Baka kakor kan vara nog så roligt.
Och då menar jag leka i form av att klä ut sig och gå på låtsasäventyr eller sitta med Krigarprinsessans små figurer och leka att de går hem till varandra och fikar.
Jag tycker det är ganska jobbigt, för jag vet ju hur gärna hon vill att vi ska leka tillsammans. Så jag försöker kompromissa. Jag hjälper henne att bygga hus till figurerna i lego och sånt. Sen leker vi att de äter och sover en stund. Efter det avlägsnar jag mig.
Nej, jag vill göra saker. Jag vill skapa. Pyssla, rita, måla. Gå på riktiga äventyr, inte på låtsas. Ska det fikas så tar vi en promenad till bageriet. Eller hem till någon. Kanske bakar vi muffins.
Spel däremot det är något helt annat, det tycker jag är kul. Speciellt de som handlar mer om tur än skicklighet så jag inte behöver fundera över om jag ska låta barnen vinna eller inte.
Jag spelade ishockeyspel med Kaptenen igår, vi skrek och skrattade så vi tjöt.
Eller om jag får röra på mig. Fotboll, krocket, vara ute i trädgården och bara blåsa såpbubblor.
Spelar vi dataspel i någon form behöver jag verkligen kämpa för att nå upp till barnens nivå. Som igår när vi spelade Little Big Planet på Playstation, Kaptenen och jag. Han bad mig om hjälp för att han fastnat. Jag tog kontrollen och försökte, och försökte, och försökte.
Efter några minuter knuffade han på mig och sa:
-Äh mamma låt mig spela igen, jag har kommit på hur man gör nu.
Och jag lämnar tillbaka kontrollen och ser hur han skickligt svingar sig över krokodilgap och eldgropar.
Jag känner mig fånig och stolt på samma gång. Imponerad över honom och löjlig som vuxen förebild. Utklassad av min 4-åring.
Som sagt, det är nyttigt för mig. Och jag känner mig taggad att lära mig jag också.
Men små gummifigurer som fikar? Nej, jag är ledsen. Det tar emot.
Jag tröstar mig med att vi också gör mycket annat kul tillsammans som inte är lek. Vi sjunger, dansar och lagar mat, bakar, planterar i trädgården.
Kanske jag inte är någon supermamma. Men jag gör så gott jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar