Bloggvila

Ja det kommer väl inte som någon överraskning, men jag tänkte ändå skriva ett litet inlägg om att jag tillsvidare har en bloggpaus.

Men jag kommer tillbaka. Jag saknar bloggen. Kanske kommer bloggen tillbaka i annan skepnad, men med samma Kapten och Krigarprinsessa i fokus. Såklart.

Vi ses! Kram/Sofia

Jag vänder andra kinden till... och rullar vidare.

Jag förstår inte. Maj månad har varit helt magisk så här långt. Jag har varit så jäkla lycklig. Saker faller på plats. Allt känns toppen just nu.

Vad händer då? Jag stöter på surkärringar stup i kvarten. 
Passa er, för de är ute och flanerar mitt på dagen. Det har jag märkt nu när jag jobbar mer oregelbundna tider. 
De finns till exempel i mataffären runt lunch. För inte så länge sedan blev jag (högt och tydligt) beskylld  för att tränga mig i kassakön. Men när jag lugnt erbjöd damen min plats i kön ville hon inte ta den. Som den äkta martyr hon var stod hon kvar på sin plats en bit bak och muttrade. Bara för att provocera henne lite extra passade jag på att släppa förbi några andra i kön istället för henne. Elakt? Ja kanske.

Och i förrgår när jag cyklade i strålande solsken från lokala handelsträdgården var det en dam som blev skitsur för att jag cyklade på trottoaren. En bred trottoar, och jag hade precis passerat en skylt där det stod att det var både gång och cykelbana. 

För ett ögonblick tänkte jag tvärnita cykeln och påpeka att hon skulle titta på skylten när hon kom ner för backen. Men jag lät bli. Min kommentar skulle knappast göra henne gladare. Sen tänkte jag bromsa in och med min mildaste stämma medlidande se på henne och säga. 
Men kära du, vad är det som gör dig så olycklig denna underbara dag? 

Ju mer jag funderade, desto mer nedstämd blev jag. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Stackars arma människor som går och är sura mitt under årets vackraste månad. Provocerar jag dem genom att se lycklig ut?

Nej, det blev ingen kommentar till surtanten.
Jag vände andra kinden mot solen och cyklade vidare. Lycklig.

Lösningen på alla Era problem!

Tänk om det är så enkelt...? 
Jag brukar inte göra reklam här men detta kan jag bara inte motstå att dela med mig av.

Det är ju så att jag, precis som de flesta andra, har mina dagar då jag är lite nedstämd och funderar över saker och ting. Jag kanske försöker köpa mig något snyggt för att bli gladare. Och det finns det ju alldeles färsk forskning på att det inte hjälper mer än en kort stund. Eller än värre är de gånger jag, fast jag inte har någon vidare lust, måste åka och shoppa saker bara för att det är nödvändigt. Det var under en sådan shoppingresa, när jag var och köpte nya patroner till laserskrivaren, som jag kom ut till bilen och fann denna lapp på vindrutan. Som en skänk från ovan hade den singlat ner och hamnat på just MIN bilruta.

Det är ju helt otroligt! En världskändis i Skärholmen! Som kan lösa alla ens problem. Att han väljer att bo kvar i Skärholmen när han kunde varit i LA (eller Stockholm city för den delen) och stöttat andra världskändisar är ju helt fantastiskt. Han kan ju både engelska och franska.

"Jag kan lösa alla Era problem" lovar han. Tex: (håll i er nu)
Kärlek
Hälsa
Familjeproblem
Affär (oklart vilken slags affär, men han fixar nog det mesta)
Juridiska frågor
Finansiella transaktioner (jo jag tackar!)
Viktminskning
Hur du skyddar dig och din familj från fienden
Hur du får nära och kära tillbaka in i ditt liv (om fienden ändå fått tag i dem)

Och det bästa av allt.
GARANTERAT RESULTAT!

Oh. My. God.

Ring idag och boka tid, vad väntar ni på?

Sköna maj! Du kom!

I flera dagar har Kaptenen gått runt och hojtat "På onsdag kommer sommaren!" Varpå jag sagt att "Nej det är maj månad som börjar på onsdag". 
"Då blir det sommar!" hojtade han envist tillbaka. 

Och se på sjutton. Det var inte så illa förutspått. 
Igår på Valborgsmässoafton var det riktigt aprilväder. Vi åkte ut till landet för att fira vårens antågande (sommarens om man frågade Kaptenen då). Där fanns ingen vår. Det haglade på eftermiddagen och kvällen. Och det regnade. Det var ruggigt och kallt. Inget hopp om värme fanns, utom vid vår lilla majbrasa.

Men i morse vaknade vi till en helt magisk morgon. Det var vindstilla över fjärden och solen gassade. Hela dagen. Vi åt både frukost och lunch på altanen, barnen spelade fotboll, gungade, lekte i lekstugan och fick en tur med lilla roddbåten. Jag tog en promenad i skogen.

Humlor och bin hade vaknat och surrade runt och det lät som sommar. Jag lyckades fånga en liten rackare på bild. Fjärilarna kom fram och virvlade ljudlöst förbi. De missade jag tyvärr att fotografera.

Det har varit en så härlig dag, och det kändes verkligen som om sommaren är på väg.

Kaptenen hade rätt ändå. Respekt.

Roligt uppdrag

En fördel med att jag har mer fritid nu än tidigare, då när jag nästan jobbade häcken av mig, är att jag kan tacka ja till saker jag inte skulle kunnat göra förut.

Som i fredags. En kompis som går en fotoutbildning ringde mig tidigare i veckan och sa att de saknade en modell vid fredagen kurstillfälle. Den tilltänkta personen hade fått förhinder och de måste ha någon ny som kan ställa upp ett par timmar på eftermiddagen för deras porträttövning.

Jag tvekade först. Inte för att jag inte ville (även om jag trivs bäst när jag själv är bakom kameran, inte framför), utan för att jag då fortfarande hade en tydlig tvättbjörnslook i ansiktet efter resan till Verbier. Men efter att ha funderat en stund så sa jag ja. För sjutton, det blir ju bara en större utmaning att ljussätta eller retuschera en sånt här ansikte, tänkte jag. Fast jag var ganska säker på att ansiktsfärgen skulle ha jämnats ut vid det laget. (vilket den också gjorde, tack och lov)

Dessutom tyckte det skulle bli spännande att tjuvlyssna på vad läraren sa. Säkerligen kunde jag snappa upp några tips för mitt eget fotograferande, och det gjorde jag också.

Det var riktigt kul! Jag har inte sett så många bilder ännu men jag väntar med spänning. Fotot ovan tog min kompis under tiden en annan elev höll på att fotografera mig. Hon lekte med inställningarna medan hon väntade på sin tur och fick till denna med så läckert rött sken. I like!

Konversation vid middagsbordet

Drömåket?

Det var inte länge sedan jag tyckte det var trist de gånger min man ringde hem och meddelande att han var sen och inte hann hem till middagen. Barnen var yngre och mer krävande tidigare, och inget vidare middagssällskap att konversera med om man säger så.

Nu är det helt annorlunda. Visst tycker jag fortfarande att det är trist de gånger vi inte är samlade hela familjen vid middagen men det gör inte alls lika mycket. Varför? Framför allt för att konversationerna är så väldigt mycket mer roande nu.

Ett exempel från en kväll tidigare i veckan:

Vi pratade av någon anledning om min trasiga arm och Krigarprinsessan konstaterade: Men det går ju rätt bra ändå, mamma. 
Jag höll med. Jag är glad att det "bara" är en arm som krånglar.
Det viktigaste är att jag kan krama på er, och det går ju bra. Det är det viktigaste jag använder mina armar till, sa jag.
Kaptenen instämde: Ja, det är väldigt bra att du kan gosa mamma. 
Han funderade en stund och lade sen till: Och så är det bra att du har sånt där bilkort.
Jag: Bilkort? Körkort menar du?
Kaptenen: Ja precis. För har man inte det måste man ju typ cykla eller GÅ. (tydligt missnöje i tonen här, och jag funderade på om min bestämda åsikt att vi ska promenera till dagis varje morgon kanske har fått lite oönskad effekt.)
Jag: Men man kan ju åka buss och tåg också. Det finns många som inte har körkort som tar sig runt utan bil.
Kaptenen: Ja... ok då.
Paus.
Kaptenen: Jag vill ha mycket pengar när jag blir stor. 
Krigarprinsessan: Jaha, du vill säkert bli rik kan jag tro... (med lite skeptisk ton)
Kaptenen: Nej, vaddå? Jag vill bara ha pengar så jag kan köpa en bil.
Jag: Vad ska du ha för bil då?
Kaptenen:  En randig. I silver och guld.
Jag: Det låter ju snyggt. (Väldigt mycket Sean Banan...) Vilket märke vill du ha på bilen då?
Kaptenen: Märke? Jag vill ha Spanien! Eller Sverige!
Jag: Alltså jag menar inte märke som i fotbollslag, utan bilmärke som i Audi, Fiat eller... Porsche?
Kaptenen: Aha ok, en Saab, så där som man tar av taket på.
Jag: Och du då? (vänd till Krigarprinsessan).
Kaptenen: En silvergrå Volvo, eller Audi (väldigt lite Sean Banan), men framsäte, baksäte och baklucka. 
Jag: Ok, bra. Men ni vet att man måste inte ha en massa pengar för att vara lycklig? Fast det är bra om man har någonstans att bo, kläder och mat förstås.
Kaptenen: Ja men har man ingenstans att bo kan man ju äta på mcDonalds varje dag...mums!

Som sagt, det är inga problem att hålla middagskonversationerna igång. 

En ovan hotellupplevelse

Hotel de la Poste

Vi kom hem sent i Söndags kväll, och när jag kom hem till min säng i vårt fina sovrum var jag så tacksam. Jag känner alltid så när jag kommer hem. Jag älskar vår säng. 
Jag ska förklara varför jag kände så extra mycket denna gång.

Min man och jag har verkligen fastnat för konceptet minivecka, eller långhelg. Vi reser gärna bort tillsammans några dagar, bara vi. Oftast blir det mellan fyra och fem dagar. Den som följt bloggen ett tag har säkert märkt det vid det här laget. 

Vi har våra rutiner. Vi prioriterar god mat och bra boende på våra resor. Bra läge på hotellet. Innan vi åker letar vi på nätet efter heta restauranger och blandar nya ställen med besök på gamla favorithak vi samlat på oss under tidigare resor. Vi bor oftast på prisvärda designhotell. I Barcelona har vi ett par favoriter. Just nu är det Catalonia Catedral som ligger högst på vår lista. I Palma är det Portixol. Vi tycker om modern stil på hotellen, det behöver inte vara stora rum. Bara det är rent fräscht, snyggt inrett och stilrent. Helt och rent i badrummet. Då är jag nöjd. Allt utöver detta är en bonus. Vi tar ofta frukost på hotellet, men inte alltid. 
Så brukar det se ut.

I Verbier var det något helt annat. Modernt hotell? Nope. Här var det furuväggar som gällde. Och då menar jag inte furuväggar i snygg och mysig "lodge"-stil. Utan furuväggar i 70-talsstil. På hotellet där vi bodde var ALLT i 70-tals stil. Till och med klädseln på personalen. En bautastor nyckel till rummet. (Inga elektroniska kort där inte) Spräckliga och sträva heltäckningsmattor. Gräsliga svarvade gavlar på sängen (som dessutom hade en megaskarv mellan madrasserna OCH gnisslade vid varje rörelse.) Polyesteröverkast. Det var galet lyhört också till råga på allt. Romantiskt? Verkligen inte. Men som tur var så var sängarna sköna och vi så trötta på kvällarna av all skidåkning att det inte spelade någon större roll. Romantiken fick vi istället när vi lade åttor efter varandra i lössnön.

Varje eftermiddag efter vi kommit hem lade jag mig i det chokladbruna badkaret och tittade på det beiga blommiga kaklet och undrade om det var smutsigt, för det syntes ju inte. Men det tror jag inte det var. Duschdraperiet med snäckskal på var skinande rent. Ägarna verkade mycket stolta över sitt hotell och skötte det säkert där med städningen bra.

Och faktiskt. Hotellet hade sin charm ändå. All personal var jättetrevlig. Och middagarna åt vi på hotellet. Vi hade halvpension, något vi aldrig haft förut. Vi fick middag med fyra-fem rätter varje kväll enligt menyn för dagen, vilket vi faktiskt uppskattade. Det var rätt skönt att slippa tänka när vi var så trötta efter varit i backarna hela dagen. Vi beställde vin, och upptäckte att de märkte flaskorna med vårt rumsnummer ifall vi skulle fortsätta på den dagen efter. Det var lite mysigt faktiskt. Som att vi blev hembjudna till hotellägarna på middag varje kväll. Vi hade ett "eget" bord. Nummer sju.

Det må ha varit ett omodernt hotell. Men det låg nära liften. Och det hade sin charm och udda romantik med på något vis. Vi skrattade mycket. Och vi trivdes.

Men jag är ändå löjligt lycklig över sängen härhemma.

En dröm i furu

Vilken osannolik tur vi har!

Drömmen fortsätter. I går åkte vi i djup, mjuk lössnö vid Mont Fort (det är toppen, styvt 3000 meter upp). Där gjorde jag en rejäl praktvurpa så pudret yrde och jag försvann. Men jag bara skrattade, det var som att landa i bomull. Min första vurpa i Verpan helt enkelt. 

I morse kom vi upp till ett väder och ett underlag man bara kan drömma om. Sådant man fantiserar om i sina vildaste stunder. Jag säger bara... puder i pisten. Inte bara litet täcke utan tjugo osannolika centimeter. Pudersnö. Överallt. Vi bara gapade när vi åkte upp i kabinen och såg de som åkte i backarna nedanför. Det var puder och åter puder. Precis överallt.
Och blå himmel och sol. Det var helt magiskt.

Vi åkte orörd snö mer eller mindre hela förmiddagen, ända fram till lunch. Det var inga problem att hitta nya vägar om man säger så.

Och vi skrattade och skakade på huvudet. Kan man ha det så här bra? Ja det kan man.
Jag bjuder på en liten film också dagen till ära.

Ah! Mon Dieu! Verbier!

Jajamen, vi är i Verbier! Och jag ska erkänna direkt. Jag har aldrig varit i alperna innan. Aldrig någonsin. Det har inte blivit av helt enkelt. Vilket är väldigt underligt eftersom jag älskar att åka skidor.
Hur som helst, nu är jag här. Min underbara man visste om att jag nästan skämdes över att jag aldrig varit här, och han visste hur gärna jag ville åka hit. Så det blev min 40-årspresent från honom. Allt bokat och klart. Helt fantastiskt, jag nästan grät en liten tår av glädje när jag öppnade kuvertet på min födelsedag.

I går kom vi hit. Vi landade klockan tolv i Genève. Hämtade bagaget. Kastade oss in i hyrbilen. Körde som fan. Nja inte på serpentinvägarna direkt, för då såg det ut som en zickzack-söm på GPS:en.

Vi parkerade utanför hotellet kl 14.30. Frågade vid incheckningen när backarna stängde. Hon trodde 16.30. 
Ok, vi hinner sa vi. Svidade om. Snabb marsh till skiduthyrningen. Ge oss bra skidor, snabbt. 
Hur duktiga åkare vi är? Vi är snabba, ge oss bra grejer. Ok då, jag har brutit armen ge mig något mjukare skidor då. Ok, han har pajat minisken (le minisque på franska, tror vi). Äh skit i det, han ska ha bra grejer ändå. All mountain skidor tack.

Upp till kabinen. Och vi hann få hela två timmar härlig åkning redan första dagen. När vi kom upp på över 2000 meter... vilken utsikt! Jag bara gapade! Det var så vackert att man tappade andan. (Tyckte jag tills jag kom på att det kanske berodde mest på den tunna luften däruppe.) Men vackert var det.

Sen tog vi en öl i byn, snackade om vilken tur vi hade som hann åka redan första dagen. Det hade vi inte vågat räkna med.

Ja, jag är såld. Verbier är verkligen så härligt som jag har hört talas om. Jag är så lycklig att vara här. 
Äntligen!

I am Bobba Fatt

Detta är vad som mötte mig när jag gick in på mitt Twitterkonto på i går morse. Det första jag såg när jag loggade in på Twitter som vanligt på morgonen via telefonen. I mitt flöde fanns en hel rad med meddelanden angående Angry Birds Star Wars. Skickade från mig alltså. Ja ok, jag erkänner jag gillar Star Wars Angry Birds. Men om jag ska skriva något vill jag skriva det själv, tack.

Var mitt konto kapat? Var det någon som skämtade med mig?

Jag skickade en tweet till @Twitter_se som brukar vara bra på att ge råd. Jag gick in under inställningarna och försökte avinstallera åtkomsten för appen, men det gick inte.  Jag bytte lösenord för säkerhets skull.

Jag gick in på mitt flöde igen.  Samtliga meddelanden var skickade strax före åtta på morgonen.

Hmm…. Nu började jag se ett sammanhang. Vid strax före åtta lämnar jag Krigarprinsessan på skolan. Vad gjorde Kaptenen då..? Han satt i soffan med min iPad och spelade… Star Wars AngryBirds!

Jag hittade mycket riktigt en knapp där man kunde twittra direkt från spelet. Jag skickade en tweet till @AngryBirds och frågade hur jag kunde få bort funktionen. Det finns inte någon möjlighet att ta bort den inställningen, men vi jobbar på det, blev svaret…

Nästa gång sätter jag på Flygplansläget när han spelar.

Eller så skaffar jag den där ipad mini, som jag suktar efter. Så får han ta min och så avinstallerar jag Twitter på den.

Oj, vilken samlare hon är!

Idag fick jag med mig ett par lerhögar hem från skola och dagis. Den ena lerhögen var betydligt värre än den andra. Krigarprinsessan tar det hysat lugnt i leran. Kaptenen, han spelar fotboll. 
Han hade lerstänk över halva ansiktet och totalt nedsmetade kläder när jag hämtade honom. Och hur underbart det än är när jag ser det lilla lortiga ansiktet skina upp och förtjust ropa "mamma!", samtidigt som han kommer springande emot mig med utsträckta armar, så förtas min entusiasm en aning av att han är täckt med lera.

Å andra sidan får jag skylla mig själv. Jag har alltid uppmuntrat mina barn att ha så roligt som möjligt när de är ute, och jag har mött dem med kommentarer som "Oj vad du har haft kul idag, vad härligt smutsig du är!" (och tar än så länge för givet att de inte blivit knuffade eller ofrivilligt doppade i leran)

Hur som helst. Detta lerinferno ledde till att jag måste tvätta overallerna. Krigarprinsessans var rätt ok, den behöver jag inte heller tvätta så frekvent, men nu var det ändå dags.
Jag började tömma fickorna. Jag tömde, och jag tömde. Och resultatet ser du ovan. Jag hittade:

Ett läppcerat
Ett plåster
En liten folder med bilder på Littlest Pet Shop
En liten porlinskanna
Ett pärlarmband av plast
En lapp med en kärleksförklaring
Ett sudd i form av en ryggsäck
Ett petshop-pryl i form av en hink (kan också vara ett sudd?)
Ett antal supersmå sudd som ser ut som djur
Ett gäng andra sudd i mindre smickrande former
Ett kladd som kan vara ett tuggat tuggummi (osäkert vad det egentligen är)
Tre små träkuber
En rund tygbit
En fyrkantig tygbit
En glaskula
En metallkula
En bit bomull
Två små kottar
En bit av en glasspinne
Ett par pärlor
En klippt snöstjärna i papper
En tygblomma
Ett par små löv i metallfolie
En väldig massa små uddar från pennor i varierade färger
En svart sten
En liten rosa lapp (bit av en post-it?)

Ja det var allt för den här tvättningen. Jag ska fråga henne om den där lappen med kärleksförklaringen på. Det stod två pojknamn på den. 

Vilken himmel.

Vilken bedrövligt kall påsk vi haft. Vackert som tusan har det varit, men kallt. I alla fall på Gotland där vi var. Rå kyla som kröp sig in under kläderna och ända in till skelettet.

Jag blev förkyld för första gången på hela vintern under påsken, men det gick över ganska fort. 

Och det var som sagt vackert. Solen sken, om än utan direkt värme. Kvällarna var helt magiska. Slöjmolnen dansade på himlen i solnedgångarna. 

Så trots feberkänningar, halsont och bihålor som bultade klädde jag mig i lager på lager och spatserade ner till stranden och fotograferade himlen. 

Jag lekte med slutartiderna för att få havet att se varmt och sammetslent ut. Jag drömde mig bort till sommaren. Försökte tänka mig hur det kommer att vara om ett par månader när värmen och grönskan kommer på allvar.

Det var också ovant att se snön på stranden. Hur stenarna låg inbäddade som limpor i snön. Och lågvattnet. Vi gick omkring på havsbotten där vi brukar bada på somrarna.

Här kommer några av bilderna jag tog. 

Visst ser det i alla fall lite varmt ut? (Det var det inte.)

Med lång slutartid förvandlades vågorna till sammet.

Som limpor låg stenarna i snön.

Var och en i en egen liten grop.

Och till slut... ett litet vårtecken.

Skrivkramp eller vad är nu detta? Hjärnkramp?

Det går trögt att skriva. Och det har ju märks här, tyvärr. Bara sporadiska inlägg lite då och då har det blivit på sistone. Jag tappade bort mig för ett tag sedan. Tappade lusten att skriva på något vis. Är det skrivkramp? Inte vet jag. Känns snarare som hjärnkramp. Jag har till och med köpt en tidning bara för att det stod "Skrivkramp!" på förstasidan i feta bokstäver.
Det händer massor av saker i mitt liv, men att skriva ner dem? Nej, det vill sig inte.

Jag fotograferar och gör tavlor istället just nu. Och försöker planera min framtida karriär.

Men jag kommer tillbaka till skrivandet. Snart. Jag saknar det ju faktiskt när jag tänker efter. Jag behöver bara få arslet ur vagnen så att säga. Bara komma till skott, sen brukar det ju släppa. Det gäller det mesta. Sen kommer inspirationen och allt flyter på av sig själv. Bubblar ut.

Jag gör ett nytt försök imorgon. Nu är jag för trött. Jag smiter undan en dag till... och sover på saken.

I morgon är en annan dag. Första dagen på resten av mitt liv. Och så vidare... floskel, floskel. Godnatt.

Kärt återseende

Boquerones...mmm...

Igår kväll var jag inne i stan på middag, och denna middag innebar inte mindre än tre kära återseenden. 

Utan inbördes ordning var det dessa tre:

• Restaurangen vi var på - Boqueria i MOOD gallerian. En härlig tapasrestaurang som ger mig kraftiga Barcelonavibbar.
• Boquerones. En av tidernas godaste tapas. De gör dem precis som i Spanien och oj vad jag njöt.
• Kollegor från förr. Från förr som i länge, länge sedan. Typ 8-10 år sedan gissar jag. Och jag har inte sett dem sedan dess. Det var verkligen jättekul att träffas igen. De var sig lika allihop, de såg ut ganska precis som jag mindes dem faktiskt.

Vi pratade om allt möjligt och det var hur trevligt som helst. Vi pratade om våra familjer, barn, hus och karriärer, om gemensamma bekanta från tiden vi arbetade tillsammans, om de som vi tappat bort på vägen, och de vi fortfarande har kontakt med.
Och så pratade vi fötter och avslutade med ett tips om strumpspray. Sen var kvällen slut och vi skiljdes åt igen.

Det var en jättetrevlig kväll och jag hoppas verkligen inte det dröjer ytterligare tio år tills vi ses igen.

Min egen Jack Sparrow!

Igår fick jag göra något fantiserat om länge. Jag fick pussa på Jack Sparrow precis hur mycket jag ville.

Min lille Kapten skulle på piratkalas och bestämde direkt att han ville vara Jack Sparrow (Johnny Depps rollfigur i Pirates of the Carribean, om det skulle undgått någon.)

Jag brukar ju sy Kaptenens kostymer själv, men denna gång hittade jag en så bra grund i form av en rock och en hatt på leksaksaffären, att jag slog till och köpte den. Passande svarta byxor hittade vi i garderoben. Sen sydde jag hår med pärlor i, och fäste under hatten.
En värja att fäktas med gjorde jag av en blompinne och en plastflaska med lite folie runt.
Några stora ringar med stenar från ett set med prinsessmycken från leksaksaffären på fingrarna.
Slutligen skägg och eyeliner.

Voilá! Kapten Jack Sparrow i miniformat.

Och till hans stora lycka matchade han dessutom kompisens födelsedagstårta perfekt!

Hur det känns att fylla tant

Exakt här låg jag när telefonen surrade till...

- Hej! Grattis! Hur känns det att fylla tant? sa fröken Svart när hon ringde upp mig på min födelsedag i förrgår. Jag hörde hånflinet rakt genom luren. (Hon är ett och ett halvt år yngre och har en hel ocean av tid kvar verkade hon tycka).

Och jag svarade helt ärligt som det var:

- Det är alldeles underbart!

Jag låg på en schäslong på Yasuragi Hasseludden, hade precis fått massage och en fantastiskt god lunch så det fanns absolut inget i hela världen att klaga på då. Och det kom inget att klaga på sen heller. All min tid som gått (dvs två dagar) sedan jag fyllde 40 har varit makalösa.

Födelsedagen var underbar. Jag blev firad på morgonen av min familj, kidnappad av min svägerska och skjutsad till Yasuragi, ompysslad, hemskjutsad igen. 
Därhemma hade mina barn valt middag till mig. Och eftersom mina barn vet exakt vad jag gillar blev det skaldjur. Inte illa valt av en femåring och en sjuåring, de hade fått fria händer att välja i fiskdisken sedan.
Hummer, havskräftor, crablegs, krabba och löjrom... Champagnen jag fick att dricka till valde dock maken.

Dagen därpå (igår) flöt på, jag gick fortfarande i ett litet fluff av rosa moln och mådde prima. På eftermiddagen skulle vi till landet och det såg jag fram emot. 

Strax efter jag hämtat barnen från skola och dagis och vi höll på att förbereda oss att åka, tittar jag ut genom fönstret. En bil kör upp och parkerar utanför. Min mamma och pappa klev ur! (De bor i dalarna) Vad sjutton nu? hann jag tänka, innan nästa bil parkerade, och nästa... Det kom folk från alla håll och plötsligt var det fullt av människor överallt. 

Jag stod i mitten och var bara i allmänhet rörd medan det trollades fram vin flaskor, champagne (igen), bord, stolar. Det ringde på dörren i ett. Mat från en av stans bästa cateringfirmor dök upp. Blommor på borden, och vips satt så gott som alla av mina närmaste och käraste familjemedlemmar (detta inkluderar även min mans familj numer) runt mig och åt drack och skrattade tillsammans. Vilken lycka. 

Tack och åter tack min älskade familj.

Välkommet besked

Tänk att det skulle bli så nervöst. Den där väntan på beskedet om skolplats. Innan jag fick barn hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så nervöst, att inte veta om de skulle få gå i den skola som låg nära hemmet. Kanske inte få plats i den skolan vi tillhör. Det var nervöst när vi skulle söka dagisplats också, men skolan var nog snäppet värre.

Då vi sökte skolplats till Krigarprinsessan för drygt två år sedan minns jag vilken snudd på hysteri det var bland oss föräldrar som hade barn i samma ålder. Det var överfullt i alla skolor i området, det byggdes baracker. Risken att få plats i skolan som ligger långt bort var tydligen överhängande. Rykten spreds snabbt och skapade oro. Jag ringde kommunen och pratade strategi. Var det bäst att söka skolan vi tillhör? Är det någon risk att välja den som ligger två gator bort, men som vi inte tillhör? 
Jag var nervös, riktigt nervös. Ovissheten var jobbig och jag jagade upp mig när jag hörde "snacket på byn" och läste lokaltidningarna.

Så kom beskedet, Krigarprinsessan kom in på den skolan vi valt. Lyckan var total.

Nu när vi sökte plats till Kaptenen var jag lugnare. Jag litade på syskonförturen. Lite nervöst var det förstås, men inte lika mycket. Trots fortsatt överfulla skolor och att det fortfarande byggs baracker.

Men igår kom beskedet. Han kom in. Och vi pustar ut. 
Det var en stolt kille som postade svarskuvertet till skolan idag och tackade ja till sin plats i förskoleklassen.

Han längtar efter att få börja skolan, för där får man tacos till lunch. Det har storasyster berättat.

Har du haft en bra dag?

För några veckor sedan berättade jag här om att vi har haft lite bryderier på sistone gällande Kaptenen och huruvida hans dagar "flöt på" på förskolan. Han har haft lite problem med att slå på öronen vid samlingarna, när gruppen ska gå på utflykt, gömt sig och vägrat kl på sig ytterkläderna så de nästan missar bussen och så vidare. 
Han är så uppslukad i det han håller på med så det uppenbarligen är väldigt svårt att få honom att bryta upp och börja med någon ny aktivitet.

Det har blivit bättre. Han märkte själv efter ett tag vad mycket trevligare stämning det blev när han inte stretade emot allt fröknarna bad honom om. Och det var ju skönt. Sen går det såklart lite upp och ner med det där. Vissa dagar glömmer han bort alltihop, men det är bättre nu. 

En följd av det här är att vi frågar fröknarna lite extra noga och ingående varje dag hur dagen har varit, och vi frågar även Kaptenen hur dagen har varit. För att se hur han själv har upplevt det. Det har blivit en rutin och vi reflekterar inte så mycket över det.
När dagen varit bra så talar vi om för honom vad glada vi är att höra att det gått bra. Har det inte gått bra så peppar vi honom att ta nya tag och försöka på nytt nästa dag.

På sistone har det hänt ytterligare något nytt. Kaptenen har börjat fråga oss samma frågor när vi hämtat honom.

- Mamma/Pappa, hur har din dag varit? Har det gått bra härhemma/att jobba? 
- Eh, jo, ja det har gått bra...
- Vad glad jag blir att det har gått bra!

Han är väl för liten för att veta var sarkasm är, så han menar nog helt ärligt att han vill veta hur vi haft det och verkligen blir glad att vi haft det bra. 

Eller?

Och vad skulle han säga om jag säger att jag inte haft en bra dag? Ska kanske testa det och se vad han säger då.

Shopping som uteblev. Skäms på er Mango.

Detta är den enda Mango jag 

tänker beblanda mig med på ett tag.

Idag var jag inne i stan en vända. Jag var på en mycket inspirerande och bra föreläsning och sen åt jag en jättegod och trevlig lunch med en vän.

Innan jag åkte hem så tog jag en liten vända på stan, bland annat kikade jag in på klädbutiken Mango, där jag hittade en riktigt schyst kavaj. Jag blev så glad eftersom jag tycker det kan vara lite knepigt att hitta en kavaj som inte är så stel och "kostymig". Det var inte den här, och jag kände att den ville jag köpa.

När jag kom ut från provhytten såg jag att det hängde en rabattskylt ovanför ställningen där jag hittat kavajen. Jag gick tillbaka dit och såg att de andra kavajerna av samma modell som den jag provat var märkta med röda prislappar och var nedsatta med 300kr. Jippi, tänkte jag, det hade jag ju inte räknat med eftersom den jag hade provat inte hade en sådan röd prislapp. Nåväl, självklart är den också nedsatt, tänkte jag och gick till kassan.
Tjejen i kassan scannade priset. Nope. Den var inte nedsatt. 
Jag protesterade förstås. Påpekade att de andra kavajerna var nedsatta men de hade missat märka upp just den här.

- Är du säker? sa hon, för går den i in på ordinariepris i kassan kan jag inte ändra det manuellt.(!)

- Nähä? Ja jag är säker. Men då går jag väl och pratar med personalen ute i butiken då, och visar dem prislapparna och skylten ovanför, sa jag.

Jag gick och ställde mig vid klädställningen och ropade till mig en tjej.

- Den här kavajen är inte nedsatt som de andra, sa jag.
- Då är den inte längre på rea, sa hon.
- Men de andra är ju nedsatt på ställningen, sa jag.
- Ja, men säger datorn att den kostar fullpris nu så gör den det. Då är det de andra som är felmärkta med realappar, sa hon.
- Och skylten är också fel då? sa jag och pekade på den, vi det här laget rätt ordentligt irriterad.
- Ja, tyvärr. Du förstår, då har de ändrat på priserna och det programmerar de i Spanien(!). Då har de bestämt där att rean är slut och då kan inte vi göra något, sa hon.

Jag känner nu hur jag bara står och gapar. Det är ju helt sjukt.
Så den kavaj som jag från början faktiskt tänkt köpa till fullpris fick jag inte med mig hem. De fick inte mina pengar, jag hade känt mig grundlurad om jag köpt den.

Kan det vara så jäkla illa? Att personalen inte kan slå in rabatter manuellt? Jag fick samma besked både vid kassan och ute i butiken.
Nu är jag inte den som ödslar energi på att skrika och gorma över en kavaj och kräva min rätt till extrapris. Jag blir bara förbluffad över deras dåliga service.

Snacks och Top Model

Okej, här kommer ett erkännande. 
Jag har blivit helt uppslukad av TV-programmet Top Model Sverige. 

Förmodligen beror det på att jag:
1. Har mer tid nu än innan att faktiskt se på TV överhuvudtaget.
2. Jag har till och med så mycket tid att jag kan se vad jag vill, utan att prioritera.
3. Jag nog har blivit mer intresserad av smink och sånt (också kopplat till både tid och prioritering såklart). 

Jag har fått jättemånga bra tips om hur man till exempel fixar en snabb festmake eller lägger på mascaran på rätt sätt. Jajjamen, den ska läggas i zink-zack rörelser och det är viktigt att man kommer åt ända in vid fransrötterna har jag fått veta.

Det är inte så att jag bänkar mig på sändningstid, jag ser nästan uteslutande TV på datorn nuförtiden, när det passar. Men än så länge har jag inte missat ett enda avsnitt. Jag har som sagt fått värdefulla sminktips och jag tycker det är riktigt kul att se när de har sina fotosessions med proffsfotografer. Där kan man ju också få lite tips.

Och sen tycker jag om att äta samtidigt som jag kollar. Gärna snacks. Bara för att jag kan. De kan nog inte de bengetterna som är med i den där tävlingen, tänker jag. Och tar en ostbåge till.

För att liksom fira min frihet att äta. Vad jag vill, och när jag vill.

Fulgråt mitt på Stureplan

Den här dagen började inget vidare. (Eller jo, det gjorde den för jag åt frukost på ett mysigt fik inne i stan. Men sen gick det käpprätt utför.)

Jag träffade den specialist (ortoped) på Sophiahemmet för vidare utredning om varför min arm fortfarande krånglar. Jag skrev ju i ett inlägg tidigare i vintras om att sjukgymnastiken gick bra och jag nästan lyckades sträcka ut armen helt. Med betoning på nästan. För det liksom stannade där, vid nästan. Sen har det pendlat lite fram och tillbaka. Men även i de bästa lägen har jag fortfarande inte lyckats helt. Det fattas sisådär en 20-25% sträck och böjeffekt.

Idag fick jag reda på varför. De första (två!) läkarna jag träffade i höstas har inte sett hur stor frakturen var och att armen har inte alls läkt ihop som den ska, som de sa att den gjorde. 

På tisdag får jag veta om jag ska opereras, när han har konsulterat med kirurgerna över mina röntgenplåtar.
Okej, en operation hade jag vid det här laget räknat med. Det har ju hela tiden känts så fel i armen.
Det tråkiga är att även om jag får den operationen han tror att kirurgerna skulle föreslå, kommer min arm aldrig bli helt bra. De kommer i så fall korta av benet och ta bort den trasiga delen och jag kommer förlora en del stabilitet i armen. Mer vet jag inte. 

Men jag blev fullkomligt chockad. Inte bra? Inte helt? Aldrig? Jag trodde en operation var värsta scenariot, att jag sen skulle bli bra. Men operera, och ändå inte bli helt återställd? Den hade jag aldrig räknat med.

Jag tackade och sa adjö, vi hörs på tisdag. Försökte le. Jag gick ut, och då kom tårarna. 
Jag fulgrät mig ner till Stureplan, och det var inte igår det hände kan säga, om det ens någonsin hänt. Aldrig i nyktert tillstånd i alla fall.

Jag ringde min man och bölade, jag ringde min pappa och bölade, jag ringde min storebror. Men då hade jag slutat böla. Sen bölade jag inte mer. Vi gick och drack kaffe istället. 

Sen gick dagen. Jag gick på ett möte, det gick bra, sen tröstshoppade jag en påse med "jag-tycker-synd-om-mig-själv-saker", åkte hemåt, ringde en god vän från tunnelbanan och beklagade mig lite. Sen fick det vara nog. 

Eller ja, nu beklagar jag mig ju lite här igen då, men det är ok. Säger pappa. För när jag satt på en bänk på Stureplan och pratade med honom och hulkade fram "Det... hulk... kunde... hulk... ju... hulk... varit... hulk... värre... hulk... så... jag... ska... inte... klaga... mer..." (jag menar, hallå, en krokig, kass och stundom smärtande arm? Jag är ju inte döende.) Då sa pappa så klokt och tröstande "Men så kan du ju inte säga, då finns det ju bara en person här i världen som får beklaga sig, och det är den som har det allra värst..."

Så jag kanske kan beklagar mig och deppa lite ibland om jag känner för det, men jag har i alla fall samlat mig nu. Jag har pysslat om mig själv idag och haft en riktigt bra dag ändå till slut. 

Nu får jag ta nya tag och försöka att inte tänka på det så mycket mer innan jag får nya besked.
Och jag ska oavsett vad som händer inte fulgråta mitt på Stureplan igen. Där går gränsen.

Feminist? Nja...njaej...

För ett par veckor sedan såg jag ett avsnitt av "Mia på Grötö", där Mia Skäringer och Maria Lundqvist pratade om feminism. Någon djupare diskussion blev det inte, de konstaterade rätt snabbt att de inte kände sig som feminster någon av dem. De köpte inte hela grejen fullt ut. Och jag kände en viss lättnad när jag hörde det. För även om man känner så, är det få som säger det öppet. 

Så nu säger jag det också. Jag köper det inte heller, inte fullt ut.  
Jag tror absolut på argument som lika lön för samma arbete. 
Jag tycker inte att bikinitjejer ska ligga och åla sig på en motorhuv i en annons för bilar eller däck. Någon relevans ska ju reklamens bilder ha. Stoppa in den där tjejen i bilen, klä henne snyggt och sätt henne vid ratten. Killarna vill fortfarande ha bilen i fråga, jag lovar.
Och jag kan störa mig på att det är så många alltför hårt retuscherade fantasikroppar i tidningar och på reklamaffischer, men det är mer på grund av att jag tycker det är så fejkat och känner att det är lite sorgligt att så många drömmer om att ha en kropp som inte finns i verkligheten. Varken för män eller kvinnor. (Jag såg ett oretuscherat foto på Angelina Jolie på Fotografiska museet när jag var där sist, och jag blev så glad att se att hon hade både skrattrynkor OCH små fjun i ansiktet.)

Men annars. Nej. Jag stör mig inte så ofta. Visst, lite feminist är jag väl innerst inne. Men det är nog alla kvinnor. 
Men det verkar finnas förvånansvärt många som stör sig på varenda putande mun och svankande rygg på reklamstolparna. 

Det måste gå åt oerhörd energi att störa sig på detta.
Kanske det vore bättre att lägga all denna energi på något annat? 

Och så har vi det här med ordval. Det senaste jag läste var att MAN inte längre skall skriva MAN i meningar, utan EN ska skriva EN istället. Överdrivet? Jag tycker det. 
Men okej, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig ibland. Jag störde mig mycket på användandet av "hen" i början, men där har jag faktiskt förstått en poäng nu. Att slippa skriva "han/hon" när jag inte vet könet, och det inte passar med "den". 

Och nu ska jag sluta irritera mig på de som irriterar sig. Annars går det ju åt ännu mer energi sammanlagt. Det är ju onödigt, kan EN tycka.

Boken vs filmen

Igår kväll gjorde jag något som jag bara gjort en gång förut, (och den gången bestämde jag mig för att aldrig göra det igen).
Men ändå. Jag trillade dit, av ren nyfikenhet. Jag såg filmatiseringen av en bok jag precis avslutat.

Hypnotisören. En väldigt bra, om än bitvis rätt segdragen bok.
Kanske var det just därför som jag tänkte att jag kunde se filmen direkt. En så gedigen bok skulle pressas ned till en och en halv timme film. Det går ju inte. Det måste vara omöjligt att jämföra. Och det var det verkligen. Filmen skiljde sig en hel del. Men det var ändå en bra film. 

Och varför ska man egentligen jämföra? Jag har försökt sluta med det. En bok är en bok. En film är en film. Två skilda saker. Böcker skrivs ju målande och detaljerade för att trigga fantasin och läsarens sinnen och egna bildföreställningar. I boken kan en person beskrivas som ljus och rund. Skådespelaren som sen figurerar i filmen kan ha bytt både utseende, namn och kön. Karaktärer läggs till och tas bort. Handlingen ändras eller förvrängs. Filmen är baserad på boken. Inspirerad kanske är ett bättre ord.

Att säga att boken var bättre än filmen känns som en rätt överflödig kommentar. Jag har nog aldrig hittills stött på motsatsen.

Hypnotisören var en bra bok. Hypnotisören var en bra film. Persbrandt och Olin var bra som paret Bark.

Jämförelser är som sagt överflödiga. Eller finns det undantag som jag inte stött på?

Det blåser på toppen

Vilket växlande väder vi har och har haft här i Åre... Första dagen, strålande sol och helt underbart ljuvligt. Lunch ute i solen och fantastiskt före i backarna. Vi åt på favoritkrogen Werséns på kvällen och var helt saliga över den härliga dag vi haft.

Sen vände det. Det blev mildare väder. Snö och blåst. Dag två var rätt ok även om det snöade småspik så fort vi kom upp på lite höjder, men barnen klagade inte utan körde på och det var väldigt skönt. 
På kvällen kraschade dock Kaptenens mage och vi har sedan dess fått pussla dagarna för att kunna göra det bästa av situationen. Det har gått ganska bra. Han har kunnat vara med på skidskolan i alla fall, och det känns som det viktigaste. 

Jag och Krigarprinsessan har fått köra mycket själva i backarna och det har varit riktigt mysigt att få umgås bara vi två. Igår var det så tjockt med snö i luften och det blåste så hårt att folk gav upp och till slut var det nästan tomt i liftar och backar. Men vi kämpade på.
Krigarprinsessan har utvecklats mycket i sin skidåkning och börjar känna sig hemma bland liftar och backar häruppe nu. Och hon ser det som självklart med afterski efter avslutad åkning. När liftarna stängt belönas hon med ett stort glas apelsinjuice eller en kopp choklad och en skål med nötter. 

Själv dricker jag en Bloody Mary med mycket tabasco. För det känner jag att jag är värd i slutet av dagen. Speciellt när det snöar småspik och blåser halv storm.

En strålande dag!

Undrar hur många mil jag färdats de senaste dagarna... Från södra Toscana via Dalarna och vidare till Jämtlandsfjällen. Från vårkänslor och små blommor i dikena, till snödrivor. Igen.

Men underbart är det. Oavsett. För så mycket sol jag fått den senaste veckan har jag inte sett på månader känns det som. Och jag är återförenad med min älskade familj.

Igår anlände vi till Åre för att ha Sportlov. Vad som förvånade oss och många andra i backarna var hur lugnt det var, både i liftar och nedfarter. Perfekta förutsättningar för åkning, i början på den värsta sportlovsveckan, och INGA köer i liftarna. Det gick liksom inte ihop. Vi fattade ingenting, men gladdes såklart och njöt i fulla drag.

Den enda gången vi inte njöt i fulla drag var när Kaptenen gjorde en praktvurpa i skogen och landade i kanten av backen. Han var ledsen och lite skärrad. 
Men det vände snabbt då en liftvärd kom ångandes på sin skoter för att kolla att allt var okej med oss. Kaptenen sa att han hade ont i benet efter fallet. Skoterkillen berättade om att han och hans son brukade räkna blåmärken på kvällarna för att se hur kul de haft i backarna under dagen. Många blåmärken var lika med mer roligt. Sen frågade han Kaptenen om det skulle kännas bättre om han fick åka med en sväng på skotern. Gissa om. Kaptenen hoppade upp med förvånansvärd spänst i benen och när han kom tillbaka var allt ont som bortblåst.

Vi var i backen i nästan sju timmar totalt. Barnen visade upp en uthållighet vi inte trodde fanns. Det var till och med de som tjatade om att få åka det sista åket. 

När liftarna stängde tog vi en välförtjänt drink på Timmerstugans afterski och pustade ut och funderade över hur många blåmärken Kaptenen kunde tänkas ha (det var två pyttesmå visade det sig sen).

Från Toscana till Tjejvasan

Så var det då dags. Från Toscana till Tjejvasan. På mindre än 48 timmar. Och vilken resa det varit. Resan hem från Toscana gick bra, ända tills jag kom till min bil. Då hade dörren pajat ur på grund av kylan (det var -10) och gick inte att stänga. Så jag körde hem mitt i natten med ett skärp spänt från dörren och runt mitt vänsterben. Tur jag har automatväxel på bilen. Det gör ju att vänsterbenet kan användas till annat. Till exempel att hålla ihop en trasig bildörr.

Hem och sova i 3-4 timmar och sedan upp och packa om. Efter lunch bar det av till Mora. Jag och fru PT anlände till mina föräldrars hus på fredagskvällen och vi byggde snabbt om köket till vallabod. Vi vallade, sov och vaknade till något mildare väder än vad som var sagt. Men vi bestämde oss för att köra ändå på vallan vi hade lagt på.

Vi startade sent. Vi anmälde oss i juni förra året och det trodde jag var i god tid. Vi hamnade i startled 12 av 17. Vi hade ca 5000 åkare framför oss, och då inte bara vana åkare tyvärr. När vi kom ut i spåren var de bitvis totalt demolerade. Nedförsbackarna var upplogade utan tillstymmelse till spår och minsta lilla uppförsbacke var söndersaxad. 

Det var synd, för den första sträckan fram till Hökberg blev onödigt jobbig. Den sträckan är den mest kuperade och det hade varit skönt att kunna stå på i nedförsbackarna, vanligtvis innebär det både återhämtning och en liten adrenalin- och endorfinkick att få köra på med ordentlig fart ner. Nu blev det inte riktigt så. Inför varje nerförsbacke var det kö. Och sen skulle det visst plogas, och helst plogas lååååååångsamt och brett, vilket omöjliggjorde omkörning för oss som kom bakom. Så det var bara att snällt ställa sig och ploga bakom alla andra. Och räkna till tio och bita ihop för att inte skrika rakt ut i frustration.
I den största backen var det till och med ett helt gäng åkare som knäppte av sig skidorna och gick nerför...

Så det var som sagt synd, det förstörde en del av upplevelsen. När vi kommit en bit i spåret blev det mer och mer bakhalt längs med sträckan. Mellan Hökberg och Eldris hade jag det jobbigt. Min trasiga arm bultade av smärta och jag hade behövt min fulla armstyrka. 

Men väl framme i Eldris bad vi om vallahjälp och det var en gudagåva. Sista milen gick plötsligt skidorna precis som de skulle och vi var två lyckliga åkare som gled över mållinjen till slut. Det var en rolig dag och kul att ha testat. Men nästa gång blir det nog ett annat lopp. Halvvasan kanske.

Dags att åka hem, och vidare

Idag är sista dagen av min vistelse här i Toscana, för den här gången. Jag kommer tillbaka. Det har varit en händelserik och omtumlande resa. Jag har stiftat nya och helt underbara bekantskaper. Och jag har fått bekräftat det jag trott hela tiden. Det är aldrig fel att åka hit. Oavsett årstid. Vidderna finns ju här, landskapet är nästan overkligt vackert. Städerna och byarna likaså. Människorna är så vänliga och allt är så lugnt och skönt. (Utom i trafiken möjligen.)

Att få vakna upp och höra en åsna skria långt borta, en traktor som plöjer i en av sluttningarna. Att sitta och dricka kaffe och se ut över kullarna och de små byarna som krampaktigt klänger sig fast på topparna.

Lisa för själen. Ro ända in i benmärgen. Lycka för både sinne och mage. Det är Toscana i ett nötskal.

Idag åker vi hem. Jag har kameran och huvudet fullt med minnen.

Jag ska hem och packa om, för nu stundar Tjejvasan, på lördag är det dags att trängas bland tusentals damer i dalaskogarna. Långt från det rofyllda Toscana. Men det ska bli väldigt kul det med.

Toscana är alltid vackert. Och gott.

Jag är i Toscana. Jag har rest hit med min bror (Premiärministern), min svägerska (the Queen OFE) och deras yngsta dotter.
Det är kallt och träden är fria från löv (utom cypresserna och olivträden då).
Men det är ett precis lika hisnande vackert landskap som alltid. Vyer man aldrig kan se sig trött på.

Imorse låg frosten över fälten och det var lätt dimma, himlen var klarblå och solen klättrade långsamt upp över kullarna när vi satte oss i bilen och åkte mot dagens resmål, den underbara staden Siena.

Förra gången jag var i Siena var för tre och ett halvt år sedan och då ösregnade det, därför var det extra roligt att åka dit idag och uppleva staden igen. Frampå dagen blev det riktigt varmt i solen och jag satt på det stora torget i mitten av gamla stan och drack kaffe som var alldeles för dyrt bara för att det var just där i den eftertraktade solen. Men det var värt varenda euro cent, för att få känna solen i ansiktet en stund. Och det var lugnt. Uppsidan av lågsäsongstiden.

Vi bor i ett hus på en höjd och tittar ut över vidderna varje morgon vi vaknar, det är precis som det ska vara.
Vi äter fantastisk god mat och dricker goda viner.
Vi åker till det lilla bageriet i byn och handlar vårt bröd.
När vi öppnar kylen slår doften av olika ostar emot oss så vi nästan trillar baklänges.
Och jag sover i rummet med prinsessäng.

Allt är precis som det ska.

Besök på Fotografiska

Jag förstår inte varför, men jag har länge skjutit upp en sak som jag verkligen velat göra, och det är att gå på Fotografiska och se utställningen med David LaChapelle. 

Jag har haft så mycket tid, ändå har det inte blivit av. Förrän igår, äntligen. Jag åkte in tidigt och kom dit strax efter de öppnade vid nio, och det var jätteskönt att strosa omkring där. Det var väldigt lite folk så dags såklart, oerhört lyxigt. Eftersom jag gick dit ensam var det ingen tvekan om att jag skulle investera i en audioguide, och det var som vanligt en hit. Jag kan knappt minnas när 20kr sist kändes så rätt spenderade.

Och vilken utställning. Färgsprakande och med mycket mode, naket och många tänkvärda och starka inslag. Många kända ansikten som ställt upp på de mest underliga poser. Mycket pornografiska inslag, men på ett konstnärligt sätt. Jag störde mig i alla fall inte på den biten, även om jag förstår om andra gör det. 
Jag var omtumlad och hänförd, men väldigt lycklig när jag gick därifrån.
Han är en mästare den där LaChapelle.

Så. Om du inte gått och sett utställningen. Gör det. Det är bara två veckor kvar innan den stängs (den 3 mars). 
Öppettiderna på Fotografiska är generösa, så det finns goda chanser. Passa på. Och glöm inte audioguiden.

Är du hungrig så är dessutom bistron mycket populär och har en storslagen utsikt.

EuroviSean!

Igår var det schlagermys här hemma i soffan. Kaptenen hade laddat hela veckan för att se Sean Banan. Jag minns förra året, hur obrydd jag var. Jag kommer ihåg att jag lördag efter lördag skrev här på bloggen att jag inte sett melodifestivalen den här kvällen heller. Det kom alltid något emellan och jag prioriterade det inte alls. Kaptenen visste då inte vem Sean Banan var. 

Det har han hunnit lära sig under året som gått. Inte bara lärt sig vem han är, han har lärt sig att älska honom. Och faktiskt, jag har gett vika. Den totala lycka som jag såg i Kaptenens ögon när Bananen klev in på schlagerscenen igår. Det är värt så mycket. Att se hur han studsade upp ur soffan när Bananen gick vidare. Hur han skrek Jaaaaaaaaaaaaa! rakt ut och vände sig till mig med klotrunda ögon: 
-Mamma, det var skönt att han gick vidare, jag var jätterädd!

Jag har också märkt att jag själv inte bryr mig nästan alls längre, vem vi skickar till slut. Tidigare kunde jag vara riktigt engagerad. Tycka det var viktigt vem vi skickade ut till Europa som representant för Sverige. Vi är ju duktiga på musik, har gott rykte, vi kan ju inte skicka vem som helst! Det tyckte jag då. Nu ser jag på melodifestivalen som vilken musikunderhållning som helst. Skicka Bananen för sjutton, I could't care less. Tvärtom. Det blir en färgfest utan dess like. Härligt.

En ny behållning med festivalen däremot är att följa twitterflödet parallellt. Minst lika underhållande som tävlingen i sig. Och jag säger precis som twittraren @AndreasNson igår konstaterade: 

"Omogna röstar Banan, mogna röstar Louise. Vi mittemellan twittrar" 

Huvudet på spiken.