Ge mig dinosaurieböckerna tillbaka!

Varje kväll innan barnen ska sova läser vi för dem. De får välja var sin saga, eller ett kapitel i en bok. Vi har gjort detta sedan de var så små att de inte förstod vad vi läste, men denna rutin har vi aldrig ångrat. Det är jättemysigt med en stund av lugn och ro innan det är dags för barnen att krypa ner i sängen. Och det fick den effekten vi önskade. De älskar sagostunden lika mycket som vi. Det har också bidragit till att Krigarprinsessan har en läslust som gör att hon är fullt ok med att lägga sig samtidigt som lillebror, hon får nämligen ligga med lampan tänd och läsa en stund i smyg. 

Det är många slags böcker som passerat genom åren. Ett tag var det böcker med flikar som man skulle lyfta på som var favoriten, sedan kom faktaböckerna om dinosaurier som också var väldigt populära ett tag. Herregud vad trött jag var på dem efter att ha läst fossilfynd och alla dessa namn som fick tungan att slå volter i munnen. Planocephalosaurus, Coelophysis, Rhamphorhynchus och så vidare. 

Men nu. "Ge mig dinosaurieböckerna tillbaka! Snälla!" vill jag ropa varje kväll när Kaptenen ska välja saga. För varje kväll kommer an släpandes med den gigantiska faktaboken om StarWars lego som han lånat av en kompis på dagis. Detta är sju resor värre än alla dinosaurieböcker jag varit i kontakt med.

Exempel på text som jag läste igår:

"Den röda republikanska kryssaren Radiant VII för Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi på ett diplomatiskt uppdrag till Naboo. Skeppet rymmer två minifigurer i cockpit (kapten och pilot) medan Jediriddarna för plats i den löstagbara salongkapseln. Kryssaren har dolda laserkanoner, löstagbara landningsställ, förråd för vapen och elektrokikare och en liten rymdsvävare. Astrodroiden R2-R7 sköter reparationer och underhåll."

Allvarligt. Det är så tråkigt så JAG är den som somnar efter sagoläsningen.

Det här med att handla lokalt...

Love your locals, all of them...

Jag berättade i ett inlägg för en tid sedan att vi har ett koncept här i förorten som heter "Love your Locals". Det har startats av några av de lite "finare" butikerna i närområdet och jag tycker idén är kanonbra. Den lockar till av vi som bor här ska gynna de små och lokala företagen, och det är ju bra. Jag tycker sådant är viktigt. När vi flyttade hit fanns det inte alls lika stort utbud som det finns idag av små företag, och jag hoppas att de lever vidare trots att det håller på att bildas ett helt nytt centrum nere vid tågstationen. Därför vill jag gynna dessa små handlare även om det ibland innebär något dyrare priser såklart.

Intresset för att handla lokalt började direkt när vi flyttade hit och upptäckte att vi har väldigt bra livsmedelsbutiker här. Det har gjort att vi fortfarande sällan storhandlar utan gynnar de små. Jag har handlade även en hel del barnkläder i den lilla butiken med den tråkiga skylten, och passerar där ibland även idag.

Det mysiga bageriet och delin vägg i vägg får regelbundna besök och även stjärnkrögaren i parken, fast han verkar inte ha ett lika stort behov av fler gäster. Men det är ju så trevligt där...

Nu är det så att jag har dragit detta med handla lokalt snäppet längre och även börjat hitta andra lokala företag. Jag är inte så säker på att det alltid är så bra. Men jag har ändå haft tur för jag har på så sätt också hittat lite spänning i min tillvaro och kryddat vardagen.

1. Jag har registrerat mig på den lokala Folktandvården. Det innebär att jag möter nya tandläkare ganska ofta, men hittills bra det gått bra. Så jag stannar. 

2. Jag har klippt mig hos en supergullig tjej som har en salong som ligger helt undangömd, hon klagade över att det var så få som hittade dit så jag tyckte lite synd om henne. Funderar dock på att byta. Sist frågade hon om det var ok om hon klippte mig lite ojämnt... Jag vet fortfarande inte vad hon menade med det. Kanske jag kan fortsätta skicka dit barnen. Fast Kaptenen klipper sig redan hos en annan lokal frisör, så det får bli bara Krigarprinsessan i så fall. Så sprider vi ut det lite.

3. Det mest spännande fyndet är nog ändå min nya gynekolog. Jag tröttnade på att försöka få tid på närsjukhuset för en vanlig "rutinkontroll" och då hittade jag honom. En man i dryga 60-årsåldern från mellanöstern (tror jag) med ett namn som jag inte ens kan uttala. Men han är kompetent och har humor (viktigt!) och är med i svenska läkarförbundet (det borde ju betyda något). Så honom behåller jag ett tag till också. Han går nog i pension snart ändå. 

Så nog tycker jag att drar mitt strå till stacken i "Love your Locals"-temat. 

Gourmeter ville vi ha, inte nödvändigtvis gourmander

Imorgon ska vi till simhallen och vi har börjat åka tunnelbana dit. Med skräckblandad förtjusning såg jag sist vi var där att vi passerade en sushirestaurang på vägen från tåget. Jag visste direkt att det var kört, barnen skulle absolut vilja ha sushi efter badet. Visst, jag skulle kunna säga nej. Men samtidigt, jag älskar själv sushi, är glad att de också gör det och jag vill att de ska fortsätta vara intresserade av lite "annorlunda" mat. 

Så efter badet köpte jag mycket riktigt 8 bitars sushi åt dem (var, alltså en fullgod vuxenportion per barn), log och var glad. Matkontot drog iväg och den där simskolan blev plötsligt oproportionerligt dyr.

Vi har haft turen att få två barn som äter allt. Och då menar jag verkligen allt. De smakar alltid och äter nästan alltid upp det vi ställer fram, och det får gärna vara "gourmetstuk" på maten. Vi föräldrar är mycket nöjda med det, och det är praktiskt att inte behöva tänka på att laga separat mat till barnen. Så har det varit sedan de var små. 

Men nu till vårt lilla "problem". De har inte bara blivit finsmakare, de äter dessutom MÄNGDER, och de har som sagt fått smak för det goda. Det tenderar att gå överstyr. Kaptenen kan stå i affären en tisdagseftermiddag och ropa efter entrecôte. (Eller fråga sin lekkamrats föräldrar om han kan få hummer till middag. Det har faktiskt hänt...)

Som tur är kan jag fortfarande styra över honom på blodpudding utan problem om det behövs. Det är så jag tacklar det annars svindlande matkontot. Hur skulle det annars sluta? Och hur ska det gå när han blir tonåring och förbränner ännu mer? Båda barnen har en helt osannolik förbränning redan, framför allt Kaptenen. Vart all mat tar vägen, det är en gåta. 

Alltså denna vinter!

I förrgår var jag nästan ensam i spåret på sjön

Vilken vinter vi har! Om man gillar snö och har bra kläder mot kyla är det ju helt underbart nu, även om det kanske är lite väl kallt för tillfället. 

För mig ligger den ideala vintertemperaturen runt -5, då tycker jag det är helt perfekt. Nu är det -17 ute och det är lite väl kallt. "Det klämmer i näsan" som Krigarprinsessan konstaterade i morse.

Jag har börjat åka längdskidor igen. Det var cirka 15 år sedan sist, så det var väl på tiden. Och jag fick blodad tand direkt. 
Min skadade högerarm är inte frisk än på långa vägar, men med mycket benarbete går det bra så länge spåret är platt. Därför övar jag att åka mycket med benstyrka nere på sjön här i förorten. Det känns otroligt lyxigt att kunna lägga skidorna på axeln och promenera ner till sjön och bara åka. De finns en runda på 5,3 kilometer därnere vilket är ganska perfekt för en gammal nybörjare som jag, så är det bara att plussa på antal varv eftersom.
Om bara några veckor ska jag ju försöka åka tjejvasan och det blir en rejäl utmaning. Speciellt i uppförsbackarna med en trasig arm.

Idag ska jag ta en tur efter lunch. Tidig eftermiddag blir nog lagom, då har det förhoppningsvis blivit lite varmare. Jag hoppas på -11, det vore bra. Nu har solen gått upp så det finns hopp om att temperaturen blir lite mer human. 

Det blir en härlig dag det här, jag känner det på mig.

Ha en trevlig fredag!

Voff voff min små gullungar

Vi har nyss kommit hem från badhuset. Det är alltid ett litet äventyr i sig. Allt brukar flyta på fint tills vi kommer fram till momentet på och avklädning. Då börjar det. Cirkusnumret.

Krigarprinsessan är det generellt inga större problem med. Hon sköter sig exemplariskt så länge Kaptenen inte distraherar. 
Men det gör han ju. Ofta och gärna.

Idag började det med att han stängde in sig i ett av de små omklädningsbåsen som finns för de som vill byta om i fred. Det var väl ok. Tills det började flyga ut kläder ur båset. En strumpa, en strumpa till. En mössa, två vantar och så vidare. 
Krigarprinsessan sprang omkring utanför och skrattade och plockade klädesplagg. Ok, jag lät dem hållas. Jag väljer mina fighter om man säger så. Men när Kaptenen började peta ut plagg som han sen ryckte undan när Krigarprinsessan skulle ta dem då fick det vara nog med den leken.

En liten paus av hyfsat lugn infann sig. Krigarprinsessan gick på toaletten. Utanför väntade Kaptenen. Det dröjde inte länge innan han ställde sig utanför och deklarerade: Mamma! Jag har kissat på mig! Jag rusar dit, bara för att mötas av ett gapskratt och en helt torr pojke.

1-2-3-4-5-6-7.... räkna långsamt till tio nu... Och in i duschen med dem.

Simlektionen gick bra och efter en bastu som kändes alldeles för lång för mig som väntade utanför var vi tillbaka i omklädningsrummet.

Kaptenen började fnittrande "av misstag" klä på sig tröjan på benen. 

Jag kände plötsligt att jag måste komma på något innan jag exploderade. Och tack och lov fick jag en idé.
I väskan hade jag en liten burk med uppskurna äppelbitar.

Ok, sa jag. En bit äpple för ett påklätt klädesplagg.
Jisses, jag har aldrig sett en så snabb påklädning. En strumpa= En äppelbit. En tröja =en äppelbit. 

Jag stod där och förundrades och tänkte att det är såhär det måste kännas när man tränar hundvalpar. Gå fot, så får du godis. Duktig pojke. Och med ens insåg jag att detta är ju precis tvärtemot all filosofi om att barn inte ska belönas för sina prestationer som många barnpsykologer vurmar för.

Idag sket jag blankt i det kan jag säga. Sen tog jag mina små valpar och gick och åt sushi.

Puh vilken härlig helg!

Jag är helt slut. Den gångna helgen var härligt stressig och intensiv. Den började i fredags när jag från tidig morgon till sen kväll lagade mat, då jag satte igång att förbereda lördagens middag som vi "råkat" bjuda in 26 personer till. 

Trots en halvsen inbjudan var det bara en enda som inte kom, det var långt över förväntan och jättekul att så många dök upp. 

Vi väckte med denna middag upp en tradition vi tidigare haft men som legat och slumrat ett par år. Vi bjuder in båda våra föräldrar, syskon, syskonbarn och lite andra nära och kära släktingar på Tapasmiddag.  Vi är väldigt tacksamma att vi har turen att ha familjer som verkligen uppskattar varandras sällskap och det ska ju uppmuntras och vi har därför denna middag så de får träffas och umgås lite. 

Jag lagade Tapas, i två hela dagar, och dessa tog sedan cirka två timmar att äta upp. Slurp liksom. Men det var väldigt uppskattat och då var det värt varje minut av slit så klart. (Att det dessutom blir av att städa hemmet eftersom vi bjudit hem en massa folk, det är ju bara en tokbonus.)

Igår skulle jag bara vila hade jag tänkt. Men då var det ju så fint väder att det gick ju inte. Det blev en tur på längdskidorna nere på sjön tillsammans med fru PT. Helt underbart var det. 

Idag har jag inte så mycket annat val än att vila. Jag har ont överallt. Både efter att ha stått på klinkergolvet i köket i två dagar och kämpat med kastrullerna, burit mat, och så efter skidturen förstås. 

Kroppen värker, men oj vilken härlig helg det var!

Jag skojar med småglin

I morse blev jag lite full i fan. Det var kul.

När jag och barnen gick till skolan fick vi syn på en bil som råkat ut för vandalisering. Trist att folk inte får ha sina saker i fred tänkte jag när vi passerade och barnen var mycket fascinerade över att tjuvar varit där och försökt stjäla saker.

När Krigarprinsessan hade lämnats vände Kaptenen och jag om och började gå vidare mot dagis. Vi gick samma väg tillbaka som vi kom och skulle snart passera bilen igen. På håll såg jag tre små killar i 10-årsåldern komma gående och de kom fram till bilen strax före oss och stannade, pekade på de trasiga bilrutorna och pratade om de sönderslagna rutorna.

Det var då jag såg min chans. De var cirka 10, jag är snart 40. Alltså är jag i deras ögon hur gammal och läskig som helst.

Så jag tittade på bilen, sen spände jag ögonen i småkillarna. 
-MEN VAD HAR NI GJORT??!! sa jag strängt.
-Eh...ingenting... sade en av killarna och log ett lite snett och mycket osäkert leende. (Jag kan slå vad om att han kissade på sig lite...)

Jag fortsatte titta allvarligt på honom en stund. Sen log jag tillbaka, sa lugnande att jag skojade bara, klappade honom på axeln och gick vidare. De fnissade. Och hon ba' Vad har ni gjort liksom... hörde jag hur de skrattade där bakom när jag gick.

Lite vardagshumor. Det livar upp. Och jag får väl vara glad så länge ungarna har någon respekt för de äldre och ser i alla fall lite rädda ut när man ryter åt dem.

Finns det någon tåfé?

Häromdagen upptäckte vi att Kaptenens ena stortånagel höll på att trilla av. 
Förmodligen har han klämt den, kanske var nageln lite för lång och så tryckte slalompjäxan på den under all skidåkning på jullovet.

Ja, något har hänt och det ser inte så kul ut. Kaptenen deppade lite när vi först gjorde upptäckten, men sedan kom han på en sak.

Krigarprinsessan tappar ju tänder stup i kvarten nu för tiden, senast i söndags... och hon lägger tanden i ett glas vatten och så vips får hon pengar!

Kaptenen blev med ens nyfiken. Kanske det finns en tåfé också? Undrar vad en stortånagel kan vara värd? En femma? En tia? Flera tior? De är ju ändå rätt sällsynta...

Idag lossnade nageln och nu är spänningen olidlig... Finns tåfén? Och vad är nageln i så fall värd?

Let it snow let it snow let it snow

Hemma igen. Jag sitter med laptopen i knät vid brasan för att få lite värme. Det är tvära kast nu. 

Vi kom hem igår. Från +16 grader och riktigt varmt solsken i helgen, uteserveringar och försommarkänslor  till...snö. Snö och kyla. Jag får nypa mig i armen för att inse att det bara är mitten av januari. Den gågna helgen i Barcelona ställde till det i min hjärna. Jag blev lite förvirrad. Tur vi inte var borta längre. (Eller kanske det är lättare då? Om man fått två veckor i värmen istället för två dagar, då blir det inte så hastigt allting.)

Vintern har hur som helst bara kommit halvvägs, det är bara att inse. Kung Bore kommer att ge oss några dängor till. Än kommer tåg ställas in och bilar svepas av vägen. 

Men jag är inte klar med allt det positiva den här vintern har kvar att bjuda på. Så snöa på bara. Det är ok med mig. Jag gillar vintern. Jag tycker om att dra Kaptenen i pulka till dagis på morgonen. Mer slalom ska det förstås bli, och så längdskidor förstås, om det ska kunna bli någon Tjejvasa. Dags att testa de nyinköpta skidorna och se hur det går med det där att åka platt igen. Och om armen håller.

Just idag är det faktiskt precis sådan vinter som jag vill ha några få minusgrader (4-5 sisådär) och lätt luftigt snöfall. Luften blir så ren och härlig att andas.   

En lång kvällspromenad med en god vän väntar och det ska bli så skönt. 
Jag nynnar vidare helt enkelt. Letitsnowletitsnowletitsnow.

Vi vilar upp oss i Barcelona

Ibland när jag efter ett längre lov sammanstrålar med vänner och bekanta skojar vi om hur intensivt lovet ofta har varit och säger saker som "Jo, vi hade ett jättekul och mysigt under ledigheten, men det känns som vi behöver SEMESTER...!". 

Det kan ju vara intensivt att vara småbarnsförälder, och loven blir nästan mer ansträngande än vardagen. Man är igång med olika aktiviteter hela dagarna, men sover fortfarande i en enda hög av små och stora på natten. Barnen har dessutom en tendens att sova mycket bättre än de vuxna och skuttar gladeligen ur sängen flera timmar innan föräldrarna ens är kontaktbara.

Därför har vi bestämt att ta semester efter lovet. För andra året i rad har min man och jag åkte på en weekendresa, första helgen efter jullovet, bara vi två. 
Jag vet att jag skrivit tidigare om vad mycket vi tycker det gör för vårt liv tillsammans att vi gör de här resorna, men det tål att nämnas igen.

Vi är i Barcelona nu (ja, igen...), och vi gör precis vad vi vill. Äter ostört och hur länge vi vill. Vi sover ostört och hur länge vi vill. Vi går på stan, promenerar i gränder. tar ett glas vin på en uteservering. Vi kollar in en helt makalös mellandagsrea. Vi njuter.

Att åka till Barcelona i januari kanske inte låter som det säkraste kortet vädermässigt. Men det är helt underbart här nu. Vi har 16 grader och sol. Alla uteserveringar är öppna, även på kvällen, då sätts bara gasolbrännarna på så är det hur skönt som helst. 

Igår natt när vi promenerade hem från middagen var det fortfarande 11 grader ute. Det var vid midnatt.

En liten sammanfattning så här långt:

Bästa vinbar: La Vinyos del Senyors vid Sta Maria katedralen.
Bästa stadsdel: Barri Gotic och El Born
Bästa reashopping: Tezenis och Massimo Dutti
Bästa matupplevelse: Bikinis på Tapas24
Bästa (mest spektakulära) smakupplevelse: Sechuan Buttons (heeeelt galet skumt)
Bästa kommentar från min man (till mig): "Älskling, du har tryffel mellan tänderna."
Bästa kommentar från mig (till min man): "Det är så bra att jag köper underkläder utomlands, för då är det så liten risk att du ser någon annan i samma outfit."

Jämföra eller skryta och sånt

Usch, idag har jag en liten attack av ångest över hur svårt jag tycker det är med uppfostring och saker som att lära barnen "rätt" värderingar. Ibland blir jag så rädd att jag ska paja dem på något sätt genom att göra fel. Det är ju ett så himla stort ansvar vi har som föräldrar. Ångestladdat. 

Men när jag får tankar som dessa försöker jag trösta mig själv med att eftersom vi har två fantastiska barn så måste ju något blivit rätt i alla fall. 
Och jag kan ju inte göra mer än vad jag själv tycker är rätt.

En sak som jag kan bli osäker över är ljug, jämförelser och skryt. Vi har försökt att dämpa dessa beteenden hos barnen till vad vi tycker är en bra nivå. Sagt att man ska vara ärlig och inte ljuga. Försökt förklara att det inte spelar någon roll vem som har fått flest eller störst julklappar. Självklart ska de vara stolta och glada över en fin leksak eller en snygg ny tröja. Men när det kommer till "min tröja är snyggare än din" eller "min legoborg är dubbelt så stor som din", då reagerar jag.

Kanske barn ska få skryta och hävda sig hur mycket som helst? När mina barn leker med kompisar som överdriver kraftigt om sina både prylar och bedrifter, som ju barn ofta gör, då sitter mina två som fågelholkar och suger i sig allt. Eller så ser de ut som frågetecken och undrar varför kompisen pratar om legokartonger av sådan storlek att det känns helt orimligt att de finns. Men de tror på dem. För man ljuger ju inte. Eller?

Jag vet att jag överreagerar. Barn är ju ändå barn. De suktar efter uppmärksamhet. Jag lägger mig oftast inte i diskussionerna om jag bara hör barnen prata med varandra, men är jag med säger jag ibland till. Men var går egentligen gränsen för när man ska påpeka att kompisen nog inte varit på månen och mitt eget barn står och säger "Jo det har han visst! För han sa det till mig mamma!".

Mina stackars godtrogna barn. Det går väl över. Och de lär sig tids nog att folk ljuger om allt möjligt och hela tiden. Kanske jag bara ska låta det bero. 

Och när ska jag sluta ha sådan ångest för att mina barn fortfarande tror på tomten för att jag själv spelar med i den charaden...? Kanske dags att krypa till korset...?

Ett drömboende?

En mycket bra planlösning

Vi är hemma från Åre igen. Hemma i vårt hus. 

Men vad stort huset känns plötsligt, och vad rörigt det är nu. En hel legostad uppbyggd, en torr gran står och deppar, väskor med skidkläder i hallen, och tvätt upp över öronen som ska vikas och sorteras.

Jag tänker på den lilla lägenheten vi hade på Tott hotell i Åre. 44 perfekt planerade kvadratmeter. Två sovrum och ett kök i öppen planlösning mot vardagsrummet. Ett av världens vackraste landskap utanför fönstret i panoramavy. Längsgående balkong. 
I bottenplan av huset finns barer, restauranger, bassäng, gym och SPA. 

Här vill jag bo! kände jag plötsligt när jag satt där i lägenheten och tittade ut över Åre by och backarna ovanför. Alltid. Allra helst på hotellet. Jag menar, behöver man mer? Visst 44 kvm är litet, men har man ett enormt vardagsrum med två barer och två restauranger i huset så kan man bjuda sina gäster dit. Massor av gäster får plats där.

Fast hur ofta känner jag inte så? Att när jag varit på semester på ett ställe jag gillar föreställer jag mig att bo där. Ett tag. Jag kan gå i en gränd i Visby, i Barcelona, Berlin. Och drömma om hur det skulle vara. (Utan att tänka närmare på jobb, ekonomi, skolor och allt det praktiska förstås.) Mer "Om jag skulle vinna 100 miljoner på Lotto"-drömmar.

Sen kommer jag hem. Och kommer ihåg hur mycket jag älskar vårt eget hus. Så är jag nöjd i alla fall.

Magnifik utsikt från balkongen

Oväntat härlig dag

Igår kväll såg det inte ljust ut...

I går kväll hann slaskvädret ifatt oss även här uppe i Jämtland. Att vi fick regn och töväder i Åre i början av januari känns smått bisarrt. Men vi försökte hålla humöret uppe ändå, för är det något man inte kan påverka så är det ju faktiskt vädret. 
När vi tidigare i höstas pratade om att åka hit efter nyår så var jag mest orolig för att det skulle bli för kallt. 20-30 minusgrader eller så. 
Igår kändes det därför hyfsat snopet när det på eftermiddagen började regna. Det droppade från taken, blev fullkomlig glasaktig ishalka på vägen. Och det blåste så det dånade utanför. Men vi mös här på hotellet. I lägenheten, i baren och restaurangen. Och faktiskt, det var riktigt mysigt.
Vi satt i restaurangen och planerade för kommande dag (idag) medan vi tittade ut på regnet och pistmaskinerna som trots allt klättrade upp och ner för backarna. Vi sa att vi provar väl att åka när vi ätit frukost och ser om det går, och undrade hur mycket som regnat och blåst bort. Prognosen sade allt mellan 0 och +3. Omöjligt att förutspå hur det skulle bli.

I morse åt vi en sen frukost (varför jäkta när vi inte visste hur det skulle vara i backarna?) och gick ut. Nervösa tittade vi oss omkring. Inget regn. En hel del blå himmel kikade faktiskt fram, och vinden hade mojnat.
Vi häpnade. Det visade sig att idag blev den bästa dagen hittills. Inget slask. Det hade frusit på och pistmaskinerna hade gjort sitt jobb. -1 i backen. Skön luft.

Jag åkte med ett leende på läpparna mesta delen av dagen. Så oväntat och så härligt.
Som sagt, man vet aldrig vad vädergudarna hittar på. 

Ibland överraskar de rejält åt det positiva hållet.

Vi inleder det nya året i Åre

Igår kväll anlände vi till vårt nästa stopp (och förhoppningsvis det sista) i vår resa undan slasket. Vi kom till älskade Åre. 

Här har vi två lyckliga åkare. (Eller fyra om man räknar in de lyckliga föräldrarna mittemot, men vi syns ju inte på bilden). Vi sitter i en av gondolerna i wm8:an. Snacka om tindrande barnaögon. Det blåste rätt bra på toppen och det var otroligt spännande när vinden rev tag i vår lilla kabinbubbla och Kaptenen jublade förstås varje gång.

-4 grader, lätt snöfall och dimma. Nysnö och härligt före i backarna. Barnen körde röda backar redan idag så vi är alla mycket nöjda. Och fast vi är precis nyss hemkomna till hotellrummet drömmer vi om morgondagens åkning. 

Vi har åkt hela dagen, det känns i kroppen och i ansiktet. Vindpinade och lyckliga sitter vi nu och pustar ut och laddar för att gå och äta middag i byn.

Gott Nytt År

Styrkta av en sjurätters middag på nyårsafton jagar vi nu vidare på vår turné undan slasket. Vidare norrut...