns inte som det bådar gott.)
- Oj, men då måste du komma in på en gång så får doktorn titta på det.

Sagt och gjort. Jag fick en tid inbokad en och en halv timme senare, underbara svärmor ryckte ut och skjutsade mig och jag fick träffa en annan doktor än den man jag träffat de första två gångerna.

- Så du kan inte räta ut armen, säger du? Den har låst sig? sa doktorn.
- Ja, säger jag. (Och visar hur långt jag kan sträcka ut den.)
- Hmm..säger han. Och hur har det gått med rehabiliteringen då? Vad säger sjukgymnasten?

Men för i helvete, vill jag skrika, ingen har sagt åt mig att gå till någon sjukgymnast eller göra några jävla övningar! Men det enda jag får ur mig är ett irriterat:

-Nej, för det har jag inte fått veta att jag ska göra! Jag blev tillsagd att vila, och sen börja "tänja lite". Det är allt!
-Oj, men då måste du kontakta en sjukgymnast direkt, säger doktorn, för nu kan det blivit så att armen läkt ihop i den här vinkeln. Och hjälper inte att du går på rehab, då måste vi kanske bryta upp skadan igen...kanske operera.

Vad fan säger man? Jag bara stirrade på honom, och svalde min ilska för det var ju inte hans fel utan hans kollega. Sen åkte jag hem och ringde en sjukgymnast. På torsdag ska jag dit. Och här ska då fan inte brytas upp något. Den ska stretchas ut. Jag ska fixa det här, jag bara måste. 
Jag vägrar låta min skidsäsong och hela vinters glädje gå förlorad för en inkompetent ortoped.

Och så ska jag kolla upp hur man anmäler en felbehandling.

måndag 3 december 2012

I love my locals!


Vilken adventshelg det varit! Mycket snö, julpyntande och litet "Love your locals"-jippo här i förorten.

I vårt villaområde har det de senaste åren dykt upp allt fler små tappra egenföretagare som förgyller våra liv. Jag kan köpa märkeskläder, inredning, äta fantastisk mat, bröd och ostar och andra delikatesser.
Dessa företagare har startat konceptet "Love your Locals", ett smart sätt att dra blickarna till sig och uppmunta till att gynna de små företagen.
Då och då går de ihop och bestämmer en lördag då de har extra öppet och lite rabatterbjudanden som uppmuntran till att utforska deras utbud.

I lördags var det dags för "Love your locals"-eventet igen och jag och Kaptenen tog en promenad i snön till bageriet och delikatessbutiken som ligger vägg i vägg med varann vid ett litet torg i närheten av oss.
Vi fikade lussebulle på bageriet och hälsade på jultomten som delade ut godis i form av klassiska polkakäppar och chokladtomtar. Sen köpte jag ost och en fantastisk björnbärsglögg på delkatessbutiken. Det var precis hur mysigt som helst och Kaptenen var euforisk över mötet med tomten.

Snö, Kaptenen med rosiga kinder, julpyntade skyltfönster, smaskiga delikatesser och en jultomte på det. Vad mer kan man önska?

lördag 1 december 2012

Pojkar och dans


Igår kväll var det dags för höstens disco i Krigarprinsessans klass. Hela klassen dök upp och det var ett härligt drag med Popcornmaskin och en tappad tand. Precis som det ska vara på ett disco för 7-åringar. Jag och min man ingår i årets grupp av "klassföräldrar"och var med och arrangerade det hela. Inbjudningarna och musikanläggningen föll på vår lott och jag samlade in önskemål om låtar och gjorde en låtlista på Spotify (Halleluja för Spotify säger jag bara!)

Inte helt oväntat var det Gangnam Style som skapade största hysterin på dansgolvet och jag stod bara och log när jag klickade igång låten och såg hur glada barnen blev, gång, på gång, på gång...
(Visste du förresten att denna video snart är uppe i en miljard visningar på youtube? EN MILJARD! I skrivande stund står räkneverket på 860 917 217 visningar)

Barnen hade så himla kul ihop, de skuttade de små galoppstegen som hör Gangnam Style-låten till, alla dansade. Mot slutet av kvällen körde vi dansstopp och de ville aldrig sluta. Kvar stod till slut två killar som segrare.

Det fick mig att fundera på det här med killar och dans. Många av killarna i klassen var så duktiga och hade så roligt, det riktigt sken om dem.
Jag tänker tillbaka på när jag själv växte upp, vi dansade ju också allihop på klassfesterna i början. Sen plötsligt så slutade de flesta killarna och satt istället längs väggarna och drack saft och kastade popkorn.
Vi tjejer dansade, men nu blev det med "publik" istället, vilket tog lite udden av det, i alla fall för mig. Bli tittad på när jag dansade, det kändes lite jobbigt.

Är det kanske annorlunda idag? Jag hoppas det. Jag hoppas att pop-pojkar som Danny Saucedo och Justin Bieber inspirerar till dans. Att det inte plötsligt blir töntigt att dansa. Jag hoppas 7-åringarna i Krigarprinsessans klass fortsätter att släppa loss på dansgolvet hela den kommande tonårstiden och inte bara står och mumlar "jag dansar inte" i något hörn, fast de egentligen inte vill annat. Dans är befriande, man blir lycklig av att dansa.

Jag önskar de små pojkarna all lycka i världen. Och att de dansar sig fram på vägen.

onsdag 28 november 2012

Jag vill vara Meryl Streep.


Häromkvällen såg jag en film som heter "It's Complicated". Den var helt ok, lite rolig, lite sorglig och lite fånig på sånt där amerikanskt sätt.

Det som slog mig när jag satt där i soffan var att jag njöt så mycket av miljön som huvudrollsinnehavaren Meryl Streep levde i.
Jag ville ha hennes hus, hennes trädgård, hennes café som hon drev. Och jag kom på mig själv att det inte är helt sällan jag vill vara Meryl Streep när jag ser film.

Vem skulle inte vilja bo i hennes hus i filmen "Mama Mia" tex? Mysa med Robert Redford i "Mitt Afrika"? Smussla med Clintan i "Broarna i Madison County"? Driva ett företag med iskyla i "Djävulen bär Prada"? (fast det skulle nog bara vara kul i några dagar)

Nu är det ju självklart inte Meryl Streep jag drömmer om att vara utan de roller hon spelar, men jag måste säga att hon verkar sympatisk och väljer sina roller väl. Och hon är en fantastisk skådespelerska.



tisdag 27 november 2012

Är 85 det nya 65 i arbetslivet?

Idag när jag läser DN så ser jag något mycket märkligt. Inte mindre än två artiklar på förstasidan på DN.se handlar om 88-åringar som kritiseras i sitt arbete. Just det. I sitt ARBETE.

Detta är den första artikeln jag såg:



Och lite längre ner denna:



Jag tänker, 85 kanske är det nya 65? När man inte klarar av att jobba längre och borde dra sig tillbaka. Vi blir ju snart 100 hela bunten så, tja, kanske man ska sluta ungefär vid 85? Och vad är det som händer vid just 88?

fredag 23 november 2012

I år klagar jag inte på November


November är den månad jag nog tycker mest synd om av alla. Det är mycket gnäll i november från alla möjliga håll. Knappt någon gillar november. Förmodligen hjälper inte ens om man fyller år i november, man deppar nog ändå och drömmer om sommarkalas med jordgubbstårta. 

Mörkret blir påtagligt och det känns som en evighet till våren när allt vänder. Höstdepressionerna duggar lika tätt som det strilande regnet som med jämna mellanrum kommer över oss. Halloween kommer lägligt då vi kan klä oss i dräkter som ger upplopp för våra inre känslor och man kan klä ut sig till zombie.

Men i år har det väl varit lite bättre? Jag upplever det som att det varit en hel del fina dagar. Det har överhuvud taget varit en fin höst med många soldagar i både oktober och november, klar luft och mycket svamp i skogen.

Idag bjuder jag på ett par novemberbilder som jag tog på väg hem från landet för någon helg sedan. Det var så hjärtknipande vackert att jag tvärnitade bilen för att ta några bilder. 

Och de bilderna jag tog väckte en lust att börja fotografera mer igen. Jag älskar att fotografera. Så tack November. Du må vara en trist månad, men hos mig väckte du en lust som låg i dimmig dvala. 





torsdag 22 november 2012

Dags att börja trappa upp träningen igen?

övningar för rumpan

Tidigare idag stod jag vid spisen och försökte laga lunch till barnen. Det är inte det lättaste att steka pannkakor med vänstern kan jag lova, men jag kämpade på som den goda mor jag är. Barnen ville ha pannkakor, klart de ska få det trots sin smått handikappade mor.

Hursomhelst. När jag stod där och stekte och försökte febrilt skaka stekpannan så att pannkakan skulle lossna så jag käckt kunde vända den i luften utan att behöva använda högerarmen, så hör jag ett gapskratt bakom mig.

Där står Kaptenen och viker sig av skratt och pekar på min bakdel.

-Mamma!!!! Din rumpa dallrar när du gör sådär!!!!

Jahapp. Tack för den. Snacka om att jag fick bekräftat det jag känt ett tag, att jag har slarvat med träningen mer än lovligt. Ett skäl är såklart att jag går med armen i bandage just nu, men självklart började slarvet innan det och det hindrar ju inte all träning. Men nu jäklar. Det där var droppen.

Träningscykeln ska fram och träningsschema ska sättas. Hur kunde detta hända? Jag som alltid annars sätter träningen som hög prioritet. Nåja. Dags för omstart.

Jag tröstar mig med att tänka att det är tacksamt att han ser den dallrande rumpan som något ovanligt.



tisdag 20 november 2012

Tuff bransch...?


Ibland blir jag bara så trött på den tyvärr fortsatt rådande åldershetsen på den svenska arbetsmarknaden. Jag har ganska länge nu jobbat med marknadsföring och tänker fortsätta med det. Just nu satsar jag på den digitala delen då jag förstått att många företag fortfarande upplever den som lite skrämmande och drar sig för att komma igång med till exempel sociala medier. Eller kanske har de lyckats sätta upp en rad sidor på Facebook och Twitter, blogg m.m. och nu undrar, ja men sen då? Hur gör jag nu? Hur kommunicerar jag här?

Jag tror behovet att få hjälp med detta finns bland många företag med ledare födda på 70-talet eller tidigare och som nu står och väger med ett ben i det gamla och ett ben i det nya. De är intresserade av att hänga med i utvecklingen, men har inte tiden eller resurserna att ta tag i det själva. De behöver hjälp med stöd, planering och att komma igång. En person som talar samma språk och som enkelt kan förklara hur bitarna ska läggas ihop. En social media konsult som inte nödvändigtvis är 20 och nyexaminerad, utan någon med lite mer kött på benen.

Jag tycker om att utvecklas, jag läser, skriver, går kurser, testar och vill hela tiden lära mig mer. Därför baxnar jag totalt och blir smått bedrövad när jag läser vad det står att läsa om marknadsföring som framtidsbransch på siten idag på distansutbildningar.se

Framtiden inom marknadsföring

Utbildningar både på plats och på distans inom marknadsföring är populära och för tillfället är marknaden relativt mättad. Det är en konjunkturkänslig bransch med ganska så hög konkurens. Däremot är unga marknadsförare som är hemma på nya medie- och marknadsföringskanaler intressanta för marknaden och har därför större chans till att göra en bra karriär.
Unga marknadsförare. Unga. Nu känner jag mig själv inte så gammal än, men jag stör mig enormt på denna mening. Snacka om att skrämma bort folk. Menar de att äldre inte kan lära sig de nya medie- och marknadsföringskanalerna alls? Vad hände med att blanda lång erfarenhet med att följa utvecklingen framåt? 
Jag blir skitarg när jag läser detta. Kanske är det så verkligheten är, men då vill jag upptäcka det själv. Och gå vilka kurser jag vill på vägen dit.




söndag 18 november 2012

Fumliga Fia.

Mitellan heter tydligen Actimove... eh...

Jag är fumlig nuförtiden. Eftersom min högerarm är en mitellafånge större delen av dagen så blir det lite sisådär med saker och ting.
Jag lagar ful mat, jag fumlar med vänstern när jag skriver mina sms och de tar därför dubbelt så lång tid att skriva. Samma sak på Twitter, det blir många retweets just nu.
På Facebook likear jag fel saker för att jag slinter och det kan bli lite pinsamt. Och allt jag skriver, som till exempel dessa blogginläggen tar också betydligt längre tid än vanligt. 

Men det går i alla fall bättre nu, det går framåt. Jag är vid gott mod, jag kan skriva och jag kan laga mat (även om den blir ful).

Så jag är trots allt rätt glad. Och tänker på hur lycklig och tacksam jag kommer vara när min arm är som vanligt igen och jag kan göra allt obehindrat. 

Jag kommer vara tacksam i säkert minst två veckor. Man har ju en tendens att glömma så fort...

fredag 16 november 2012

Robin Hood-fasoner

Passa dig för sjutton kvinna!

Min lille Kapten är så kärleksfull och jag njuter av det varje minut nu så länge det varar. Han överöser mig med pussar, kramar och gos varje dag, och varje dag tänker jag på den dag som oundvikligen kryper allt närmare då han blir äldre och inte vill veta av mig längre. Jag får en klump i magen när jag tänker på det. Men det ligger i framtiden. Nu njuter jag bara.

Ganska ofta spontanpussar han mig på handen eller armen när vi är ute och går hand i hand och det är jättemysigt.

Igår var det likadant när vi gick hem från hämtningen på skolan och dagis. Han pussade mig på handen. Men det kändes annorlunda. Han dröjde sig kvar med sin lilla mun vid min hand, och jag kände hur hans små tänder försökte nafsa tag i min vigselring.

Jag frågade vad han höll på med men han ville liksom inte svara.
Krigarprinsessan förstod däremot direkt.

-Han har sett Robin Hood mamma. Där han kysser kungens hand och samtidigt stjäl hans ring.

Ok, så gosigt var det alltså.

torsdag 15 november 2012

Bäd måthäfacka!

Kanske en sån här jacka hade behövts för att övertyga?

Idag var jag inne i stan för första gången sedan min lilla olycka med armen. Det kändes stort. Eftersom jag inte kan ratta någon bil för tillfället åkte jag kommunalt. 

Men när jag gick där på vägen till tunnelbanan kom jag plötsligt på vilket enkelt rånoffer jag är just nu. En dröm för en väskryckare. Eller bara muddra mig och ta det de vill ha, handväska eller ej.

Så jag började fundera på hur jag skulle bete mig. Jag kom rätt snabbt fram till att jag inte skulle se orolig ut.

Sen hade jag nästa val. Jag-är-en-stackars-invalido-tyck-synd-om-mig-looken? Ja det kändes bra. Vem ger sig på en stackare som redan råkat illa ut? Bra plan, tyckte jag. Tills jag kom att tänka på alla gamlingar som blir rånade på väskor. De ser ju sårbara ut om några.

Ok, nu gällde att tänka om snabbt. 

Det fick bli bäd-måthäfacka-dånt-mäss-witt-me-looken istället. Jag försökte se grym ut helt enkelt. Som om jag egentligen fått skadan i helgens gängslagsmål. En tuff förortsbiatch. Jag funderade på om jag skulle böja mig ner och skrapa knogarna i backen så de blev lite såriga, men det kändes så stökigt. Men en tuff biatch det var jag allt, när jag klev av tuben vid Hornstull. Joråserru.

Hur det gick med den där looken vet jag inte, eller jo, jag blev inte rånad. Så. Nuff said.

Sen när jag kom hem försökte jag behålla samma attityd mot min man, men jag mjuknade direkt. Detta meddelande skickade jag till honom. Det började bra med en tillrättavisning, sen hände nåt på vägen, jag lovade bort både botten och lock på frallan och det hela slutade med en slängpuss.

Jaja. Jag är nog ingen vidare förortsbiatch trots allt. 


onsdag 14 november 2012

Spricka i armen och pekfingervals med vänstern...


Jag har ramlat. Ner i en grop, i mörkret, på en grusad parkering i skogen. Jag fick en spricka i underarmen vid fästet i höger armbåge. Fan vad irriterande det är. Jag kan inte skriva. Eller det går hyfsat, med vänstern, men det är svårt.

Soffläge gäller, mer eller mindre hela dagarna. Jag gör bara det mest nödvändiga. Annars kollar jag på TV-serien Downton Abbey, som min man köpte till mig. Väldigt omtänksamt av honom. En TV-serie om en familj där de på tidigt 1900-tal skrider omkring på ett slott och blir uppassade av en hel stab av personal. Det är en mycket bra serie för mig just nu av två anledningar.

1. Det är nästintill inget våld med. Hade jag sett någon maffioso-serie i stil med Sopranos där de knäcker benen av varann titt som tätt hade jag känt oerhörd sympatismärta och förmodligen mått sämre.

2. Jag går in i karaktärerna och har betydligt lättare att låtsas att min man är min butler och igår fick svärmor kallas in som privatchaufför.

Jag har på tre dagar sett två hela säsonger. Jolly good!

fredag 9 november 2012

Den eviga sanningen?

Jag läste någonstans att det ska finnas en Assyrisk stentavla från 2800 f.k. med följande text:

"Vårt samhälle har börjat urarta, mutor och korruption är vanligt, barn vill inte längre lyda sina föräldrar och alla vill skriva en bok. Det är uppenbart att jordens undergång är nära."

Jag vet inte, det låter ju som en skröna, men om den där stentavlan finns vore det nästan lite skönt. För då slipper man ju undra och det var bättre förr.

onsdag 7 november 2012

Mindfullness för hela slanten!

Hmm... undrar om jag stängde av kaffebryggaren...

Jag har en ny hobby. Jag går på föreläsningar i mental träning. Jag har varit på tre hittills, av tre olika föreläsare. Jag vill höra lite olika perspektiv och se om jag kan lära mig något nyttigt. Och självklart har jag gjort det.

Det är intressant det här med att försöka lära sig att tänka "rätt". Ska man blicka framåt eller är det bäst att ta tillvara på nuet, varken tänka framåt eller bakåt? Det enda alla verkar rörande överens om är i alla fall att man inte ska blicka för mycket bakåt och älta. Bra så.

Det krävs nog en hel del träning det här känner jag. På yogaklasserna jag går på, så tränar vi att befinna oss i nuet. Det är ruskigt skönt, men svårt. "Oavsett vad du kom hit med för tankar så släpp dem nu" säger min lärare och får det att låta så enkelt. Fast å andra sidan när man ligger där med fötterna över huvudet i någon halvt omöjlig ställning så kan man inte göra så mycket annat än fokusera.

Men vad jag också kommit fram till när jag suttit där och lyssnat hur otroligt viktigt det är att den som presenterar också engagerar. De kan säga hur bra saker som helst, men har man inte karisma så faller det lätt. Då jobbar de i uppförsbacke, i alla fall i min värld. Jag måste känna att de själva utstrålar att de mår bra. För jag vill ju tro på det som de säger så att jag kan bli likadan.
Det är ju egentligen skitfånigt, det vet jag. Det är helt säkert en mental träning för mig att öva på. Att bara lyssna och inte analysera den som presenterar.

Hemläxa nr 1 för mig. Döm inte hunden efter håren.

måndag 5 november 2012

Selektivt seende á la Kaptenen



Vår lille Kapten är en tjejtjusare utan dess like. Det fick vi (ännu ett) bevis på i helgen.

Vi satt vid middagsbordet och pratade om att det snart var dags att gå till förskolan igen efter höstlovet, och vi pratade om vilka av hans kompisar som han längtade efter mest.

Han rabblade upp en rad med "bästisar". En kille och sju tjejer. 
Ok, vi tycker det är jättekul att han har många tjejkompisar, men vi kunde inte låta bli att fråga om han inte lekte med några fler killar än den där enda pojken som han nämnt.

Kaptenen slog ut med händerna och utbrast:
- Men det finns ju nästan bara tjejer på min avdelning! 
- Jasså? sa jag. Kan du räkna efter? Vilka killar har du på avdelningen?

Han räknade, och räknade. Det blev minst sju stycken. Kaptenen såg lika förvånad ut som vi, men konstaterade att han leker inte med de andra killarna så mycket i alla fall, så det kvittade. 

söndag 4 november 2012

En härlig höstdag!



Efter en genomgrå och regnig lördag bjöd söndagen på en helt underbar dag på landet. Vi krattade löv och vi njöt av den sista sucken från alla vackra höstfärger, det sista gula röda och oranga, innan allt försvinner helt över i grå och brunbeiga toner.
Hela familjen var ute och pysslade och det var en skön dag.

Jag och svärmor krattade gräsmattan från löv till förbannelse. När min man passerade förbi frågade jag honom om man inte kan köpa till en lövuppsamlare till åkgräsklipparen?

- Jo, men det har vi ju redan en, den är jättebra! sa han med ett stort flin.
- Och det säger du nu? flämtade jag.

Men å andra sidan. Det är ju fusk. Det här var helt ok. Kroppsarbete. På riktigt. 
Jag är beredd att hålla med Kaptenen om det han sa när han tidigare tittade upp från krattningen och konstaterade:

- Mamma, det är jobbigt att kratta löv, men det är kul också!

Nästa vecka plockar vi upp badstegen. Den har gjort sitt för i år tror jag.





lördag 3 november 2012

Elsas hårfärg?

Jag har ett förslag på titel till Sofi Fahrmans nästa bok om bloggerskan Elsa. 
Hittills har de hetat, "Elsas värld", "Elsas mode" och "Elsas hemlighet", kanske finns det fler som jag inte har koll på.

Tidigare i höstas fick jag "Elsas hemlighet" i present och tänkte att jag kan ju ge den en chans. Få förkovra mig i vad de (lite...) yngre läser. De har väl sålt rätt bra de där böckerna har jag förstått, och har blivit TV-serie på webben och allt. 
Hur illa kan det vara? 

Det var illa visade det sig. Riktigt illa. Det kändes bara som en enda lång namedropping av produkter och flashiga platser, jag har aldrig läst något som ens varit i närheten. Och jag blev lite upprörd. Är det det här 20-åringarna läser och tror att det är så man ska leva?  Kanske. Emellan alla beskrivningar av jeansmodeller och solglasögon var det väl i och för sig invävt något som eventuellt kunde kallas handling, om man inte är så kräsen. Hursomhelst, det var inget för mig. Jag läste ett par, tre kapitel. Sen blev den liggande på bordet brevid sängen här på landet.

Igår kväll låg Kaptenen bredvid mig i sängen och jag ser hur hans blick vandrade iväg bort mot stolen som jag har som sängbord. 

- Mamma, där ligger ett paket med hårfärg! Ska du färga håret?

Jag vänder mig om och skrattar till, för jag förstår precis vad han menar. 

Mitt förslag på titel till nästa bok är "Elsas hårfärg". Jag tror säkert att fröken Fahrman kan fylla en hel bok i ämnet.


fredag 2 november 2012

Bastulyx


Jag befinner mig ute på landet och har unnat mig en ofattbar lyx denna ruggiga höstfredag.

Här finns en fullkomlig dröm för en frusen kropp En vedeldad bastu. Och den ligger vid havet.
Det är en rymlig bastu precis vid strandkanten, med ett stort fönster ut mot fjärden. Vill man så är det fritt fram att doppa sig i vattnet utanför om man ska basta länge. På vintern kan man rulla sig i snön så det sticker i huden, för att sen vända tillbaka in i värmen och lägga på ett vedträ till.

Där satt jag ikväll. Det var ofantligt lyxigt. Jag sippade på en öl och läste en bok. Ölen blev alldeles för varm eftersom jag dricker för långsamt, men det gjorde inget. Det hör liksom till.

Som sagt. Ofantlig, ofattbar lyx för en bastuälskare.

onsdag 31 oktober 2012

Svackan vid 15-tiden.


Jag har en tendens att gå in i någon slags smärre kreativitets- och tankekoma runt 15-tiden på eftermiddagen. Jag är väl inte ensam och antar att det är därför det enligt traditionen är schemalagt en fikapaus precis då.

Idag när jag var i affären slog nog tjejen i kassan alla mina rekord i klockan tre-svacka.

Det började med att hon inte hittade priskoden till pumpan jag ville köpa.
- Vad är det här för sort? frågar hon mig. (Vilket inte var så konstigt, det var en ovanlig sort jag hittat)
- Det är en spagettipumpa, säger jag. Tyvärr såg jag inte vad den kostade.
Hon letar i sin lista med koder.
- Heter den dekorationspumpa? säger hon.
- Nej, det är en spagettipumpa, säger jag. Den kan man äta, så den borde inte heta något med dekoration.
Hon letar vidare i sin lista och skiner upp och slår in en kod.
"Pumpa, dekoration". ser jag att det står på skärmen. Hon suckar. Kvinnan bakom mig i kön suckar ännu högre.
- Du såg inte vad den kostade? frågar kassörskan mig.
- Nej tyvärr. säger jag (som jag sa tidigare...)
- Niklas? Hon sträcker upp pumpan mot sin kollega. Vad är koden för den här? Niklas skrattar till som om det var den dummaste saken i världen att fråga honom och skakar på huvudet. Tjejen letar lite till, men ger upp.
- Inger? Nu åker pumpan upp i luften igen, riktad mot den andra kollegan.
- Det är en spagettipumpa, svarar Inger, och rabblar koden ur huvudet. Tack Inger, tänker jag lättad. Någon har i alla fall koll.
Jag hör ytterligare en suck från kvinnan bakom mig i kön.

Jag har ett par trisslotter i handen som jag tänkte lösa in, men tvekar nu en sekund. Det kanske blir för mycket för den stackars tjejen (för att inte tala om damen bakom mig i kön.)
Men jag sträcker ändå fram dem.
- Och så vill jag byta in dem här till nya. säger jag.
Tjejen i kassan har bra tålamod. Hon är alltjämt glad och tar mina lotter och skrapar säkerhetskoderna. Sen kör det ihop sig igen.
- Hur många vill du byta till? Två?
- Eh, de kostar väl 30 kr nu, så det blir väl fem?
Hon tittar ner på lotterna igen.
- Den ena vinsten är på 50 och den andra på 25... säger hon.
- Ja, gånger två, säger jag.
- Ah ok. Ja då blir det 150kr, och hur många lotter vill du ha?
- Det blir fem lotter för 150kr om de kostar 30 säger jag.
- Ah, säger hon och slår in fem lotter som hon räcker till mig. Hon tittar inte ens upp längre. Som om det var jag som var besvärlig. Hennes tålamod var tydligen slut. Eller så började det bli pinsamt.

Jag tittar på klockan. 15.20. Ok, allt är förlåtet och jag fylls av medlidande. Stackarn.

I bilen hem hör jag väderpresentatören på radion annonsera att det ska blåsa syd-sydlig vind.
Klockan är verkligen strax efter tre tänker jag och rattar hemåt för att sätta på lite fika.


måndag 29 oktober 2012

Lämplig toalett-litteratur?

Krigarprinsessan har ofta bråttom. Hon skyndar från det ena till det andra i sådan fart att vi ofta behöver påminna henne om väsentligheterna. De grundläggande sakerna.

Som att ta tid på sig när hon besöker toaletten. Ja för att göra ni vet vad. ("nummer två", så att säga).

Jag tänkte att det kanske blir roligare om hon får något att läsa, och frågade om jag skulle ge henne en bok nästa gång hon skulle gå. "Nej, mamma. Det är ok, jag brukar titta i den där blå bilderboken som ligger därinne..."

söndag 28 oktober 2012

Lus eller godis?

Lustider. Det har gått ut varningar från både skola och dagis på sistone, och i veckan tog det ordentlig fart i Kaptenens dagisgrupp. Jag har kollat barnen varje dag med darrande fingrar men inte hittat något.

Så i slutet av veckan kom beskedet att Kaptenens bästis hade fått lössen och då förstod jag att det var kört. Jag kastade mig över Kaptenes hår och kollade. Inget! Eller? Jo, en liten lus kröp där. Panik!!! Jag ringde dagis. Han kommer inte idag, jag tror jag har hittat en lus! Ingen aning hade jag hur den ska se ut men vad annars skulle röra sig där i hans hårbotten? Jag tyckte bestämt att där var några små, små svarta prickar också. Säkert ägg, hur de nu ser ut, tänkte jag. Strunt detsamma. Avlusning blir det.

In i bilen och iväg till Apoteket. Lusschampoo inhandlades och Kaptenen behandlades. Lakan och mössor tvättades.

Och ingen annan i familjen drabbades. Vi hade tur den här gången. Och nu vet jag hur jag ska göra om det händer igen, det är ju bra. En erfarenhet rikare blev jag ju.

Kaptenen går numer under namnet Lilla Loppan härhemma. Krigarprinsessan rättar honom när han med en smula stolthet i rösten pratar om när han hade löss.
"Nej, du hade en lus. Inte löss. Det var faktiskt bara en!"

Och vi skojar om att Kaptenen kunde vandrat runt bland husen med Halloween-utstyrsel och hojtat "Lus eller godis!!?" oh vad mycket godis han hade fått. Folk hade nog kastat hela påsar till honom!

lördag 27 oktober 2012

Halloween = kostymverkstad

Så är vi där igen. Halloween. Spöken, häxor och maskerad!

Mina barn tycker det är jätteroligt med Halloween och jag börjar faktiskt själv gilla det mer och mer. Jag menar, varför inte, det är rätt kul ändå. 
Men det kommer också viss press för mig som pysslig förälder.

Krigarprinsessan är rätt enkel. Ska hon på maskerad så är det två saker hon väljer mellan. Prinsessa eller häxa. Enkelt. Vill jag göra det lätt åker jag till närmaste leksaksaffär och köper en prinsess- eller häxklänning. Det finns alltid att få tag på. På sistone har jag dock börjat att trasha en redan sliten klänning när hon ska vara häxa.

Kaptenen däremot. Han har högre krav. Och eftersom jag gillar utmaningen så försöker jag möta hans önskemål. Som tur är blir han oftast väldigt nöjd med det jag gjort. I alla fall än så länge. 

Här kommer en liten minneskavalkad över Kaptenens Halloweendräkter hittills. Han har ställt krav på sin mor sen han var 2 år:

2009 var han Jordens och skogarnas riddare från Tornerspelen i Visby: 
(Dagen innan Halloweenmaskeraden ångrade han sig dock och ville vara skelett istället)

2010 ville han vara Super Mario:

2011 ville han vara smurf: (hur det gick till finns beskrivet i det här inlägget)

Och i år, 2012 ville han vara spindel:




tisdag 23 oktober 2012

Ibland är jag värd lite blommor!


Ibland unnar jag mig en stor bukett blommor bara för att det är så vackert att ha hemma. När jag var föräldraledig med Krigarprinsessan så köpte jag ett stort fång långskaftade rosor eller liljor varje fredag. Det var när hösten hade kommit och blomningen utomhus inte var lika intensiv längre.

Det unnade jag mig då och det var så härligt. Jag spenderade ju så mycket tid hemma. Jag fick inte in samma rutin när jag var hemma andra varvet efter Kaptenen hade fötts tyvärr. Det blev inte av på samma sätt lika regelbundet i alla fall.

Men igår så slog det mig, nu spenderar jag ju också mycket tid hemma, varför inte ta upp denna rutin igen? Fast jag orkade inte vänta till fredagen, det var ju så många dagar kvar.

Ett stort fång korallfärgade rosor fick det bli.

Och som jag njuter av dem. Jag går och vrider dem lite ibland så de hamnar rätt i vasen. Jag doftar på dem.

Jag är värd att ha färska blommor härhemma. För det har jag bestämt.

 

måndag 22 oktober 2012

Heja alla modiga vardagshjältar!

Jag måste säga att Polisens satsning på sociala medier gör mig glad.
Jag läser med iver deras inlägg på Facebook om hur civila hjälper till att stoppa tjuvar och banditer i tunnelbanor och tipsar om misstänkta inbrott och annat. (Polisen skriver mycket annat informativt också som är bra)

Men det här med vardagshjältarna, det ger mig hopp på något vis. Innan kunde jag ganska ofta förfasa mig över alla historier om att civilpersoner sällan vågade rycka in om de såg något som hände som inte gick rätt till. Och ryckte de in, råkade de själva illa ut. Det var de historier som jag hörde i alla fall.

Det är ju lite sorgligt. Det känns nästan som att det är den versionen som sprids för att man ska slippa gå emellan om man ser några som slåss. Att ha något att skylla på. Det är ju förmodligen farligt...kanske...

Visst har det blivit värre. Fler som bär kniv och inte drar sig för att sticka ner den som lägger sig i. Men ska man sluta helt för det?

Nej jag blir som sagt glad när jag läser på Facebook om tonårstjejer som skäller ut ficktjuvar och gamla tanter som sopar handväskan i huvudet på en rånare (ok den sista har jag inte läst om ännu, men det kommer nog snart)

Så heja alla modiga vardagshjältar! På dem bara!