En nystart?

Idag när jag var och handlade fick jag syn på detta. Och jag blev faktiskt lite glad.

Det såg ut som någon plötsligt tagit ett beslut.

Någon som först passerat godishyllan. Sedan, en stund senare kom hyllan med dietprodukter. Kanske stannade personen ifråga och bestämde att:

Nu får det vara nog! Nu räcker det. Åt fanders med Ahlgrens bilar!

Jag hoppas att det inte blev pulverdiet eller bars som ersatte bara. Fy för sånt.

Eller så är alltihop en riggad fälla. En riktig set-up.

Någon stackare som skulle köpa dietprodukter kanske åker dit. Och tar bilarpåsen istället.

Vad elakt av den som lade dit den i så fall.

Fantomen Peter och kiss me TigerTiger

Om det nu är någon mer än vi som inte fattat detta...

//Paret med Noll Koll

Lite mer återblickar från London blir det. Jag måste ju berätta om vår lördagskväll också.

Under vår promenad runt i London i lördags passerade vi (såklart) Piccadilly Cirkus. På vägen dit gick vi längs Haymarket och rätt vad det var så passerade vi Her Majesty’s Theater där det hängde fullt med affischer om ”The Phantom of the Opera”. 

Men oj sa vi, den som är så jäkla bra! Kanske vi ska kolla om det finns biljetter?

Sagt och gjort. Vi spatserade in till biljettluckan och när vi står där och hör oss för om de olika biljettalternativen kastar vi ett öga på rollistan. Men...va? Peter Jöback....! Vi häpnar, och känner oss som de jubelidioter vi förmodligen är som inte hade koll på detta.

Eh...what?

Biljetter köptes och efter en snabb dusch på hotellet och en svalkande drink på Planet Hollywood kom vi tillbaka till teatern, och fick där en helt magisk upplevelse.

H-e-r-r-e-j-ä-v-l-a-r vad bra den musikalen är. Jöback var helt strålande som fantomen i både sång och scenspråk och Sofia Escobar var fullkomligt brilliant som Christine. 

Men allvarligt. Att gömma Peter Jöbacks ansikte bakom en monstersminkning OCH en mask ovanpå det. Det borde vara straffbart.

Efter föreställningen var vi helt upprymda och hade inga planer på att gå hem till hotellet, utan glatt nynnandes på the phaaantooom of the oooooperaaaaaa gick vi istället över gatan till den eminenta nattklubben TigerTiger. Ett perfekt partyställe för den som känner sig sugen på att gå ut och dansa och kolla lite på folk.

Men kvällens höjdpunkt var ändå the Phantom. Ett klart minne för livet. Och jag nynnar än.

It’s the Phantom of the Ooooooperaaaaaa.... Ta-da-da-da-daaaaaaa….ta-da-da-da-daaaaaa….

Kerbisher &Malt

Det har varit soligt, varmt och helt underbart i London den här helgen. 

Vi har för ovanlighetens skull inte shoppat alls. Vi gjorde några tappra försök igår. Besökte Selfridges och Harrodds, men nej. Inget shoppingsug infann sig. 

Jag tvingade mig att köpa lite kläder till barnen eftersom jag lovat Krigarprinsessan att köpa tröjor med paljetter på. Men det var allt. Ingen shopping för egen del.Vi ville bara promenera omkring. Njuta av parkerna, solen, Themsen, staden. Ta dagen som den kom.

Vid lunchtid på gjorde vi dock en liiiiite galen grej.
Jag hade läst en artikel på flyget om var man kunde hitta Londons bästa fish and chips. Jag gillar generellt inte friterad mat, men dessa "chippies" är ju något som engelsmännen verkligen gillar så jag tänkte: Jag måste äta det, och då ska det vara bra. 

Så vi tog tunnelbanan i tjugo minuters svettig trängsel ut till Sheperd's Bush. Och vi hittade stället. Kerbisher & Malt hette det och det var helt i min smak. Rent, prydligt, kalt och minimalistiskt. Maten lagad med kärlek och perfektion. Dagsfärsk fisk och fräsch frityrolja. Fisken smakade helt fantastiskt. 

Så åker du till London och blir sugen på Fish and chips. Ta tuben till Hammersmith, promenera upp till Kerbisher & Malt och njut. Det är värt resan.

Artiga Engelsmän

Jag är tillbaka i Gräjt Brittan. Denna gång tack och lov mer förberedd än förra gången (som jag skrev om här) Efter en hel dag instängd i ett konferensrum blev jag utsläppt till högsommarvärmen och folkmyllret i London. Min man landade igår kväll och mötte upp mig på Paddington Station för en weekend tillsammans.

Det som verkligen slår mig är hur väl bemött man blir här. Alla verkar extremt angelägna om att man har det bra, håller upp dörrar och sånt.

På hotell blir det extra tydligt. Jisses vad ompysslad man känner sig. Det bärs bagage och bjuds på små drinkar redan vid incheckningen. Conciergen Ahkim här på hotellet slog alla rekord. Och då kan jag säga att det är inget jättesuperfancy hotell vi bor på, även om det är fint. Men det var den längsta incheckning jag varit med om tror jag.

Det var instruktioner om allt möjligt vad hotellet hade att erbjuda, små varma handdukar för att fräscha upp oss med medan vi väntade på att han checkade in oss. Var vi törstiga kanske? Ville vi ha specialerbjudande i restaurangen? Han slutade aldrig prata kändes det som. Till slut fick vi komma upp till rummet.

Och ca fem minuter efter det ringde telefonen.

Det var Ahkim från receptionen. Som ville kolla att allt var okej.

Jodå, allt är bara bra. Jag trivs här. Jag ska köpa något för att hylla England. En klänning kanske?

Med hagelbössan i knät

Jag sitter i trädgården och dricker kaffe. 
Djupt nedsjunken i soffan i vår syrenberså sitter jag och sippar ur min mugg och ser mig omkring.

Blicken fastnar på vårt hus. På gaveln, ovanför entrén så ser jag fönstret till Krigarprinsessans rum.
Jag minns att när vi byggde den där övervåningen och fördelade rummen så hade jag bara en tanke i huvudet.

Jag såg framför mig hur finniga tonårskillar klättrade upp på taket till vår entré och in i Krigarprinsessans rum. Eller hur hon klättrade ut för all del och rymde iväg med en. Det kan mycket väl hända.

Som i en amerikansk ungdomsfilm. I sann Twilight anda blir hon förälskad i en Edward Cullen typ med högt hår och ett snett charmigt leende och intensiva ögon som klättrar på vårt entrétak.

Då sitter jag här. I bersån. Med hagelbössan i knät. Med perfekt skottvinkel. Kom igen bara alla Edward wannabees. 

Bring it on.

Någon skrattar i min ficka

Vi sitter i trädgården och äter middag. Musik skvalar från ipoden som sitter i högtalardockan. I bakgrunden hörs ett stilla porl från den lilla fontänen jag installerat i rabatten bakom platsen där vi sitter. Lite sus då och då från trafiken på gatan utanför.

Plötsligt hör jag ett svagt ljud som inte stämmer in. Det hör inte dit. Jag hajar till. Krigarprinsessan reagerar också. Min man likaså.

Vad är det som låter? Vi tittar frågande på varandra.

Det är skratt. Och det kommer från mina byxor. Någon pratar och skrattar i min ficka!

I min byxficka ligger min telefon. På något vis har jag lyckats komma åt knapparna så att ett youtube klipp har gått igång där i min ficka. Ett klipp med en scen från TV-serien Vänner. Med inspelat studioskratt.

En sådan överraskning som livar upp en sen middag i maj.

Klippet? Det kan ses här.

Långhelg!

Lugnet har lagt sig. Så fantastiskt skönt det är med denna långhelg i maj, min favoritmånad. Och med detta underbara vårväder vi har just nu dessutom.

Jag sitter på mina svärföräldrars lantställe i skärgården. Vi är nyss hemkomna från underbart relaxat häng med vännerna Fru PT med familj på deras lantställe som ligger ungefär en timme härifrån.

Vi invigde försommaren igår nere hos dem vid lunch med fotbollsmatch (jag agerade dock mest publik denna gång), såpbubbleblås, grillad korv och jordgubbar och glass i solen.

Fru PT levde upp till namnet och drog med mig ut på en lång skogspromenad över stock och sten först upp på en klipphöjd och sen ner till stranden. En jätteskön promenad som var en naturupplevelse som hette duga. Och vilken utsikt från klippan.

Väl hemkomna blev det grillat kött med en fräsch sallad till middag. Fredagsmys med barnen. Vin, Irish coffee, stearinljus, brasa, musik och nostalgitrippar när barnen somnat.

Alltihop mycket gott, avslappnat och skönt.

Nu ska jag ladda om, ta en kopp kaffe på altanen sen blir det en löprunda och trädgårdsarbete. Och det är bara lördag. Som sagt. Jisses vad skönt det är med långhelg. Halleluja!

Kärlek till strandfynd

Vi är på landet. Till min glädje får jag än en gång se att Krigarprinsessan och jag delar en passion.

Hon kommer in och lägger stolt upp en rad med strandfynd på golvet.

Detta har vi gemensamt. Vi älskar att gå längs strandkanten och samla vackra saker. I våra ögon vackra saker. Stenar och drivved.

När vi kommer hem med fickorna fulla och glittrande ögon så skakar min man bara på huvudet och suckar. Han tittar på mig med ett snett leende och säger:

- Undrar hur hon blev såhär?

Och jag tar på mig skulden. Med full entusiasm och stolthet. Jag är så glad att hon delar min förmåga att se det vackra i det som är naturligt. Jag tror inte min man har något emot det egentligen. Han förstår nog att vi tycker vi samlar är fint. Det är bara det att han är för praktisk. Han undrar vad vi ska ha alla våra fynd till.

Jag har inte alltid ett svar. Ibland går jag och lägger tillbaka de fina sakerna på stranden igen. Annat sparar jag till den dagen jag vet vad jag ska ha det till.

Kaptenen samlar också. Han samlar för att vi samlar. En sten tar han för att den har en rolig grop i sig, en annan för att... Jag vet inte. Jag förstår inte hur han tänker på samma sätt som jag förstår Krigarprinsessan. Men jag är glad att han följer med.

Fast det är annorlunda med Krigarprinsessan. Vi förstår varann. Vi samlar och visar upp: -Titta på den här. Och vi ler i samförstånd. Så vacker den är.

Kvalitetstid utan lek

Baka kakor kan vara nog så roligt.

OK, jag erkänner. Jag misstänker att jag är något av en dålig mor i vissa lägen. Jag är nämligen rätt usel på att leka.

Och då menar jag leka i form av att klä ut sig och gå på låtsasäventyr eller sitta med Krigarprinsessans små figurer och leka att de går hem till varandra och fikar.

Jag tycker det är ganska jobbigt, för jag vet ju hur gärna hon vill att vi ska leka tillsammans. Så jag försöker kompromissa. Jag hjälper henne att bygga hus till figurerna i lego och sånt. Sen leker vi att de äter och sover en stund. Efter det avlägsnar jag mig.

Nej, jag vill göra saker. Jag vill skapa. Pyssla, rita, måla. Gå på riktiga äventyr, inte på låtsas. Ska det fikas så tar vi en promenad till bageriet. Eller hem till någon. Kanske bakar vi muffins.

Spel däremot det är något helt annat, det tycker jag är kul. Speciellt de som handlar mer om tur än skicklighet så jag inte behöver fundera över om jag ska låta barnen vinna eller inte.
Jag spelade ishockeyspel med Kaptenen igår, vi skrek och skrattade så vi tjöt.

Eller om jag får röra på mig. Fotboll, krocket, vara ute i trädgården och bara blåsa såpbubblor.

Spelar vi dataspel i någon form behöver jag verkligen kämpa för att nå upp till barnens nivå. Som igår när vi spelade Little Big Planet på Playstation, Kaptenen och jag. Han bad mig om hjälp för att han fastnat. Jag tog kontrollen och försökte, och försökte, och försökte.

Efter några minuter knuffade han på mig och sa:
-Äh mamma låt mig spela igen, jag har kommit på hur man gör nu.

Och jag lämnar tillbaka kontrollen och ser hur han skickligt svingar sig över krokodilgap och eldgropar.

Jag känner mig fånig och stolt på samma gång. Imponerad över honom och löjlig som vuxen förebild. Utklassad av min 4-åring.
Som sagt, det är nyttigt för mig. Och jag känner mig taggad att lära mig jag också.

Men små gummifigurer som fikar? Nej, jag är ledsen. Det tar emot.

Jag tröstar mig med att vi också gör mycket annat kul tillsammans som inte är lek. Vi sjunger, dansar och lagar mat, bakar, planterar i trädgården.

Kanske jag inte är någon supermamma. Men jag gör så gott jag kan.

Vackert ogräs

Ibland går det bara inte.

Jag rensade våra stenläggningar idag. Det var ett smutsigt och slitigt jobb och ryggslutet värkte. Ändå. En slags terapi är det att trolla bort allt fult så att det vackra träder fram ändå mer.

Och även mitt i allt ogräsryckande kommer det små ljusglimtar. Små överlevare. Så enkla och så oändligt vackra. Ogräsets små pärlor. De som är välkomna att stå där en stund och glänsa.

För det går bara inte att ta bort dem. Jag till och med välkomnar mossan idag. Den är vacker på sitt sätt. Och det säger jag inte bara för att jag då slipper rensa den.

Tillägger en liten kommentar från Kaptenen från ikväll:

- När jag sitter här på toaletten tänker jag att vårt badrum är som på ett hotell.
Det finns toalett, dusch, dubbla handfat, lite sminksaker.
Och så kan man gå en trappa ner och äta. Som i en restaurang.
Det är som i Åre härhemma, mamma.

Komplimang? Jag vet inte. Men det råder ingen tvekan om att vintersemestern satte spår.

En primadonna värd att vänta på

Denna syn möter mig varje dag jag kommer hem nu. Bredvid trappan upp till huset står underverket.

Min älskade Praktmagnolia.

Jag planterade henne för 5 år sen om jag inte minns fel. Hon är köpt på Ulriksdals slottsträdgård för en spottstyver en regnig dag i maj. Omsorgsfullt placerades hon i kalkfattig jord i det soliga och skyddade läge hon vill ha.

Sen var det bara att ge sig till tåls. Och vänta.

Jag minns en dag när hon var relativt ny och rådjuren hade bitit av flera av de kraftigaste grenarna under natten. Så arg och besviken jag var och trodde inte hon skulle klara sig. 

Och om hon skulle överleva förstod jag att det skulle dröja ännu längre efter det, tills hon eventuellt började blomma.

Men så, våren det tredje året kom någon enstaka blomma, året efter några till.

Och i år. Hon exploderade. Äntligen! Översållad av blommor står hon där. 

Min primadonna. 

Lite spretig är hon, efter rådjursbeskärningen, men ändå så vacker.

Och hon hälsar mig välkommen varje dag jag kommer hem.

Det var värt att vänta på. Vilken lycka.

Pysselpanik

Vad gör man när barnen kommer hem med skapelser som denna?

En kartong för Risifruttiburkar som förvandlats till ett inferno av microkonfetti och små pappersbitar.

Det riktigt skiner om Krigarprinsessan och hon myser av stolthet när hon visar upp den för mig.
- Här ska mina Squinkisar bo! (hennes pyttesmå gummifigurer) 

Jag kallsvettas. Det är inte ens tät botten på konstverket.
Det rasar små färgglada pyttedelar på golvet. Det är deras mat tydligen.

Det går inte ens att hänvisa lådan till att ha i trädgården för då skulle alla smådelar spridas i vinden.

Så där står den. Hennes kreativitet är ju något jag vill stötta.

Jag får bita mig i tungan, le och säga:
- Gumman vad fin! Där kommer Squinkisarna trivas, det är jag säker på!

Och vara beredd med dammsugaren helt enkelt.

Gamla foton och minnen

Lagom suddig "blundar-bild" från förr som förmodligen inte skulle passerat genom gallringen på digitalkameran idag...

När vi rensar här hemma hos oss har vi samtidigt väldigt roligt.

Varje låda vi öppnar innehåller nästan alltid något som framkallar kommentaren: Nejmen, kommer du ihåg den häääär då?

Det är kläder, prylar, gamla flygbiljetter (varför man nu sparar på sånt?) VHS-filmer osv.

Och foton. Foton framkallade från en filmrulle på ett fotolabb. Inget egenprintat ifrån arbetsrummet i källaren på extra glossy fotopapper från MediaMarkt.

Foton på både oss och andra som snabbt hade raderats från en digitalkamera idag. Härligt misslyckade foton.

Jag bläddrade bland bilderna från en 30-årsfest vi var på för tio år sedan och tänkte tillbaka på den procedur jag gick igenom för att få mina bilder innan digitalkamerorna kom.

Hur jag gick och valde kvalitet på filmrulle utefter ändamålet. Hur försiktig jag behövde vara både när jag satte i och tog ur filmrullen och hur koncentrerat jag tog fotona. Varje bild var så värdefull. Speciellt när jag var så ung och ekonomiskt begränsad så att varje misslyckad bild kändes som att det sved till i plånboken.

Den långa väntan på att bilderna skulle ta slut i rullen,utan att slösas och stressas fram. Hur jag drömde om att ta många bilder i ett svep som proffsfotograferna gjorde, då det bara smattrade om kameran.

Och så slutligen, den ofta veckolånga väntan efter att jag lämnat in bilderna tills det att de var klara. Jag minns att jag var avundsjuk på den som framkallade dem som fick en chans att se dem innan mig.

Jag saknar det lite, allt det där.

Samtidigt som jag njuter lika mycket varje gång jag låter digitalkameran smattra fram 10 bilder åt gången. Och jag kan utan att tveka ta hur många bilder jag vill från samma vinkel när Kaptenen och Krigarprinsessan klättrar omkring bland grenarna i äppelträden.

 

 

 

 

Kaptenen levererar...

Mysigt...men ack så trångt...

Idag bjuder jag på tre citat från Kaptenen, alla levererade under dagen:

1. Tänk om du hade 100.000 kronor mamma! Då hade du kunnat köpa en...madrass!
(Min tolkning: han tycker också att vår säng är för trång när vi sover alla fyra där och drömmer liksom jag om en säng på 10kvm à la familjen Parnevik)

2. Min kompis på dagis mamma, han har träffat Sean Banan! Den riktiga Sean Banan mamma! Det är säkert! Han lever!
(Min tolkning: Inga mammor och pappor har lyckats sätta stopp för honom...än...)

3. Om man vill leva länge, då får man inte gå ut i vägen utan att se sig för...
...eller putta en polis!
(Min tolkning: Han träffade ett par ridande poliser igår. Respekt för dem!)

Så mycket funderingar i huvudet på en 4-åring...

Men nu är det hockey för hela slanten. Heja Sverige!

Vi rensar vårt hem

Vi har börjat rensa i vårt hem. Det behövs. Det är nödvändigt.

Vi är samlare. Inte på så sätt att vi har en massa tingeltangel hemma i hyllorna. Vi håller hyfsat sparsmakad men ändå ombonad stil i huset. Men vi är usla på att slänga saker. Vi är intresserade av både inredning och kläder.

Vi ändrar detaljerna i inredningen titt som tätt. Det är svårt att veta vart man ska göra av det man hade framme innan. Kanske vi har lagt ner rätt mycket pengar på de där kuddarna, vaserna och ljusstakarna som det egentligen inte är något fel på? Då tar det emot att göra sig av med dem. Kanske vi rätt som det är vill ta fram dem igen?

Så vi stuvar undan dem.

Likadant är det med kläderna. Man bara är trött på ett plagg tillfälligt, hur vet man att det inte blir ett favoritplagg senare? Det har hänt förr.

Så vi stuvar undan dem också.

Problemet är att vi inte har någonstans att stoppa sakerna. Vi har en minimal krypvind. Några garderober. That’s it.

Vi har ett förråd i trädgården. Men då jag har en man i byggbranschen och jag själv är intresserad av trädgårdsarbete. Nja. Det blev en snickarbod och förvaring till trädgårdsredskap.

Så vi har ett problem. Vi borde gå en kurs i effektiv förvaring på liten förrådsyta.

Eller sluta köpa kläder och prylar. (won’t happen)

Så. Den där kursen i effektiv förvaring. Ja tack.

Vårt hem är jättefint. Men bara på ytan. I varje dolt skrymsle gömmer sig något undanstuvat.

Jag hoppas innerligt att det där med att skönhet kommer inifrån inte gäller hem såsom det gör för människor.

Då ligger vi risigt till. För i vårt hem är det yta som gäller. Öppnar någon ett skåp är vi avslöjade.

Men nu så – jag känner mig taggad. Snart går första lasset med skräp mot tippen och ett annat lass mot klädcontainern!

Vilken befrielse!

 

Trädgårdstisdag

Det blev en lugn Valborgsmässoafton för oss som firades ute på landet.

Både jag och min man behövde jobba på dagen eftersom vi varit lediga i fredags då vi var i Berlin, men sen störtade vi oss ut för att träffa barnen som varit hos sin farmor och farfar när vi var borta.

Middagen jag sen snodde ihop bestod av en förätt av  sparris med hollandaisesås och Serranoskinka (inspirerad av vår lunch på uteserveringen vid Spree i lördags) och en huvudrätt av torskrygg med jordärtskockspuré, vitvinssås och pepparrot. Vi drack först en riesling och sedan Chablis till detta och det blev bra och vi blev galet mätta. En liten Valborgsmässoeld tändes på tomten, precis lagom för oss. Vi kollade på Manchesterderbyt och sen slocknade vi som utbrända majbrasor.

Dagen efter var det fotbollsmatch på schemat. Krigarprinsessan , jag, och farfar mötte Kaptenen, min man och farmor. Det blev en hård kamp som slutade 8-5 till oss.

Trots att Kaptenen gav allt och slängde sig i de mest omöjliga vinklar, knuffades och drog i sina motståndares ben.. Han blev utvisad av Krigarprinsessan minst 2 ggr. Hon var mycket nöjd över att få agera spelande domare och halade upp både gula och röda kort ur fickan.

Vi vände hemmåt vid lunch och sen var det trädgårdsarbete som gällde resten av dagen. Vi möblerade om och kom på en kanonlösning som gav oss en helt fantastisk middagsplats med kvällssol där vi sen åt en hämtpizza som belöning för vårt hårda slit.

Kvällen avslutades med familjebad i bubbelbadstunnan.

Det blev en sån där dag man blir genuint lycklig av att tänka tillbaka på!