En strålande dag!

Undrar hur många mil jag färdats de senaste dagarna... Från södra Toscana via Dalarna och vidare till Jämtlandsfjällen. Från vårkänslor och små blommor i dikena, till snödrivor. Igen.

Men underbart är det. Oavsett. För så mycket sol jag fått den senaste veckan har jag inte sett på månader känns det som. Och jag är återförenad med min älskade familj.

Igår anlände vi till Åre för att ha Sportlov. Vad som förvånade oss och många andra i backarna var hur lugnt det var, både i liftar och nedfarter. Perfekta förutsättningar för åkning, i början på den värsta sportlovsveckan, och INGA köer i liftarna. Det gick liksom inte ihop. Vi fattade ingenting, men gladdes såklart och njöt i fulla drag.

Den enda gången vi inte njöt i fulla drag var när Kaptenen gjorde en praktvurpa i skogen och landade i kanten av backen. Han var ledsen och lite skärrad. 
Men det vände snabbt då en liftvärd kom ångandes på sin skoter för att kolla att allt var okej med oss. Kaptenen sa att han hade ont i benet efter fallet. Skoterkillen berättade om att han och hans son brukade räkna blåmärken på kvällarna för att se hur kul de haft i backarna under dagen. Många blåmärken var lika med mer roligt. Sen frågade han Kaptenen om det skulle kännas bättre om han fick åka med en sväng på skotern. Gissa om. Kaptenen hoppade upp med förvånansvärd spänst i benen och när han kom tillbaka var allt ont som bortblåst.

Vi var i backen i nästan sju timmar totalt. Barnen visade upp en uthållighet vi inte trodde fanns. Det var till och med de som tjatade om att få åka det sista åket. 

När liftarna stängde tog vi en välförtjänt drink på Timmerstugans afterski och pustade ut och funderade över hur många blåmärken Kaptenen kunde tänkas ha (det var två pyttesmå visade det sig sen).

Från Toscana till Tjejvasan

Så var det då dags. Från Toscana till Tjejvasan. På mindre än 48 timmar. Och vilken resa det varit. Resan hem från Toscana gick bra, ända tills jag kom till min bil. Då hade dörren pajat ur på grund av kylan (det var -10) och gick inte att stänga. Så jag körde hem mitt i natten med ett skärp spänt från dörren och runt mitt vänsterben. Tur jag har automatväxel på bilen. Det gör ju att vänsterbenet kan användas till annat. Till exempel att hålla ihop en trasig bildörr.

Hem och sova i 3-4 timmar och sedan upp och packa om. Efter lunch bar det av till Mora. Jag och fru PT anlände till mina föräldrars hus på fredagskvällen och vi byggde snabbt om köket till vallabod. Vi vallade, sov och vaknade till något mildare väder än vad som var sagt. Men vi bestämde oss för att köra ändå på vallan vi hade lagt på.

Vi startade sent. Vi anmälde oss i juni förra året och det trodde jag var i god tid. Vi hamnade i startled 12 av 17. Vi hade ca 5000 åkare framför oss, och då inte bara vana åkare tyvärr. När vi kom ut i spåren var de bitvis totalt demolerade. Nedförsbackarna var upplogade utan tillstymmelse till spår och minsta lilla uppförsbacke var söndersaxad. 

Det var synd, för den första sträckan fram till Hökberg blev onödigt jobbig. Den sträckan är den mest kuperade och det hade varit skönt att kunna stå på i nedförsbackarna, vanligtvis innebär det både återhämtning och en liten adrenalin- och endorfinkick att få köra på med ordentlig fart ner. Nu blev det inte riktigt så. Inför varje nerförsbacke var det kö. Och sen skulle det visst plogas, och helst plogas lååååååångsamt och brett, vilket omöjliggjorde omkörning för oss som kom bakom. Så det var bara att snällt ställa sig och ploga bakom alla andra. Och räkna till tio och bita ihop för att inte skrika rakt ut i frustration.
I den största backen var det till och med ett helt gäng åkare som knäppte av sig skidorna och gick nerför...

Så det var som sagt synd, det förstörde en del av upplevelsen. När vi kommit en bit i spåret blev det mer och mer bakhalt längs med sträckan. Mellan Hökberg och Eldris hade jag det jobbigt. Min trasiga arm bultade av smärta och jag hade behövt min fulla armstyrka. 

Men väl framme i Eldris bad vi om vallahjälp och det var en gudagåva. Sista milen gick plötsligt skidorna precis som de skulle och vi var två lyckliga åkare som gled över mållinjen till slut. Det var en rolig dag och kul att ha testat. Men nästa gång blir det nog ett annat lopp. Halvvasan kanske.

Dags att åka hem, och vidare

Idag är sista dagen av min vistelse här i Toscana, för den här gången. Jag kommer tillbaka. Det har varit en händelserik och omtumlande resa. Jag har stiftat nya och helt underbara bekantskaper. Och jag har fått bekräftat det jag trott hela tiden. Det är aldrig fel att åka hit. Oavsett årstid. Vidderna finns ju här, landskapet är nästan overkligt vackert. Städerna och byarna likaså. Människorna är så vänliga och allt är så lugnt och skönt. (Utom i trafiken möjligen.)

Att få vakna upp och höra en åsna skria långt borta, en traktor som plöjer i en av sluttningarna. Att sitta och dricka kaffe och se ut över kullarna och de små byarna som krampaktigt klänger sig fast på topparna.

Lisa för själen. Ro ända in i benmärgen. Lycka för både sinne och mage. Det är Toscana i ett nötskal.

Idag åker vi hem. Jag har kameran och huvudet fullt med minnen.

Jag ska hem och packa om, för nu stundar Tjejvasan, på lördag är det dags att trängas bland tusentals damer i dalaskogarna. Långt från det rofyllda Toscana. Men det ska bli väldigt kul det med.

Toscana är alltid vackert. Och gott.

Jag är i Toscana. Jag har rest hit med min bror (Premiärministern), min svägerska (the Queen OFE) och deras yngsta dotter.
Det är kallt och träden är fria från löv (utom cypresserna och olivträden då).
Men det är ett precis lika hisnande vackert landskap som alltid. Vyer man aldrig kan se sig trött på.

Imorse låg frosten över fälten och det var lätt dimma, himlen var klarblå och solen klättrade långsamt upp över kullarna när vi satte oss i bilen och åkte mot dagens resmål, den underbara staden Siena.

Förra gången jag var i Siena var för tre och ett halvt år sedan och då ösregnade det, därför var det extra roligt att åka dit idag och uppleva staden igen. Frampå dagen blev det riktigt varmt i solen och jag satt på det stora torget i mitten av gamla stan och drack kaffe som var alldeles för dyrt bara för att det var just där i den eftertraktade solen. Men det var värt varenda euro cent, för att få känna solen i ansiktet en stund. Och det var lugnt. Uppsidan av lågsäsongstiden.

Vi bor i ett hus på en höjd och tittar ut över vidderna varje morgon vi vaknar, det är precis som det ska vara.
Vi äter fantastisk god mat och dricker goda viner.
Vi åker till det lilla bageriet i byn och handlar vårt bröd.
När vi öppnar kylen slår doften av olika ostar emot oss så vi nästan trillar baklänges.
Och jag sover i rummet med prinsessäng.

Allt är precis som det ska.

Besök på Fotografiska

Jag förstår inte varför, men jag har länge skjutit upp en sak som jag verkligen velat göra, och det är att gå på Fotografiska och se utställningen med David LaChapelle. 

Jag har haft så mycket tid, ändå har det inte blivit av. Förrän igår, äntligen. Jag åkte in tidigt och kom dit strax efter de öppnade vid nio, och det var jätteskönt att strosa omkring där. Det var väldigt lite folk så dags såklart, oerhört lyxigt. Eftersom jag gick dit ensam var det ingen tvekan om att jag skulle investera i en audioguide, och det var som vanligt en hit. Jag kan knappt minnas när 20kr sist kändes så rätt spenderade.

Och vilken utställning. Färgsprakande och med mycket mode, naket och många tänkvärda och starka inslag. Många kända ansikten som ställt upp på de mest underliga poser. Mycket pornografiska inslag, men på ett konstnärligt sätt. Jag störde mig i alla fall inte på den biten, även om jag förstår om andra gör det. 
Jag var omtumlad och hänförd, men väldigt lycklig när jag gick därifrån.
Han är en mästare den där LaChapelle.

Så. Om du inte gått och sett utställningen. Gör det. Det är bara två veckor kvar innan den stängs (den 3 mars). 
Öppettiderna på Fotografiska är generösa, så det finns goda chanser. Passa på. Och glöm inte audioguiden.

Är du hungrig så är dessutom bistron mycket populär och har en storslagen utsikt.

EuroviSean!

Igår var det schlagermys här hemma i soffan. Kaptenen hade laddat hela veckan för att se Sean Banan. Jag minns förra året, hur obrydd jag var. Jag kommer ihåg att jag lördag efter lördag skrev här på bloggen att jag inte sett melodifestivalen den här kvällen heller. Det kom alltid något emellan och jag prioriterade det inte alls. Kaptenen visste då inte vem Sean Banan var. 

Det har han hunnit lära sig under året som gått. Inte bara lärt sig vem han är, han har lärt sig att älska honom. Och faktiskt, jag har gett vika. Den totala lycka som jag såg i Kaptenens ögon när Bananen klev in på schlagerscenen igår. Det är värt så mycket. Att se hur han studsade upp ur soffan när Bananen gick vidare. Hur han skrek Jaaaaaaaaaaaaa! rakt ut och vände sig till mig med klotrunda ögon: 
-Mamma, det var skönt att han gick vidare, jag var jätterädd!

Jag har också märkt att jag själv inte bryr mig nästan alls längre, vem vi skickar till slut. Tidigare kunde jag vara riktigt engagerad. Tycka det var viktigt vem vi skickade ut till Europa som representant för Sverige. Vi är ju duktiga på musik, har gott rykte, vi kan ju inte skicka vem som helst! Det tyckte jag då. Nu ser jag på melodifestivalen som vilken musikunderhållning som helst. Skicka Bananen för sjutton, I could't care less. Tvärtom. Det blir en färgfest utan dess like. Härligt.

En ny behållning med festivalen däremot är att följa twitterflödet parallellt. Minst lika underhållande som tävlingen i sig. Och jag säger precis som twittraren @AndreasNson igår konstaterade: 

"Omogna röstar Banan, mogna röstar Louise. Vi mittemellan twittrar" 

Huvudet på spiken. 

Mindre arg = mer lycklig

Vi har ett litet problem. Det är Kaptenen som är det lilla problemet. Nästan varje dag får vi höra från fröknarna på förskolan att han har försenat hela gruppen vid gruppaktiviteterna eftersom han, när de ber honom komma, antingen:

1. Springer och gömmer sig 
2. Vägrar sluta rita på sin påbörjade teckning
3. Skriker och står som fastfrusen alternativt sittstrejkar.

Jag vet inte vad det är som hänt med vår lille pojke. Han har kommit in i någon trotsperiod helt klart.
Vi pratar med honom, förmanar, mutar och hotar. Kaptenen mumlar förlåt och lovar bättring varje morgon vid lämningen, men efter en liten stund glömmer han allt och fröknarna står där och sliter sitt hår.

Det är jobbigt. För oss, för Kaptenen, för fröknarna. Vi kämpar allihop, var och en på sitt sätt. Jag vet att jag måste ha tålamod, Kaptenen har inget ont i sig, han kämpar också med att "komma ihåg" hur han ska lyssna på fröknarna. Och fröknarna kämpar med att få honom att släppa taget om sina infall.

Jag vet att det går över. Förhoppningsvis snart. Och jag vill att han ska veta att han duger ändå, att han är älskad fast vi blir arga på honom ibland.

I går kväll låg jag bredvid Kaptenen i hans säng och vi pratade länge. Jag försäkrade mig om att han vet att jag alltid älskar honom. Och det visste han sa han, så det var ju skönt att höra. Sen pratade vi om hur viktigt det är att inte förstöra för de andra barnen på dagis när de måste gå till bussen till skridskobanan eller simhallen.

Vi avslutade med att säga att imorgon ska vi försöka vara glada och inte bråka.
Med ens ser jag att Kaptenen får något drömmande i blicken, som han får när han funderar, och så säger han.

- Ja, för ju längre man är arg, ju kortare är man lycklig...

Och så pussar han mig lätt på munnen och säger godnatt. 
Den lille underbare människan.

Träningsläger!

Jag sitter här hemma i soffan med en skön känsla i kroppen nu. Känslan kommer av att fru PT och jag åkte upp till mitt föräldrahem i Dalarna  i helgen och körde ett litet träningsläger inför Tjejvasan. Tövädret hade slagit till mot Stockholm och loppet närmar sig med stormsteg, så vi kände att måste göra något åt saken. Vi packade in skidor i bilen, lämnade barn och män hemma och åkte upp för att testa "the real thing".

Efter komplicerade valladiskussioner följt av en proffsigt genomförd vallning av fru PT på lördagsmorgonen gav vi oss iväg  ut. Min supergulliga pappa åtog sig att skjutsa oss upp till Vasaloppsspåret och där åkte vi två av de tre milen vi ska åka under Tjejvasan. Och det kändes toppen. Den trasiga armen värkte på mig i uppförsbackarna men det var väntat och jag tyckte att det gick mycket bättre än jag vågat hoppas. 

Vi startade i Oxberg och kämpade oss igenom den första milen som är den mest kuperade. Vi hade tänkt kliva av i Hökberg men det var så himla härligt och spåren var så fina att vi fortsatte en mil till och åkte vidare till Eldris. 

Fina pappa kollade av oss då och då längs spåret och var beredd att skjutsa hem oss om vi ville kliva av.
Men icke. Två mil i ett svep blev det och jag hade mer att ge. Jag kommer att klara detta känner jag. Vi körde en kortare runda på söndagsförmiddagen också innan vi vände tillbaka hem mot Stockholm igen. Jag är så nöjd, det är så skönt att jag kommit igång med längdåkningen igen efter många års upphåll och helgens träningsläger gav mig hopp om att jag fixar de tre milen trots att armen inte är hel. Skönt!

Fru PT har kört hela vägen från Sälen till Mora fyra gånger i sitt liv så henne är jag inte det minsta orolig för.