Vi jagar vågorna

I morse när vi vaknade och tittade ut trodde vi knappt att det vi såg var sant. Blå himmel. Sol. Endast några lätta moln.

Och vågor. Vilken lycka!

Sista dagen, och vi har chansen att maxa den här resan med en dag på stranden.

Vi har nu i ett par timmar jagat vågorna och kroppsurfat uppe på toppen av dem. Låtit vattnet trycka iväg oss 30-40 meter in mot stranden. För att sedan direkt vända ut och vänta in nästa perfekta våg. Det är så vansinnigt kul.

Det är härligt att få bada som när man var barn. Att få leka lite.

Vi flyter omkring i Spanien

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vi är i Spanien, i Barcelona och Sitges. En resa som vi bokade in i våras tillsammans med herr och fru PT. Vi såg framför oss soliga promenader. Drinkar på takterasser i Barcelona. Och avslutningsvis efterlängtat bad i vågorna i Sitges.

Det gick sådär. Efter drygt två halvmulna dagar i Barcelona har vi nu anlänt till Sitges, och här vräker regnet ner. Det är fullkomlig kaos. Översvämmade vägar och uteserveringar. Vi frågar oss. Hur mycket regn finns det egentligen?

Men det bästa är, att det gör ingenting. Faktiskt. Vi har så jäkla kul ändå. Äter och dricker vansinnigt gott och shoppar lite när andan faller på. Dagarna bara går och vi skrattar mycket. För vad ska vi göra? Vädret är vad det är. Inget anledning att deppa.

Som småbarnsföräldrar är vi ganska tacksamma semesterfirare. Bara att få sova när och hur länge vi vill, flera nätter i sträck. Obetalbart.

Skickat via Blogsy

Jag testar Schengensamarbetet

När Krigarprinsessan föddes så fick jag en idé. En idé som var liksom en egotripp lite av det medeltida slaget. Jag bestämde att vår förstfödda skulle döpas efter mig.

Sofia Junior var lite väl att ta i kanske kände jag (för vem vill riskera att sitt barn kallas för SJ?) men mitt namn som mellannamn kändes bra.

Sagt och gjort, hon heter Sofia i mellannamn.

Men nu har jag för första gången någonsin upplevt en baksida av detta infall.

I förrgår när vi skulle flyga ner till Barcelona, där vi nu befinner oss, så hade vi i stressen packat ner fel pass. Min man tittade bara på texten på baksidan och där stod det ju Sofia och ett korrekt efternamn, sen läste han inte resten. Först när vi skulle checka in på Arlanda upptäcktes misstaget.

Jahapp sa vi, vad gör vi nu då?

Efter att ha diskuterat vårt problem med en tjej vid incheckningsdisken samt kontrollanterna vid säkerhetskontrollen bestämde vi att testa om det där Schengensamarbetet var någonting att lita på, och jag reste hit bara med hjälp av mitt körkort som id. Tyvärr så är det inte optimalt, det ska egentligen vara ett nationellt id-kort men de som vi pratade med tyckte att det var värt att chansa. Så jag gjorde det.

För vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag fastnar i passkontrollen här när jag ska hem, får vända och åka tillbaka till en av de bästa städerna i världen och vänta på att min man budar ner mitt pass.

Jag kan leva med det. Det är spännande det här.

Skickat via Blogsy

Tuff icketant och en äkta tuff tant

En girlang med ballonger på väg

Igår kröp jag som planerat ut ur min tantbubbla och åkte in till stan. Jag var på ett seminarium, fikade och kollade in senaste designersamarbetet mellan Missoni och Lindex som lanserades igår. Allt detta i härligt sällskap av fru PT.

Jag kände mig inte tantig alls faktiskt. Tvärtom.

Men på eftermiddagen fick jag nog av mitt tuffa otantiga liv och packade ihop familjen och åkte och hälsade på en riktig tant. Äkta vara. En krutgumma.

Vi åkte nämligen och hälsade på min mans farmor som fyller 90 år idag. (Hurra hurra!)

Denna gumma är en helt underbar människa. Pigg i huvudet är hon trots sina år och bara så härlig. Vi köpte med oss tårta och blommor och smyckade hennes rum på servicehemmet med ballonger i taket.

Vi drack kaffe i blåvit servis, åt hallontårta och barnen fick godis. Precis som det ska vara hos en gammelfarmor.

90 år. Det är verkligen inte illa.

Vad som däremot är illa är det här vädret hon får på sin födelsedag. Verkligen trist när hon är värd en höstpromenad med rullatorn i strålande sol.

Och apropå trist väder.
Nu ska jag packa mina saker tillsammans min längtan efter strålande sol och åka till Arlanda... 

Underbart!

Mitt liv som tant

För varje dag som går så smyger sig en känsla alltmer tydligt på inom mig.

Jag tror att jag håller på att förvandlas till en tant.
Japp. Precis. En tant. 

Det är nu ganska exakt två veckor sedan jag lämnade in min jobbutrustning i form av dator, telefon, mobilt bredband, VPN dosa och ett nystan av sladdar och sa tack och hej. 

Jag gick hem och tänkte: Ah vad skönt. Nu ska jag vara ledig ett tag. 

Sedan dess har jag:
1. Besvärats av en tennisarmbåge.
2. Gått långa promenader i fotriktiga lågskor.
3. Druckit kaffe med grannen i tid och otid.
4. Städat mer regelbundet.

5. Börjat tvätta i princip varje dag och börjat stryka, i alla fall ibland.

6. Bakat - i timmar. Häromdagen gjorde jag bullskorpor av för torra bullar. BULLSKORPOR!
7. Läst böcker och tidningar mitt på dagen.
8. Irriterat mig på småsaker. Festis i skolan och skyltningen på Twilfit för att nämna några.
9. Besökt Claes Ohlson före lunch. Där var jag och 8 vithåriga gubbar och gummor i kön.
10. Börjat småprata med okända människor. Idag hände det i bastun på badhuset.

Och häromdagen när jag gick förbi en villa i mitt bostadsområde, under en av mina långpromenader i fotriktiga skor, fick jag syn på detta. 

Jag blev nästan lite avis. Vad har de för mysigt kafferep därinne? Jag ville knacka på och fråga om jag fick stiga på och vara med...

Nej nu är det snart dags för mig att ta en Voltaren för armen och vika in årorna tror jag. Det är ju en dag imorgon också. 
Kanske jag ska gå och köpa lite gran och sticka mig ett par sockor? De ska jag sedan gå med nedhasade i mina lågskor. 

Eller så tar jag tag i mitt liv imorgon istället, kliver i mina höga klackar, coolaste jackan, solglasögonen (även om det ösregnar) och åker in till stan. 

Japp. Så får det bli. Jag måste av-tantifiera mig lite.

Men det har varit spännande att få vara tant i ett par veckor. Det var riktigt trevligt. Jag behöver inte vara rädd att bli äldre.

Det var trevligt att vara låtsaspensionär kan jag meddela.

Bikram gym?

Jag är inte någon vidare entusiast av att gå på gym. I alla fall inte längre. Förut tränade jag ganska mycket på olika gym men jag har liksom tappat lusten för att träna med hjälp av maskiner. Undantaget är ledarledda klasser, det är kul. 
Men jag utnyttjade inte mitt gymkort tillräckligt kände jag och därför blev det i längden onödigt dyrt. Så jag sa upp medlemsskapet, och hittade andra träningsformer. Främst jogging/cykling för kondition och förbränning och Ashtanga Vinyasa Yoga för styrka och smidighet. Det passar mig bra.

Häromdagen såg jag dock att ett nytt gym hade öppnat i närheten av där jag bor. De annonserade om att de hade öppet dygnet runt, vilket lät praktiskt, om än lite läskigt. Jag vet inte varför jag tycker det är läskigt med öppet dygnet runt. Men jag tänkte att kanske jag skulle testa det där med gym igen ändå.

Billigt var det också. Kolla skylten. Endast 199 kr i månaden. Fast det låter lite jobbigt att träna dygnet runt på alla anläggningar samtidigt. Jag har dock inte undersökt detta med detaljerna något närmare.

Igår passerade jag gymet vid 18.30 på kvällen. Snacka om att tappa lusten. Det såg inte så kul ut om man säger så. Undrar om det ens fanns något syre kvar därinne alls?

Kanske är det därför det kostar 199 kr? Medtag egen syrgastub.

Eller så är det en ny variant på Bikram yoga. Fast i gymform. Ett Bikram gym.

Tjejlopp?

Jag sprang Topploppet i Hagaparken idag. 
Det är ett ganska roligt lopp som jag verkligen kan rekommendera för den som vill springa och trängas i klump och bli lite underhållen på vägen i form av bland annat discotunnel, sambabrudar, coverband och oljefatsorkester. Man får också en hyfsat bra goodiebag vid målgång. 

Och medalj. Såklart man ska ha en medalj. Fast jag glömde att hämta min medalj, så jag fick gå tillbaka till målgångsfållan och rycka en. Nästa år kanske jag bara tar bilen dit och tar mig en medalj. Det var ju liksom inga problem och slinka in och bara ta en. Om man bara ser lite flåsig ut.

Den där goodiebagen fick mig att undra lite. Hade den delats ut på tjejmilen så hade jag inte reagerat. Men detta är ett lopp för både tjejer och killar. Säger arrangörerna. I goodiebagen fann jag:

1. Senaste numret av Topphälsa
2. En banan (ej krav, dessa bananer förföljer mig)
3. En roman av Michael Nyqvist
4. En vattenflaska
5. En provpåse med müsli
6. Några rabattkuponger

So far so good. Sen låg där:

7. Handkräm. OK, den är väl fortfarande rättså unisex. 
8. Makeup remover wipes. Här börjar det kännas lite fel. Fick verkligen killarna detta också? Men OK. Killar sminkar sig också. Kanske Dregen sprang? Han skulle behöva lite servetter i så fall.
9. Trosskydd. Nej. Jag kan inte komma på en enda kille som skulle behöva sådana.

Men det var en riktigt schysst påse. En av de bättre jag fått.

Vid loppet sammanstrålade jag med några kollegor (eller ja, mer ex-kollegor numera då). 
Vi var anmälda som lag och som tack för det fick vi en picknickkorg efter genomförd runda. Det var så himla trevligt att träffa dem igen. Så härliga människor.
Vi satt i det blöta kalla gräset och åt tillsammans en stund innan det var dags att skiljas åt igen. Jag åkte hem och började planera Kaptenens fotbollskalas som går av stapeln imorgon.

Det slutade givetvis med att jag stod halva kvällen och kavlade vit och svart marsipan till fotbollstårtor.
Att jag aldrig lär mig...

Discokalas!

Idag hade Krigarprinsessan ett fredagsmys-discokalas för tjejerna i klassen. 

Som vanligt kunde jag inte hejda mig. Jag kunde inte hejda mig alls. What-so-ever. Jag går i spinn när det är dags för fest eller kalas. Jag vet inte vad som händer. 

Jag. Kan. Inte. Hejda. Mig. 

Bara en sån sak att jag ställer till med kalas på fredag kväll. När alla barn borde vara som mest trötta på hela veckan. 
Då tycker jag det är smart att ha discokalas. 

Jag kan säga att så himla smart var det nog inte. Fast jag vet ju inte hur det skulle varit på lördag eftermiddag heller i och för sig. Men det jag vet är att det här var en pärs.

Det faktum att jag nu har mycket fritid just nu gör ju inte saken bättre. Jag blir galet överambitiös.

Hela dagen igår åkte jag runt och shoppade partyattiraljer, och hela dagen idag har jag bakat. 
Jag bakade prinsessbakelser. Från scratch. Med hemkokt flädercitronkräm och hallongrädde i. Jag bakade cupcakes. Rullade chokladbollar i karamellströssel. Jag gjorde tunnbrödsnittar i två varianter, skinka och räkor. Och på toppen av det köttbulls- och korvspett.

När tjejerna kom och bänkade sig vid bordet utbrast två direkt. INGENTING ÄR GOTT. 

Nähä. Så himla synd för er då, tänkte jag, och informerade dem om att jag hellre ser att de inte säger något alls än klagar.
Att de sedan petade i sig ganska mycket av det som inte var gott var ju rätt intressant i och för sig.

Sen pysslade vi hemmagjorda diadem med glitterpärlor och fjärilar. Det var mycket uppskattat och då var det flera som tyckte det var BÄÄÄÄSTA KALASET NÅÅÅÅGONSIN. 

Nu är jag helt slut.

Och jag kan säga att det var en himla tur att jag hejdade mig från att garnera bakelserna med glittergelen jag köpt.

För kolla nu riktigt noga vad det stod på baksidestexten...

"Kan ha negativ effekt på barns beteende och koncentration"...Eh...va?

Aj min arm!

Jag har fått en besvärlig smärta i armen. Ont som bara den gör det. Och det tar tid att läka märker jag. Ruskigt irriterande.

Jag googlar på "tennisarmbåge"och när jag läser på sjukvårdsupplysningens hemsida stämmer det mesta. Symptomen är exakt beskrivna såsom jag upplever dem. 

Där står också: "Många som får tennisarmbåge är så kallade fritidssnickrare, det vill säga när man spikar, skruvar och målar på sin fritid på ett sätt man är ovan vid."

Precis. Där har vi det. Ojoj, stackars mig och min överansträngda arm.

Sen, lite längre ner i texten kommer följande text.

"Det är vanligast att man är mellan 40 och 50 år när man får tennisarmbåge."

Jaha. Nähä. Nu blir jag genast konfunderad. Jag är ju ändå bara 39. Alltså, det här stämmer ju inte, det är nog inte tennisarmbåge jag har trots allt känner jag nu.

Jag tror nog mer på träningsvärk faktiskt när jag tänker efter. Jag har ju ändå vispat ganska ansenliga mängder mjölk till mina morgonlatte härhemma till exempel. Och simtränat har jag ju också gjort.

För Tennisarmbåge....? Pyttsan heller. 
Nej, det är jag ju faktiskt på tok för ung för att ha fått.

Going Bananas på Föräldrarådsmötet

Jag är föräldrarådsrepresentant på Krigarprinsessans skola. När läraren vädjade om frivilliga representanter kände jag mitt kall. Vad har jag att skylla på? Ont om tid? Skulle inte tro det. Så jag räckte upp handen och fröken såg mycket lättad ut.

Ikväll var första mötet. Två timmars diskussioner om mål och elevernas utveckling, lokalbrist, utbyggnadsplaner och så vidare.

Till sist gick vi in på de insända frågorna från föräldrarna, varpå den numer nästan obligatoriska frågan om det inte serveras lite väl mycket socker i mellanmålen kommer upp.

Rektorn svarar att "det där har de tagit tag i från föregående år och det är åtgärdat." 
Då protesterar någon förälder och säger att helt bra är det nog inte än. Det serverades Risifrutti bara häromdagen.

Då går jag plötsligt igång. Jag som suttit och hummat och nickat mig igenom hela mötet så här långt, sträcker upp armen. Här kan jag ju tillföra något. Jag är ju ändå Kostvetare i grunden. Och generellt emot onödigt socker uppenbarligen.

"Idag på Skoljoggen serverades det Festisar och bananer!" hör jag mig själv säga. Jag fortsätter med ett präktigt: "Jag ser två fel i detta. Festis? Varför?" några föräldrar nickar och håller med. Och sen fortsätter jag: "Och bananer? Varför bananer?"

Eh... Men bananer är väl bra?...trevar nu biträdande rektorn. Varpå jag replikerar: 

"Men miljöaspekten då?(för nu har jag plötsligt förvandlats till radikal miljökämpe också) Vad ger det för signaler till barnen? Tropisk frukt när varenda trädgård dignar av äpplen, päron och plommon i september? Det vet väl alla att bananer är omdiskuterade nu? Jag tror då inte de var kravmärkta." häver jag ur mig. 
Sen är jag snubblande nära att fråga "har ni inte sett dokumentären Bananas?" men hejdar mig då jag är rädd för följdfrågor på den eftersom jag helt ärligt inte själv sett den till fullo.

De nickar instämmande. "Jo, miljöfrågorna har vi sagt att vi ska bättra oss på" säger rektorn.

Sen återgår allt till ordningen. Jag lugnar ner mig, och inser att den enda som är Bananas på det här mötet är nog jag. Inte bryr jag mig speciellt mycket om den där Festisen egentligen.

Men Bananerna. Det kändes inte okej. Det står jag fast vid.

Skickat via Blogsy

Kaptenen och Fantomen

Ända sedan min man och jag var i London och av en slump såg Fantomen på Operan (som jag skrev om i det här inlägget) så har Kaptenen varit mycket intresserad av denna Fantom.

Det beror förmodligen på att vi kom hem och var så upprymda över upplevelsen. Han förstod att vi varit med om något spännande och ville veta mer om den där Fantomen som vi pratade så mycket om.

Så jag klickade fram ett klipp från den Hollywoodproducerade filmen på Youtube och lät honom titta på sången "Phantom of the Opera". Efter det var han helt såld.

Titt som tätt ber han om att få se ett klipp eller två från filmen efter vi läst godnattsaga på kvällen. Det spelar ingen roll om han inte förstår något av vad de sjunger. Han frågar mig, så han har ett hum om det, det räcker. Det är fantomen som är spännande när han dyker upp.

Jag har nu lovat att vi ska se hela filmen någon dag.

Jag funderar över vad som ska hända om han börjar prata med kompisarna om Fantomen. För jag tror inte de andra tänker på samma Fantom man säger så. Men det kanske funkar ändå?

Han är rätt tuff, har mask och bor i en grotta. 

Gondolen kanske kan klassas som cool batmobil? Det ryker ju till och med när han åker med den.

Same, same, but different liksom.

Falska pengar

Här hemma händer det spännande saker. Barnen tillverkar pengar. De har plötsligt insett att pengar är något hyfsat viktigt att ha.

Veckopeng har de fått ett bra tag nu. De får en slant på lördagen att göra vad de vill med. Vill de köpa godis får de göra det, vill de hellre köpa en tidning eller en liten leksak eller kanske en glass så får de göra det. Eller så sparar de.

Det har funkat bra. De har sina plånböcker och spargrisar men något vidare intresse har de inte visat. 
Förrän nu, och de har börjat räkna och planera hur många lördagar de behöver spara för att köpa nästa åtråvärda leksak. Tre lördagar för ett litet paket lego, 30 lördagar för ett sjörövarskepp, och så vidare. Bra så.

Sen tog det plötsligt skruv och blev mer och mer lekar som rörde pengar. Allting kostar här nu. I varje dörröppning står det någon och spärrar av och begär pengar för passage. Det går bra att symboliskt sträcka fram en tom hand för att få en nöjd nick och en lika symbolisk växel tillbaka. Tack och lov.

Men nu har det alltså trappats upp ytterligare ett steg. De sitter vid matbordet och tillverkar pengar. Små sedlar och mynt. Värsta produktionen har vi här. Krigarprinsessan gör valörer upp till 100kr. Kaptenen satsar högre och sträcker sig upp till 1000-lappar.

De är tack och lov medvetna om att det de pysslar med är på låtsas. Kaptenen kom nyss och frågade mig vad det kostade att komma in i köket idag. Jag svarade 20kr, varpå han sträckte fram en egentillverkad 50-lapp.

Sedan såg han på mig en stund med allvarlig blick, för att sedan försäkra sig om att:

- Mamma, du vet att pengen inte är riktigt, va?

- Eh... Ja...men tack för att du påminde mig så jag inte gick till affären och försökte handla mjölk.

OBS! Denna sedel är inte äkta. Bara så ni vet.

Skickat via Blogsy

Carpe Diem förhelvete

Den här tavlan gav jag till min man på vår bröllopsdag. Jag älskar den. Den är gjord av en lokal konstnär och jag föll pladask.  

Carpe Diem. Så uttjatat. Men ändå alltid så aktuellt.

Och ibland smått misstolkat, känner jag.

Det är mycket tjat kring detta. Att fånga dagen. Det var väl den där filmen med Robin Williams och de döda poeterna som bidrog till hysterin.

Plötsligt skulle alla fånga dagen. Och det tog skruv. Det blev prestationsladdat. Är det fint väder ute? Carpe Diem! En ledig dag från jobbet? Carpe Diem förhelvete!

Jag förstår att det blir så. Man ska fånga dagen, och gärna basunera ut det på Twitter och Facebook gärna med en Instagram-bild.

Jag är likadan. De senaste dagarna har det varit fint väder, och jag får ingenting vettigt gjort härhemma (nej, jag har inte börjat med min storstädning än). 

Jag känner istället att jag bara måste ut. Och jag måste röra på mig. Så jag har promenerat. Runt i kvarteret, eller långt bort, ibland har jag varit borta i timmar. För att jag måste fånga dagen. Eller solen i varje fall. Inte låta en minut gå till spillo. 
Misstolka mig nu inte. Jag älskar att vara utomhus, men ibland undrar jag hur mycket av det där med att man måste gå ut när det är fint ute som är något man blivit itutad från barnsben att "så gör man". Och sen har jag tolkat in att det är att fånga dagen...

Men att fånga dagen innebär egentligen för mig något helt annat. Det innebär att jag (och det här kommer låta flummigt) är närvarande i sinnet. Att jag tar in intryck och uppskattar dem. Att jag ler åt något jag går och tänker på. Att jag blir glad av ett glittrande vattendrag. Att jag känner pirr i magen när jag ser mina barn när jag hämtar dem från dagis och skola. Smaken av en minutiöst väl tillagad middag.

Att känna den upprymdheten de intrycken ger och uppskatta det.

DET är Carpe Diem för mig - förhelvete.

En bild tagen under min tvåtimmars 

förmiddagspromenad i villaförorten.

Ett synintryck som fick mig att le.

Skickat via Blogsy

Briggen Blue Bird av Hull

Det är så fascinerande med musik och låttexter. Hur fullkomligt uppslukad man kan bli av vissa låtar, medan andra bara skvalar in genom ena örat och ut genom det andra utan att lämna det minsta intryck.
När min vän fru PT och jag var på promenad häromkvällen berättade hon hur hon suttit och lyssnat på Thåström och Imperiets tolkning av Taubes Balladen om Briggen Blue Bird av Hull.

Hon hade gripits så hårt av texten och plötsligt insett hur djupt tragisk den är, och undrat har detta verkligen hänt? Kan det vara så hemskt? 
Fru PT är den mest kunskapstörstande människa jag vet och hon hade därför givetvis börjat att googla fram om texten var sann.

Det var den, i alla fall på det stora hela, berättade hon.
Varpå jag, som inte ens kunde erinra mig om hur låten gick, blev nyfiken.

Så idag när jag skulle köra ner till Mariefred och hade en trekvart för mig själv i bilen satte jag på låten på högsta volym.

Och som jag grät. Tårarna sprutade. Jag var helt förstörd. Och det är bara att ännu en gång konstatera att få personer kan sjunga en text som Jocke T.
Samt också inse att det är extremt få sångare som kan få mig att gråta.

(PS 1. Om du känner att du behöver gråta en skvätt, klicka här.)

(PS 2. Om tröst sedan behövs kan jag berätta att fru PTs research avslöjade att Karl Stranne kom loss och sköljdes upp på land och överlevde...)

En tandlös prinsessa

(Denna bild kom upp när jag googlade på Tooth Fairy.

En film tydligen, verkar ju kanon. Det finns tydligen en 2:a också.)

Igår kväll hände något mycket spännande. Krigarprinsessan tappade sin första tand.

Det har märkts på henne att hon varit lite bekymrad över att hon inte tappat någon tidigare. Hon är en av de sista (kanske till och med den allra sista) i klassen att börja tappa sina mjölktänder. Men efter att gått och känt och känt om inte någon tand i alla fall var lite lös, så började ett par stycken i slutet av sommaren att röra på sig.

Och i går trillade den första ut vilket förstås utlöste stort jubel.

De senaste dagarna har den varit mycket lös och både Krigarprinsessan och Kaptenen har funderat mycket över vad som kan hända. Kanske tappar hon den i maten?  I poolen mitt under simskolan? När hon sover så hon råkar svälja den?

Kaptenen har cirkulerat runt henne och lyssnat om han kanske kunde höra något litet "bling-blong-klirr" när den trillar ut.

Så det var nog skönt för henne att den åkte ut nu, och jag hoppas hon får en liten paus innan nästa är på väg så hon får lite andrum från all uppståndelse.

Bassängfunderingar

Idag var jag med barnen på badhuset. De har simskola under en halvtimme på måndagseftermiddagarna. Under tiden de är på sin lektion är jag instruerad att finnas i närheten men inte inne i rummet vid barnbassängen.

Vilket alltså ger mig ett helt perfekt tillfälle att döda en halvtimme i simbanan för motionssimmare.

Det var inte igår jag simmade som motion, det kan jag ärligt säga. Så en halvtimme kändes rätt lagom för att prova på det igen. Det är ju bra träning tänkte jag och gav mig glatt in i ledet av simmare.

Jag simmar inte fort men fortare än vissa i alla fall, vilket leder till en hel del omkörningar. Både av mig och de som i sin tur ångar förbi mig.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska andas där i bassängen. Håller jag huvudet för högt får jag ont i nacken, men håller jag det får lågt är risken stor att jag får vatten i munnen. För jag blev lite anfådd där jag låg och plaskade. För jag ville ju inte simma så långsamt att jag blev omsimmad hela tiden. Men tog jag i för mycket så började jag ju nästan flåsa. Och det är ju jättkonstigt med någon som ligger i bassängen och flåsar, tänkte jag.

Så jag knep ihop munnen. Men då kom det små svallvågor och gav mig en nässköljning som hette duga, och allt blev med ens ännu otäckare. Min planerat sköna och meditativa simtur urartade i en vild tankesnurra om vad som kunde finnas i vattnet. Hade alla verkligen duschat ordentligt innan de gick i? 

Alla andra i bassängen såg så lugna ut och jag fick bara fler och fler tvångstankar om vad som cirkulerade i vattnet. Hur mycket hjälper kloret? Och hjälper det mot allt?

Men faktiskt, med facit i hand. Jag kände efteråt hur bra träning simning är. Det var en så himla skön känsla i musklerna efteråt. Så jag kommer att trotsa mina tankar och åka dit igen nästa måndag.

Kanske det är tillåtet att ha snorkel på badhuset?

Kräftskiva på Elvan

Efter en skön dag i trädgården med bland annat gräsklippning och rensning, var det igår kväll dags för mig att tillsammans med två av mina bästa vänner gå på en efterlängtad fest. 

Vi var på en krog inne i stan och deras årliga kräftskiva, ett event som alltid är en stor succé. 

Nubbevisor och girlanger i taket. Och tonvis med goda kräftor, det var otroligt generösa mängder mat uppdukat. Stället var fullt med roligt folk. Kändisar i klassen A-Ö, och så såna som vi. Vanliga knegare. (Nåja, själv är jag ju inte ens det längre)

Jag fick av min bordsherre lära mig ett nytt, ytterst sofistikerat sätt att skala kräftorna på för att få ut maximalt med kött. Hade jag kunnat beskriva det i text så hade jag gjort det, men det kan jag nog tyvärr inte. Kanske jag skulle kunna rita, men äsch. Äh, bjud mig på kräftskiva istället så visar jag gärna live.

Idag har jag inte helt oväntat ont i huvudet. Men det var det värt.

Fredagsmys på S:ta Clara

Gårdagens fredagsmys blev familjemys av stora mått. Mina föräldrar var på genomresa och Pianisten (min lillebror) skulle spela barpiano på St:a Claras bierhaus i Gamla Stan. Ett alldeles utmärkt upplägg med andra ord.

Vi packade in oss i en taxi och åkte in till stan. Väl framme hade vi först inledande Fredagsmys med chips och ölkorv till barens stora förtjusning. En stund senare anslöt även Premiärministern (min storebror).

Vi hade sedan en väldigt mysig kväll, vi åt fantastisk Schnitzel och drack öl.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök, lillebror spelar nere i källarvalven några fredagar framöver mellan 18-20. Perfekt afterwork när höstrusket kryper på. 

Kaptenen drack apelsinjuice till han slocknade, och då kände vi att det var dags att åka hem.

Plan nr 1 – Prioritera (urk...) städning

Ett av mina första mål som ledig på heltid är att städa huset. Grundligt. Det vill säga utan fusk. Jag har ju nämnt här tidigare att städning inte är min starkaste sida.  

Jag har helt enkelt allvarliga problem att prioritera städningen före allt annat man kan tänkas göra. Det har visat sig vara en hel del annat jag kan tänka mig göra före jag tar fram skurtrasan. (nu låter det som vi bor i världens sunkigaste hem, så är det inte, det måste jag poängtera)

Men nu ska jag ge det ett ärligt försök att få det ännu bättre. Gnugga ordenligt i hörnen och sånt. Kanske är det som med träning, tänker jag, att det är beroendeframkallande när man väl kommit igång. Men det kan vara jäkligt trögt att starta upp om man fuskat ett tag.

Utifrån denna slutsats drar jag en parallell till mellan städning och träning. Det är väldigt vanligt att man inför att man ska börja träna shoppar nya träningskläder. För att det liksom ska kännas roligare och fräshare att börja med det där som tar emot så hemskt.

Därför åkte jag idag och shoppade städprylar.

1. Nya dammsugarpåsar

2. Microfibertrasor

3. Reservdelar till dammsugaren

4. Dammvippa med strutsfjädrar (för lite flärd)

Så nu är jag redo för mitt nya beroende, som jag ska börja med....eh...på måndag.

Och blir jag inte beroende. Då får jag väl inse att jag är ett hopplöst fall och skaffa städhjälp. Det är det fina med städning. Det finns tack och lov genvägar.

När man tränar finns det liksom ingen som kan göra det åt en. 

From Denmark with (pleeeeenty of) love

Denna gåva fick jag från ett par härliga danska kollegor igår. En fantastiskt bra present. Snask och bok. (Snask och snusk till och med)

När presenten överlämnades frågade jag förvånat om jag verkligen nämnt att jag gillar lakrits, varpå jag fick ett finurligt leende tillbaka.

-      -  Jag såg det på bloggen. Du skrev om choklad med lakrits i.

Så roligt. Det har jag inte tänkt på att jag faktiskt avslöjar sånt i förbifarten. Det var alltså tack vare inlägget om choklad med lakrits som jag nu stod där med en låda av Anthon Bergs finaste lakritsfudge i handen.

Jag undrar nu om det blev just fudge på grund av inlägget om att jag tycker choklad i present är överskattat...? (En eloge till dig K i så fall, för din research)

Oavsett så var fudgen fantastisk.

Och boken. Det var härligt vågat. Jag har inte läst den. Men det är tydligen en omtalad och omdebatterad bestseller. Erotisk som sjutton. Jag bläddrade och häpnade för första gången på länge. (Det var nog senast när jag som nybliven tonåring kom över min första Sidney Sheldon bok.)

Det måste vara något med närheten till sydligare breddgrader, eller kanske det bara är så att danskarna fattar grejen. Det är precis vad jag behöver nu.

Första klassens lakritskola och finlitterär erotik.

Jag är förbluffad.

PS Jag fick ett presentkort på Cervera från företaget också, även det en kanonbra present. Jag måste ju laga någon annan mat med, jag kan ju inte leva på fudge i all framtid. 

En ny fas i livet

Idag var en stor dag. Jag blev avtackad på jobbet.  Det var med blandade känslor. Lite jobbigt var det att säga hej då till alla härliga kollegor och företaget efter nästan 13 år (två föräldraledigheter inkluderade).

Samtidigt är jag så lycklig och det är oerhört spännade. Jag har nämligen inget nytt jobb att gå till, inte ens en vettig plan. Helt galet jag vet. Men jag fick ”an offer I could not refuse” och det kändes det var dags för mig att gå. Jag har kört fast. Min utveckling som ständigt har gått framåt under åren har stannat av. Jag är redo för något nytt.

Men först, innan jag gör något annat, så ska jag vara ledig och göra precis vad som faller mig in.

Jag ska äta långa luncher på stan. Ta ett glas vin. Ligga på soffan, i badkaret. Ta ett glas vin där med. Träna mitt på dagen. (Utan vin då, det blir så stökigt annars.)

Sen när jag känner mig redo ska jag rensa. Rensa garderoben, rensa huset, rensa trädgården.

Så småningom ska jag rensa mitt CV. Komplettera om det behövs. Fundera på vad jag vill göra när jag blir stor. Kanske gå en kurs. På halvfart. Distans. Typ.

Men allra först ska jag låta allt sjunka in. Känna in läget. Och njuta. Det är det de flesta jag pratat med sagt till mig.

Lycka till nu Sofia– och njut!

Och jag har svarat att jag lovar att göra mitt allra bästa.

Bröllopsdag!

Idag är det vår bröllopsdag. 

Två år har gått sedan vi stod på en vingård i Spanien och sa "ja" till varandra. Med risk för att låta klyschig så var det utan tvekan en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. 
Och tur är väl det. 
Titta bara, vad lycklig jag såg ut.

Vilken guldgruva

Igår var vi ute och plockade svamp. Vad jag har längtat efter att få gå i skogen och plocka svamp. Eller gå i skogen överhuvudtaget. Och bara vara. Inte vara på väg någonstans. Vårt renoveringsprojekt på landet har tagit helgerna i anspråk och det har inte funnits många minuter över.

Så retligt när vi har skogen precis runt knuten och till och med ser kantarellerna från bilfönstret. Visst kan man kasta sig ut och rafsa åt sig dem men det är liksom inte det som är grejen. 

Det är känslan att i lugn och ro strosa fram, känna doften av barr och fuktig mossa. Det är det som är hela grejen. 

Att få känna ivern och pirret i magen när man ser de guldgula kantarellerna skymta mellan träden eller bakom nästa kulle. Och det bästa, nu på hösten. Inga mygg.

Barnen älskar att vara i skogen. Förra hösten lekte de kurragömma i svampskogen och när Kaptenen återfanns satt han i ett hav av svart trumpetsvamp och sken av lycka. Han hade glömt allt vad lekar hette. Han hade ju funnit skogens svarta guld.

Harmoni

Bra och dåligt med vårt Roomservice-projekt

Före...

Efter...

Under sommaren har vi roat oss (nåja) med att renovera en sommarstuga, som jag också skrev om här. Vi har slitit. Oj vad vi har slitit. Målat, byggt, tapetserat, bytt golv, kaklat, stylat. Det har varit jättejobbigt, men samtidigt också väldigt kul att se hur det nya växte fram. 

Så många gånger som vi suttit där och sagt att här borde man göra ”så här och så här”. Och nu gjorde vi det.

Förvandlingen blev otroligt bra och vi är jättenöjda.

Idag var det visning och vi var mycket spända.

Var det någon som kom? Inte en käft.

Nåja, det går fler tåg, och vi är övertygade om någon kommer falla pladask. 

Så småningom. När tiden är inne.

Köket blev min favorit

Fullmåne

Jag ska gå och lägga mig och det är stjärnklart ute. Jag är ute på landet och jag märker att jag ser var jag sätter fötterna. Vanligtvis behöver jag en ficklampa på stigen upp till vår stuga där jag ska sova, och jag reagerar direkt. Jag vänder mig om, blickar upp mot himlen. Där är den. Min hatkärlek. Fullmånen.

Den är så vacker. Fylld av mystik. Och jag vet att jag kommer sova dåligt inatt.
Jag sover dåligt när det är fullmåne. Oroligt eller knappt alls.
Men det gör inget. Månen är så vacker, och att det är så klart ute ger hopp om fint väder imorgon.

Och den är inte riktigt helt fylld, vilket kanske hjälper.

Jag tänker på min mormor. Hon sa en gång att hon blev besviken när de första människorna gick på månen, för då kände hon att mystiken försvann. Jag förstår precis vad hon menade.