Vi har semester

Jag skriver inte lika ofta här nu... Huvudet bubblar av ideer men jag undviker datorn lite nu på semestern och då blir det inte heller så många inlägg. Dagarna bara går.
Det blir lite kluvet för jag älskar ju att skriva. Men just nu gör jag annat. Och jag njuter av det med.

För äntligen är värmen här! Solen och värmen, ljumma kvällar och nätter som uppmuntrar till att sitta ute och sippa på ett glas vin och äta ost. Så härligt. 

Bad i havet och promenader längs stranden där horisonten känns oändlig. Sand mellan tårna och saltvatten i håret. Nedcabbad bil i solnedgången i ljummen sommarkväll. 
Vårt semesterparadis. Vårt smultronställe. Som det ska vara. 

Gotland i juli.

Nu känner vi igen dig - till slut.

Mjöl, vatten och salt.

På Frankrikes nationaldag den 14 juli, var passande nog ”den franske bagaren” Sebastien Boudet sommarpratare. För den som missade detta kan jag berätta att han ägnade en heltimme åt att prata surdegsbröd, och om sin kärlek till surdegsbröd. En passionerad fransman. Det är något speciellt med det.

Surdegsbröd är numer praktiskt taget det enda bröd jag äter. När jag äter bröd. Efter ett och ett halvt år med en kosthållning där jag till stor del mer eller mindre uteslöt kolhydrater så har jag vant mig av med att äta mycket bröd. Men oj vad jag njuter när jag äter det. Lyx.

Det bröd jag äter är då oftast med omsorg noga utvalt. Kvalitetskolhydrater. Surdegsbröd. Mjöl, vatten, salt. Så enkelt, och det godaste som finns. Jag bakar det själv eller köper på något närliggande bageri.  Vi har turen att ha ett ekologiskt surdegsbageri nära oss både hemma i förorten och på landet. Och här på Gotland finns det förstås också fantastiska surdegsbagerier.

Häromdagen hittade jag ett paket vacumförpackade bagels hemma som jag köpt vid något tillfälle, jag vet inte riktigt varför. Jag kollade på innehållsförteckningen.

Inte så lockande, eller hur? När man tänker efter. Jag kan räkna till minst 15 ingredienser, den ena mer suspekt än den andra.

Så onödigt. När allt som behövs är mjöl, vatten och salt. 

För att skicka mig till brödhimlen.

Äntligen tillbaka!

Äntligen! Det sa vi allihop när vi vaknade igår morse.  Dock kanske inte riktigt av samma anledningar.

Jag, min man och Krigarprinsessan jublade för att vi skulle åka till Gotland. Kaptenen jublade för att han fyllde fem igår.

Redan vid lunch konstaterade han att detta var ”hans bästa födelsedag någonsin”.

Vi firade Kaptenen med paket och frukost med nybakade scones, precis som han hade önskat. Sen åt vi pannkakstårta till förmiddagsfika (också enligt hans önskemål) innan det var dags att ge sig av till färjan och åka över till Visby och födelsedagsmiddagen som han beställt av mormor av morfar. Kycklingklubba med vitlöks- och parmesanslungad spagetti, samt vitlöksbröd.

När vi lämnade Nynäshamn sken solen. När vi kom fram regnade det. Men det gjorde inget just för stunden. Det var så underbart skönt att vara framme. Som vi har längtat.

Äntligen är vi tillbaka!

Pärlverkstad

För några år sedan tillverkade jag mycket smycken. Jag älskar att se dem växa fram. Beställa material när jag fått en idé. Att plocka ihop en mix av olika stenar, pärlor och andra smyckesdelar och testa olika kombinationer. Jag vet inte riktigt hur jag hann med detta. Jag producerade en hel del smycken som jag sedan sålde. Kanske var det för att jag då jobbade 75% som tiden räckte till. 

Det var i och för sig för att barnen var små som jag jobbade deltid, men ändå hann jag med denna hobby. Jag har snälla barn helt enkelt antar jag. När jag bara hade Krigarprinsessan satt hon ofta med och tittade på när jag pillrade. Hon älskade att vara med och plocka med pärlorna. Vi tränade på färgerna och att räkna.  Lite som en kulram fast med pärlor istället.

Nu gör jag inte smycken lika ofta längre. Men ibland får jag ett infall och tillverkar något, mest till mig själv eller som present. Eller om någon kommer med en beställning. Det var det som hände nu. Jag fick en beställning på tre halsband.

Så jag tog med mig barnen och åkte och köpte det material jag saknade. Sen föll jag in i total pärlkoma. Efter de tre beställda halsbanden gjorde jag två armband till mig och ett halsband till Krigarprinsessan. Efter det började jag på ännu ett armband till mig men där tog det stopp. Nacken sa ifrån.

Jag vaknade upp ur koman, med trött nacke men mycket nöjd med det jag producerat. Det blev bra och jag fick hade bland annat fått till det korallfärgade armband som jag längtat efter, utan att jag vetat om det själv ens.

Kanske det blir lite mer smycken tillverkade framöver. Nu när inspirationen infunnit sig. Vi får se.

SkitGrönanPersonal.

Igår var vi på Gröna Lund. Bland en miljard andra kändes det som. Men det var OK, det var en (ovanligt) fin dag och barnen var glada. De fick köa 45 minuter för att åka Nyckelpigan och klagade inte. Men Kaptenen har ärvt sin fars dåliga tålamod och var rätt less efter att köa efter det.

Det är lite svårt med Kaptenen, han vill så mycket men är så liten. Han är bara en dryg meter lång och fick snällt vänta brevid när Krigarprinessan köade och åkte Bläckfisken och Vilda Musen som han gärna ville vara med på men inte fick. Vid Bläckfisken blev han kontrollmätt och han körde en fuling och försökte i smyg att glida upp på tå, men blev avslöjad. (Som tur var antar jag, jag menar det är väl en anledning till att de där gränserna finns)

Vad han däremot fick göra är att kasta bollar och slå på pinnar och köpa lotter och sånt som man också  kan roa sig med. Och det funkar väl. Om det inte vore för de slipade ungdomarna som står i de där spelstånden.  Först är väl allt i sin ordning. Hej och välkomna och glada miner. Sen, när spelet är slut så attackerar de. Inte mig eller min man. Utan barnen. Såklart.

-         - Åh! Wow! Vilken kille/tjej! High five! (varpå de av någon underlig anledning håller upp BÅDA händerna mot barnen, vilket gör dem oerhört förvirrade. Vaddå high five? High ten? )

Sen kommer dödsstöten, fortfarande bara vända mot barnen:

-         - Var det kul? Vill du spela igen???

TACK FÖR DEN! Ville jag skrika. Klart som fan att ungen vill spela igen. Det är ju alla barns mantra ändå. Igen, igen, igen. Snälla, igen?

Så fult. Uppviglare. Skitgrönanpersonal.

Fast det var kul ändå. 

Bönhörd!

Vi åkte hem till huset igår, det kändes som det var lika bra att åka hem och fixa lite härhemma när det ändå envisades med att regna.

Min man skulle jobba igen idag och det var skönt att komma hem och köra några tvättmaskiner, byta kläder och barnen var glada att se sina rum och leksaker igen. Krigarprinsessan träffade en kompis och lekte. Ute ömsom ösregn, ömsom sol. Som vanligt med andra ord.

Men idag när jag vaknade sken solen så starkt att jag nästan blev bländad genom persiennerna. Himlen var klarblå.

Mitt humör slog om till sprudlande lycka och jag kände mig bönhörd efter gårdagens inlägg.

Vi åt frukost på altanen och njöt. Jag började röja runt i trädgården med sekatören i högsta hugg medan barnen klättrade i äppelträden och blåste såpbubblor. I eftermiddag blir det en tur till Gröna Lund.

Tänk vad lite sol kan göra. Livet leker igen!

Jag väljer att ignorera molnen som nu tornar upp sig vid horisonten. Idag väljer vi att leva i nuet.

Carpe Diem gott folk, Carpe Diem.

Sol vind och vatten

Sol vind och vatten. Så kan man verkligen beskriva vädret denna sommar. Varje dag. Sol vind och regn (och moln, och åska, och hagel...)


Den här bilden tog jag i förrgår när jag gick genom skogen. Kantarellerna lyste guldgula och jag var på gott humör. Jag skulle börja dagens pass med målarpenseln i vårt semester-renoverings-projekt, jag hade nyss druckit mitt morgonkaffe och allt kändes toppen.


Jag fotade de små svamparna och plockade ett gäng. Tänkte på att det är inte bara negativt med allt växlande väder denna sommar. Alla växter frodas ju och det är en så himla vacker sommar.


Det här ska jag skriva om tänkte jag. Det positiva med en sommar som växlar väder hela tiden.


Men nu när jag sitter här och ska skriva detta inlägg, med regnet smattrandes mot rutan och ca 18 grader ute känns det inte lika kul.


Fy fan rent ut sagt för denna sommar. Så känns det idag. Jag är less på att behöva bada bastu i juli för att jag fryser.


Jag vill ha värme och jag skiter blankt i kantarellerna, de är uppätna nu i alla fall.
Jag vill ligga på bryggan och bli varm fast jag ligger i skuggan. Jag vill dyka ner i vattnet för att det blir för varmt utomhus, inte för att de blir för varmt i bastun.


Ge. Mig. Sol. Och. Värme. Nu.

Det var fredagen den 13:e - och kalas!

Den 13 juli är en kalasdag i vår familj. Fredagen den 13 eller ej. Det är alltid kalas hela dagen.

Den är nämligen både Krigarprinsessans födelsedag och min svärfars födelsedag. Hon delar alltså dagen med sin farfar. Att denna dag infaller mitt i sommaren bidrar såklart till att det är extra festligt. Vi är alltid lediga och vi är alltid på landet.

De två jubilarerna låg igår morse tillsammans under täcket och väntade på att bli firade, precis som de alltid gör på födelsedagen. Efter paketöppning i sängen dukar vi upp en mysig helgfrukost. 


Efter lunch kom de första gästerna för att fika tårta. Av att det skulle vara en "otursdag" just i år märktes inte mycket. Vi hade tvärtom tur och hann fika ute på gräsmattan innan regnet kom, så det gjorde inte så mycket. Den enda aktivitet som fick ställas in var det årliga vattenballong-kriget mellan barnen och farfar. Till kvällen anslöt grannarna och vi åt och drack gott ända in på småtimmarna.

Så ser den 13 juli ut i vår familj. Jag hoppas att denna tradition kommer att hålla i sig länge, länge.
Jag tror i och för sig inte att Krigarprinsessan kommer att ligga och lura under täcket med farfar i all evighet på sin födelsedag, men att fira tillsammans kan de göra.

När hon gick och lade sig strax innan midnatt sa hon med sömndrucken röst. 

- Imorgon är det Kronprinsessan Viktorias födelsedag, och Frankrikes dag...

All anledning att fortsätta fira med andra ord.

Nykläckt

Denna lilla fågelunge hittade jag utanför en av friggebodarna här på landet häromdagen. Vi har följt den och syskonen någon vecka nu. Sett de små näbbarna sticka upp ur boet och nu var de redo att lämna tryggheten.

Så liten och bräcklig utan vett att vara rädd satt den där och tittade på mig.
Jag kom att tänka på vanliga uttryck såsom "nykläckt", "lämna boet" och "prova sina vingar".

Och vidare tänkte jag på ett nyhetsinslag jag hörde häromdagen om den höga arbetslösheten och svårigheten för unga idag att komma ut på arbetsmarknaden.
Oro, oro, oro. Hur ska det gå?

Men är det inte så att om man ska tro nyhetsinslagen, för att inte tala om tidningarnas löpsedlar, så ska man inte göra annat än oroa sig för framtiden. Oavsett ålder eller skede i livet.

Är du ung eller arbetslös är det svårt att få jobb. När du väl kommit ut på arbetsmarknaden ska du oroa dig för att bli av med jobbet på grund av nedskärningar. Är du över 50 kan du inte få ett nytt jobb. När du så småningom slutar jobba räcker inte pensionen till. Så du måste jobba till du stupar. Om du nu har något jobb.

Oro.

Jag blir ganska trött på detta ibland. All denna oro. Jag menar på inget sätt att det är problem som ska ignoreras. Men det blir lite mycket ibland. 

Vill man oroa sig så kan man ägna sig åt det. Hela tiden. Dygnet runt, resten av livet.

Fast det bästa är väl ändå att slänga sig ut, provar sina vingar och ser med orädda ögon på världen? 

Det är mitt råd till dagens unga. Och alla andra också för den delen.

Vitt och fräscht

Vi håller på med ett projekt. Ett renoveringsprojekt. Vi omvandlar mina svärföräldrars gamla sommarstuga till ett attraktivt boende som (förhoppningsvis) ska locka potentiella köpare.

Det är en förvandling som är så rolig att se, hur det ”nya” huset växer fram. Vi öppnar upp, river ut, sätter spånt, målar om, byter golv och byter kök.

Huset ligger på en fantastisk plats vid vattnet och ju mer insidan nu omvandlas, ju finare upplevs även utsikten känns det som. Konstigt det där.

Så detta är vad vi gör på semestern just nu. Det är slitsamt, vi jobbar från morgonen tills vi stupar i säng på kvällen och jag har målarfärg överallt. Men det är ändå riktigt kul.

Så nu har jag inte tid att skriva mer, jag ska äta upp min frukost och sen gå över till huset och måla tak och fönster. Häpp.

Patetisk?

Det är inte lätt att bli äldre. Eller är det inte värre än man gör det till?


Jag fyller 40 nästa år och har inte än drabbats av någon direkt ångest över det. Jag märker ändå att jag får fler och fler saker som jag funderar över som berör ämnet ålder. Fast jag tycker nog snarare det är intressant att reflektera över än att jag upplever det stressande tror jag.


Som i förrgår nere i Helsingborg. Efter konserten kände vi för att gå ut på stan en sväng. Vi satte oss på en uteservering och drack drinkar en stund.


Senare var det dags att ta beslutet om frågan som man brukar ställa sig runt kl 01.00. Ska vi gå hem till hotellet eller vidare till något annat ställe?
Vi bestämde oss för att gå hem. Vi skyllde på att "var det inte lite patetiskt ändå om vi gick vidare på en nattklubb?"
Väl hemma på hotellet konstaterade vi att vi kände oss nog minst lika patetiska som gått hem.


Som sagt, det är inte så lätt. Hur sjutton ska man bete sig som 40 åring? Jag tror jag väljer att köra på som jag gör nu helt enkelt. Jag gör det jag känner för mest just för stunden. Och struntar i att ens fundera över om mitt val är patetiskt eller inte.


Bara jag inte blir alltför drängfull ute på krogen, för det är patetiskt. Oavsett ålder.


Soon forty - and fab. (För det bestämmer bara jag och ingen annan)

En Roadtrip till Södern

Igår satte fru PT och jag oss i hennes cab och brände ner till Helsingborg.


Äntligen var det dags för det vi längtat efter sedan februari. Vi skulle återförenas med mr Thåström.


Efter konserten vi var på på Cirkus bestämde vi oss för att se honom igen. Utomhus sommartid. Vårt val blev Sofiero och det var magiskt. Igen. Han levererade. Han såg ut att stormtrivas på scen.


Och vi stormtrivdes där vi stod i folkhavet ett par meter från scenen och njöt av ännu en sjukt bra konsert.

Snart, snart är det semester

Jordgubbsfrossa väntar senare idag. 

Jag tittar ner på mina fötter och ser där ett ganska tydligt bevis på hur mitt liv är just nu. Jag har bara målat stortånaglarna, för de är de enda tårna som sticker fram ur mina skor. Allt handlar om prioriteringar just nu helt enkelt.

Det är så galet det här med veckan innan semestern. Man jobbar som en jäkla iller för att hinna med att vara ledig. Längtan efter att ta det lugnt är så stark att man gör vad som helst för att nå dit. Snart, snart är man där. Snart kan jag äntligen få vila.

En inre stress byggs upp. Hur ska jag hinna med att avsluta? Och hur ska jag kunna slappna av när jag väl är där?

Och problemet är just det. Väl första semesterveckan kommer så har jag ofta  stressat så mycket för att nå dit att jag är helt slut. Första veckan går åt till att stressa av. 

Så den här gången har jag tagit ledigt halva torsdagen (idag) och hela fredagen innan den egentliga semestern börjar. Som en mjukstart. I eftermiddag ska jag ta med barnen och plocka jordgubbar på självplock tillsammans med the Queen (som igår plockade lasset på bilden ovan) och två av barnens kusiner. 

Då kanske jag kan börja semestern på måndag med att verkligen känna mig ledig.

Bra plan va?

Trafikarbete ovan och under jord?

Så här såg det ut när jag häromdagen surfade in på trafiken.nu och skulle försöka planera en liten resa i stan.

Vad håller de på med egentligen därute i Sommarsverige? Bygger om alla våra vägar förstås. Alltid, varje sommar rivs vår vackra huvudstad upp och itu och byggs om. Så himla synd när Stockholm är som vackrast på sommaren egentligen.

Jag är välmedveten om att jag i detta tidigare inlägg sa att jag inte irriterar mig så värst på bilköer längre. Och det gör jag inte. Men jag stör mig på att det byggs precis överallt just nu. Man omdirigeras och det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig över stora delar av både innerstan och ytterområden.

Men så tittar jag vidare på sidan och det kommer en liten ljusglimt som roar mig då min fantasi tar fart.

Så gulligt det låter. Jag ser framför mig ett undervattensland där mörtar och aborrar simmar i stim kors och tvärs på underjordiska motorvägar à la Hitta Nemo. Sen går det upp för mig att inte ens de får vara ifred.

Det byggs därnere med. Avstängd väg. I båda riktningarna dessutom. Och jag vet precis vem som ligger bakom alltihop...I samarbete med Trafikverket.

Ett herrejössesparty

Igår var vi på ett party som var helt makalöst. Ett party som saknar motstyckte. Ett herrejössesparty helt enkelt, som min man summerade det idag.

Det var ett party Ibiza-style (av den sorten som är exklusiva då förstås). Nu har jag förvisso inte varit på Ibiza själv men många som var på festen, inklusive värden själv, har varit både där och i San Tropez, Cannes och whatever och det var de andra gästerna som sa det.  Det var ett party i klass med de partyn som finns därnere.

Den festen hade allt. Och lite till. Det var utomhus i svensk sommarnatt på den enorma terassen tillhörande ett hus som förmodligen är det vackraste jag sett.

Maten, vinet och drinkarna flödade och dansgolvet pulserade, en proffsig DJ, rökmaskiner, ljus och extra allt. Musiken spred sig säkerligen flera mil över Mälarens lugna vatten.

Musiken ja. Vi påpekade för festarrangörerna vilket fantastikt ljud det var. Och fick ett stort leende tillbaka. 

- Jo, vi ville ha det bra, så vi bokade samma ljudanläggning som Gessle hade när han spelade på Stockholm Stadion...

Ett herrejössesparty som sagt. Att vi var där och fick vara med var en once-in-a-lifetime-grej. Och ett minne för livet.