Jag är krossad.

Vilket magnifikt ljusspel!

(Fotat med min gamla iPhone.)

Jag blev fullkomligt mosad ikväll. Krossad. Förälskad. 

När tonerna från sången, synten, trummorna och gitarrerna tonat ut ville jag bara gå hem och vara......Svår. Plågad. Olyckligt kär. Berusad. Galen. Obrydd. Skitig. Rå.

Samtidigt var jag så överväldigad. Lycklig. Upprymd. Euforisk.

Jag måste se Thåströms konsert igen. Snart. Jag bara måste. 

Annars kommer jag bli olycklig, berusad och svår. Fast inte på det coola bohemiska viset. Utan bara olycklig.

Ingen vidare förebild...

I det här inlägget som jag skrev häromdagen framgick det nog ganska tydligt att det där med städning inte är min starkaste sida.

Det blev jag smärtsamt påmind om i helgen. När vi i lördags var på middag hemma hos några vänner kom värdinnan fnittrande till mig och berättade en smått oroväckande sak. Hon hade lite sådär i förbifarten bett Krigarprinsessan om ursäkt för att det låg lite skräp  framme på en bänk. Då hade min lilla kloka dotter ryckt på axlarna och sagt:
- Äsch det gör ingenting, min mamma är också dålig på att städa. Hon går ett varv med dammsugaren och sen är hon klar. Hon plockar inte heller bort sånt där.

Okej, inte kul. Big time reality check. Jag kände mig så påkommen. En bluff.
Nu är det ju inte riktigt sant att jag aldrig städar. Men jag småstädar mest. Lite här och lite där. Och det märker nog inte hon. Hon leker eller tittar på TV när jag plockar och fixar. Storstädar gör jag oftast när barnen inte är hemma.

Det som jag tyckte var jobbigt var att hon kommit på min svaghet. Hon har säkert hört mig prata om att städning som något nödvändigt ont. Och jag kände mig som en dålig förälder. Dålig förebild. Det är  inte kul om jag präglat min olust till städning på henne. Jag vill att barnen ska lära sig att städning är mer än att rafsa ihop legobitarna i en låda. Eller gå ett varv med dammsugaren.

Så igår när jag kom hem och började dammtorka bänken i nedre hallen kom jag på mig själv med att barnsligt nog tänka: Nu ska hon få se.

Så jag gick upp och ställde mig att dammtorka precis framför näsan på henne. Ha! Kolla nu då! liksom. Tror någon att hon reagerade? Inte det minsta. Jag gick ett varv till med trasan och poängterade min framfart (Hrmm..harkel...) Jo jag tänkte dammtorka lite här bara, sen ska jag laga middagen. Ingen reaktion. Hennes lekkompis som hon hade hemma måste tyckt jag var helt knäpp.

Jaha. Det där gick ju inte så bra kanske. I nästa steg kom jag på att det här är inte bara mitt ansvar. Vad får hon för bild om bara mamma städar? Var är min man när jag behöver honom som mest?

Hade han varit hemma hade jag satt en dammvippa i handen på honom -pronto.
För barnens skull.

Men han är inte hemma... och jag torkar på, samtidigt som jag från stereon hör Thåströms väsande röst sjunga: Fan, fan, fan, det skulle vart du...

Tänk om...

Konversation i baksätet av min bil en tidig morgon i februari:

Krigarprinsessan: Tänk om man hade två näsor. Då kunde man andas med en i taget!

Kaptenen: Tänk om man hade en arm som var så lång så man kunde sträcka den ända ner till Spanien...!

Hela dagen satt jag sedan och grämde mig för att jag inte frågade på en gång vad det var han skulle hämta där nere i Spanien?


Samma kväll ställde jag frågan,
-Älskling, kommer du ihåg den där långa armen du pratade om i morse. Vad skulle du göra med den?

- Jo, med den skulle jag ta tag i ett staket eller nåt, så jag kunde svinga mig ner dit och bada i vågorna...

Såklart. Praktisk pojke jag har.

All that jazz...

När jag igår eftermiddag skulle ut och fånga vårsolen hamnade jag istället på ett ytterst solfattigt jazzhak inne i stan. 

Min yngre bror som är jazzpianist hade ställt upp i en tävling i klassisk jazz med sin trio. Självklart ville jag då åka dit för att lyssna. Jag gillar jazz. Jag gillar min bror. Så jag åkte in till söderhaket med alltför tätt placerade bord och trängde mig ner på en stol.

Jag blir alltid lite fascinerad när jag besöker dessa små kvarterskrogar som jag nästan aldrig går till annars. Det är nog just för att lyssna på jazz som jag hamnar där i så fall. Ställena har sin charm på sitt sätt, med sina ständigt felstavade menyer som ofta är otroligt roliga med alla särskrivningar och syftningsfel. Och med sin fantastiskt enkla dryckeslista som säger allt och ingenting på samma gång.

Starköl eller flasköl? Sprit?

Och klientelet. Ja, vad kan jag säga. Jazzklubbspubliken en söndagseftermiddag är minst sagt en brokig skara. Många är hängivna jazzfreaks. Andra tycker säkert mycket om att lyssna på jazz, men är lika mycket där för att ha de då har ett gott skäl att ta sig ett extra glas vin. Medelåldern i publiken var väl runt 60 och då finns det gott om griniga tanter och farbröder kan jag lova.  Det blev nästan slagsmål vid bordet intill oss mellan en tvättäkta jazzentusiast och en billigt-vin-jazzentusiast. Den tvättäkta jazzentusiasten tyckte att billigt-vin-jazzentusiasten pratade så högt så han störde. Smockan hängde i luften. Mycket spännade.

Men det var varken den brokiga publiken, maten från den suspekta menyn eller drycken från den enkla men svårtydda listan som var det som lockade dit mig. Det var såklart min brors pianospel, och jäklar vad bra han är!

Det tyckte visst juryn också för brorsans trio vann! Hipp hipp hurra!

Fånga dagen – fånga solen!

Söndag. Idag sov jag länge. Vi gick och lade oss klockan fyra i morse efter en härlig och kulinarisk gårdagskväll hos goda vänner. Jag körde hem i natt så jag vaknar fräsch. Otroligt skönt.

Jag vinklar upp träpersiennen i sovrummet och ser det fina vädret. Oj, vad vackert det är ute. Vilken fin vårdag! Här har jag legat och slöat. Katastrof.

Men vad ska jag hitta på? Söndag och fin vårdag. Nu gäller det att passa på. Jag känner stressen komma smygande.

Jag borde ta ut barnen i det fina vädret... Men för att göra vad? Jag får inga ideer. Det ska ju vara kul för dem också. Gå till parken? Ja det får det nog bli. Hoppas bara att det inte är för isigt där.

Direkt jag kommer ner för trappan till mellanplanet ser jag hur denna vårsol också ivrigt avslöjar vilka skitiga fönster vi har. De borde verkligen putsas. Hela huset borde putsas. Och dammsugas. Jag borde verkligen tvätta också slår det mig, så barnen har ordentligt med kläder i veckan. Hmm.... Usch vad trist.

Jag tar en kopp kaffe först.

Okej, jag börjar med att städa, för det borde jag verkligen göra. Dammsugaren dras fram.

När halva övervåningen är klar så lyckas jag med konststycket att suga upp en nässpray som rullat in under sängbordet. Den lilla mojängen fastnar såklart i röret.

Liten flaska täpper till röret.

Jag ser det som ett tecken. Jag var fel ute som började med städningen. Den lilla rackaren sitter som berget.

Så jag tar en kopp kaffe till. Och tar beslutet att fånga dagen utomhus istället. Fånga vårsolen.

För en sak som jag vet säkert är att dammet, tvätten och de skitiga fönstren finns kvar senare idag också. De gör de alltid. Det är skönt med sånt man kan lita på. Och skjuta på lite till.

Det finns hopp!

Tankar och drömmar en natt i februari.

Igår kväll - familjemiddag med några av de närmaste. Hämtmat.
Avslappnat. Livfullt. Gäster i åldrar mellan 1 och 74. Knallröd tandorikyckling som smakade ljuvligt. Min härliga pappa på besök. En Queen, en Premiärminister och en drös med barn. Fredagsmys.

Men jag saknade min mamma. Hon var hemma med ryggskott. Jag saknade min andra bror och hans familj. Jag saknade min man som var ute med jobbet. Jag ångrade att jag inte ringt min morbror och hans tjejer.
Jag hade nog velat laga maten själv (även om det var gott och bekvämt såhär).

Varför vill jag ha mesta möjliga kaos? Detta var ju precis vad jag orkade med idag. Ändå hade jag gärna haft med åtta personer till. Minst. Så många stolar har vi inte ens. Det hade knappt gått att praktiskt genomföra.

Men jag vill så gärna, för jag vill att alla ska få uppleva familjegemenskapen. Ingen ska bli lämnad utanför. Man ska dela glädje. Dela de bra stunderna.

Jag mår bra när jag har huset fullt med folk. Även om jag springer runt som en yr höna och plockar fram och undan, torkar spill och kollar att alla har det bra.

Jag skulle kunna driva en liten, liten bistro. Om de enda gästerna var familj och vänner. Gäster som jag tycker är helt okej även om de vill ha sin entrecote väl genomstekt eller bara lite marmorerad. Bara för att jag vet att jag älskar dem ändå. För att jag vet att det inte spelar någon roll om jag säger att de är sinnessjuka om de inte vill ha maten som jag lagat den. Sen skulle jag mörda biffen i grillpannan. Med ett leende på läpparna.

Jag drömmer om en uteservering i lummig miljö, som tagen ur en film från Provence eller Toscana. Med fladdrande dukar på långbord uppställda under bar himmel. Högljudda skratt och lågmälda samtal. Klingande vinglas och rosmarindoftande kvällsbrisar. Barn som leker kurragömma i trädgården för att sedan somna utmattade i en varm vuxenfamn. 

Delad glädje. Delad lycka. Delad sinnesfrid.

Och här skulle jag sova när gästerna gått hem. Sånt drömmer jag om en natt i februari.

Sten, sax, påse -Tjenamors!

Barnen lekte "sten,sax,påse" igår. De körde på för fullt med "först till 10".
Sen blev det visst lite tråkigt efter en stund. Så de började hitta på nya "vapen".

En spindel.

En kycklingklubba.

Kycklingklubban mosar spindeln i ett slag fick jag förklarat för mig. Fräscht.
Sen kom de på ytterligare en till. Tjenamors! hette den.

Tjenamors!

Då lade jag mig i leken.

- Vänta lite här nu... Att sträcka upp ett långfinger mot någon är inte bra. Inte någonstans i världen faktiskt. Och speciellt inte som en hälsning, förklarade jag.

Vi kom fram till att Tjenamors-vapnet kunde vara ett pekfinger istället.

Fast Krigarprinsessan var fortfarande lite bekymrad. Det är ju fult att peka också...
- Men ok mamma, vi byter till pekfingret om det är ett finare finger. Det är inga bekymmer.

Kanske förstod hon allvaret i att använda långfingret om det fick ersättas med det inte heller så fina pekfingret. 

Grattis Daniel och Victoria – Det blev en hen!

Hens kungliga hönhet... 

Har ni följt den nyligen återupptagna debatten om ”könlös uppfostran”? 

(om inte se länk nedan).

Tänkt vad skoj det vore om Daniel och Victoria hängde på trenden!

På den internationella presskonferensen hade det säkert blivit en härligt förvirrad tystnad bland presskåren när de presenterade nyheten om den nya bebisen.

The Swedish Royal family are happy to announce: It’s a hen!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon

PS Jag vill poängtera att jag INTE är en anhängare av könlös uppfostran. DS

Finns hon i "märkligheten"?

Jobbiga fobier...

Egentligen tänkte jag inte skiva om det här men jag kan inte hålla mig. Jag blir så fascinerad. Och det är jag uppenbarligen inte ensam om. Youtube-klippen från den här tjejens videoblogg har cirkulerat i någon månad nu. Hennes inlägg "Jag vill bara kn**la" har en bra bit över en miljoner visningar idag. 

Det finns ganska många videoklipp inspelade av henne och jag undrar om hon är på riktigt? Om hon finns i "märkligheten" som Kaptenen skulle sagt.

I klippet ovan pratar hon om sina fobi för "fattiga" människor. Att hon är rädd för dem som tjänar under 25.000 i månaden efter skatt. Vad hon måste vara rädd jämt. Sjukhusfobi fick plötsligt en helt ny betydelse. Tänk vad många lågavlönade typer som smyger omkring där i korridorerna.

Det är något underhållande och samtidigt djupt tragiskt med hennes videoblogg-klipp. Hon vill provocera, så långt förstår jag, och locka läsare/tittare till bloggen. Men sen? Jag väntar varje sekund på att hon ska brista ut i ett gapskratt och avslöja att allt bara är hittepå. Att det är ett alterego. Som Blondinbella. Fast utan hjärnceller.

Det har inte hänt än. Vi får väl se. Men vad är syftet? Har hon ett syfte?

Jag var och lyssnade på en föreläsning med Bingo Rimer för ett par veckor sedan där han pratade om att marknadsföra sig själv och sitt företag utan budget.

Bingo menade att man måste ha en tanke bakom, och ett planerat syfte med allt man gör när man syns i media. Han tog upp TV- programmet Big Brother som exempel. Och han borde veta. Han hade precis fotat Carolina Gynning för sitt Moore Magazine när hon gick in i Big Brother huset. Han hade sin (numera ex)fru med ett annat år. Så man borde ju verkligen ha insikt i det hela. 
Man bör alltså ha en grand masterplan med det hela innan man hoppar ner under guppande täcken i BB huset.

Den här tjejen har tydligen precis gått in i Big Brother huset nu.

Och jag undrar. Återigen, vad är människans syfte? Varför gör hon detta? Vad vill hon?
(Ja, mer än bara kn**la då)

Jag hävdar fortfarande att hon bara är hittepå. Jag hoppas det innerligt.

Kakmiss

Saxat ur Aftonbladet. Vansinnigt roligt.
Tack Nena för tipset!

För den som vill läsa mer...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14409831.ab

En illavarslande automat

Igår eftermiddag var jag och barnen på Andy´s lekland. Ett sånt där galet inomhus-lek-mecca för barn med rutschkanor, klätternät, bollar, studsmattor och fan och hans moster. Där mötte vi upp min vän Norrlands Guld och hennes två barn som är i samma ålder som mina.

Att åka till ett lekland på en vanlig tisdagseftermiddag visade sig vara en fullträff. Nästan helt tomt på folk och ljudnivån var närapå normal. Barnen försvann iväg i någon tunnel och vi satt och snackade om vad som hänt sedan sist. Barnen var lyckliga, vi var lyckliga, och samtidigt blev vi utsedda till världens bästa mammor som tagit med dem dit. Win-win liksom.

Vi är gamla partysisters från förr Norrlands Guld och jag. Mycket galna upptåg har vi varit med om, fler än jag vill minnas nästan. Hua. Men vad kul vi hade. Vi umgicks extremt mycket och intensivt ett tag. Vi planerade vad vi skulle äta till middag och vad vi skulle göra de kommande helgerna. Vi låg i Vanadislunden och solade och drömde om att hitta två killkompisar som vi kunde bli kära i. Och det var faktiskt exakt vad som hände sedan lustigt nog.

Ett par gånger om året går vi fortfarande ut och festar tillsammans och det är alltid sjukt kul.
Däremellan pratar vi mest barn och familj.

Så när vi sitter där och pratar om vinterkräksjukor, semesterresor och skolplikt så ser jag något i ögonvrån som får mig att haja till en aning.

Mitt i leklandet har Apoteket ställt in en automat. För självbetjäning.

Nu kollade jag aldrig, men vad kan det ha funnits i den? Plåster, bandage och Alvedon för skadade barn?
För är man redan sjuk sedan innan åker man väl knappast till ett lekland?
Den måste alltså stått där i förebyggande syfte. Vilket nästan känns lite otäckt. Jag har ju i och för sig läst att det händer en hel del olyckor på lekland. Men att ställa dit ett apotek? Tja kanske. Tillgång och efterfrågan.

Eller så var den bara fullproppad med huvudvärkstabletter för (bakfulla?) föräldrarna som ska vistas i en lokal som varje helg blir ett kaotiskt inferno av barn och kalas. I en ljudnivå som kan ge tinnitus. Utan vettig luft att andas. Undrar om det fanns små syrgastuber i automaten också?

Underskatta inte värdet av good enough.

Min blick fastnade vid denna text på framsidan av tidningen Amelia.

Det gjorde att jag kom att tänka på när jag för ett tag sedan pratade med en vän om värdet av good enough. Han sa att man inte får underskatta värdet av att lära sig vad som känns helt ok och tillräckligt bra, och det är nog sant. Det blir lätt för mycket energi som går åt om allt ska vara perfekt hela tiden. Eller om man hela tiden försöker överprestera sig själv. Både hemma och på jobbet.

Men har man som jag handikappet att vara en prestationsprinsessa så kan det vara svårt att begränsa sig.

På min arbetsplats jobbar jag på en liten avdelning inom Marknad och Kommunikation. Just nu är det mycket att göra och jag kämpar mot klockan så gott som varje dag. Det är en hel del arbetsuppgifter med tighta deadlines och ofta är jag dränkt i jobb. Jag inbillar mig inte på något sätt att det är en ovanlig situation på en marknadsavdelning och rent generellt passar det mig mycket bra. Hellre för mycket än för lite att göra såklart. Men man behöver komma ihåg att andas också.

Det är den här arbetssituationen som har lett till att jag tvingats att försöka lära mig att så att säga "välja mina fighter" på jobbet. Solla och kolla med "beställaren" vad jag behöver lägga ner mycket tid på och vad jag kan släppa som just good enough.

Det är en konst och det är inte alltid lätt. Att känna att det är kvalitet i det jag gör är givetvis viktigt och ibland nästan blundar jag i kallsvettig ångest när jag trycker på sänd-knappen.

För jag ångrar mig så gott som alltid att jag inte kollade texten, bilden eller layouten en gång till. Jag vet ju att jag kommer att hitta saker i efterhand som jag inte är riktigt nöjd med.
Det gäller att inte blicka tillbaka för mycket eller för ofta.
Blev det fel, då får man ta lärdom till nästa gång och prestera bättre helt enkelt.

Done is done. Och förhoppningsvis good enough.

När mamma vänder ryggen till så passar han på...

Skidskola igår. Sista lektionen. Barnen supertaggade. När vi kommer till backen så radar skidläraren upp alla små och frågar dem en och en om du vill åka stora barnbacken nu sista lektionen. Krigarprinsessan har längtat hela veckan efter detta så hon svarar givetvis ja. Kaptenen ser sin chans att haka på och jag hör ett rungande ”Ja, det vill jag” från honom när han får frågan.

Herregud, den lilla killen som kan knappt kan ploga tänker jag och moderskänsorna tar överhanden. Jag tar ena skidläraren åt sidan och säger att Kaptenen är lite för modig för sitt eget bästa ibland, jag vill nog att han åker i alla fall ett par åk i lilla backen först. Och vi bestämmer att OK, så får det bli.

Kaptenen köper läget och åker med i lilla backen tillsammans med en annan liten kille som hade självinsikt nog att tacka nej till den stora backen.

Allt går utmärkt och jag står vid avstigningsplatsen till lilla barnbacken och hjälper skidskolebarnen av liften om de behöver assistans.

Rätt var det är ser jag skidläraren komma i liften, men bara en liten kille är med honom. Kaptenen ser jag inte, så jag frågar vart han tagit vägen?

-Kaptenen? Nej han är inte med mig, han har övertalat den andra skidläraren om att han är redo för stora backen nu så han åker med den andra gruppen.

Känslan jag får nu är en blandning av skräck och stolthet. Den lilla rackaren. Han passade på när mamma inte var i närheten.

Hur det gick? Jodå han kom svischandes förbi, glatt vinkande och med ett gigantiskt leende. Han bevisade för sin mamma att han klarade alldeles galant att både svänga, stanna och åka i små gupp.

Där fick jag så jag teg.

Vi gick raka spåret hem och bokade en vecka i Åre. Äntligen blir det en riktig familjesemester i fjällen!

Inte mitt smartaste ögonblick.

Ey, what can I doooo, you can't resist me...I'm too delicious...

Utsvulten och nyss hemkommen från barnens skidskola står jag och tittar in i kylskåpet. Jag scannar av hyllorna och får syn på rester från fredagens skaldjursfrossa. (Som jag glömde att skriva om, men det var inte så dramatiskt, vi åt skaldjur helt enkelt.)

”Undrar om de där är fräscha fortfarande...?” tänker jag när jag spanar in havskräftorna som ligger där och trängs i en påse.

Det som sen händer i mitt huvud är något väldigt konstigt. Nästan som i ren desperation över att jag bara måste äta de där sabla kräftorna väljer min hjärna att signalera ut följande tanke:

”Eftersom ett av barnen som var här på besök igår kräktes senare på natten så är ju sannorlikheten att jag blir sjuk stor nog ändå. Då kan jag ju lika gärna äta upp de här skaldjuren också.”

Så jag åt upp dem och det var mycket gott.

Nu sitter jag här och bara väntar och undrar om något ska hända.

Det känns i alla fall väldigt skönt ur värdinnesynpunkt. Om jag blir sjuk så kan jag säga att det säkert berodde på kräftorna, och inte på gästerna.

Pyjamasparty och Brunello - en perfekt lördagskväll!

Pyjamasparty!

Söndagsmorgon. Lugnt och skönt.
Jag är gräsänka även denna helg och har varit betydligt lugnare i sinnet än den förra. Kanske beror det på att Kärleken bara är borta en natt den här gången istället för tre.

Lördagskvällen blev också lugn och enormt mysig. Fru PT, en annan herrklubbs-gräsänka kom över med sina två små och vi åt tacos och drack Brunello. 
Barnen hade pyjamasparty med disco till Smurfhits och såg på film i biorummet. Popcorn och grissini över hela dansgolvet men det är sånt man får ta.

Igår försökte jag att i alla fall ha Melodifestivalen på i bakgrunden när vi satt och pratade, men den här gången fick jag inte igång TVn. Tryckte väl på fel fjärrkontroll kan jag tänka. Sen funkade ingenting. Typiskt mig.
Av kommentarsflödet på Twitter och Facebook har jag förstått att jag inte missade något. Eller så är det just det jag har. Jag missade denna snackis. Jag hade nog suttit bakom skämskudden hur som helst.

Jag tycker verkligen om att umgås med fru PT, hon ger mig positiva energier. Just därför har jag utnämnt henne till min PT och längtar tills vi kan ge oss ut i joggingspåret tillsammans i vår. Vi kommer att bli fit-like-hell hon och jag.
Men var sak har sin tid. Nu träffas vi och dricker Brunello istället. Hon får mig att må bra.

Jag skulle kunna kalla henne för fru TP också för hon är så smart och allmänbildad att hon är en sån som man vill teama upp med vid en omgång Trivial Pursuit.

Jag är inte alltid som Juliette Binoche

Varje måndag och torsdag har Krigarprinsessan utflyktsdag med skolan. De går ut i skogen  och räknar kottar. De samlar små fina pinnar och letar efter djurspår i snön och sånt där fint som barnen i skolan gör.

Ända sedan det blev lite kyligare utomhus har Krigarprinsessan velat ha varm choklad med sig i termos. Det har många av de andra barnen konstaterade hon snabbt. Choklad var bannlyst på utflykterna när hon gick på dagis så det blev ju väldigt intressant med choklad nu plötsligt.

Så varje måndag och torsdagmorgon står jag i köket som värsta Juliette Binoche i Chocolate och kokar varm choklad. Förut kokade jag vår utflyktschoklad på 70% chokladkakor, för då var det ju extra special VIP happening när det väl hände att vi tog med oss varm choklad ut. Men det gör jag inte till skolchokladen. (Jojo, det där med att koka choklad är viktiga grejer. Ingen Oboy här inte - över min döda kropp typ.  Pretto, jag vet, men så är det.)

Hur som helst.

I torsdags morse kokade jag chokladen som vanligt och packade ner den i prinsessans lilla prickiga ryggsäck. Frid och fröjd. 

När vi så kom hem igen på eftermiddagen och jag skulle diska termosen så rann det en slimig trögflytande choklad ur termosen. Det blev ett sånt där vacuum-slem-ljud när chokladen väl släppte taget om termosen och letade sig ner i vasken. Schloooouurrrp liksom.  

What da fuck happened?

Då slog det mig.

När vi bakade muffins häromdagen råkade jag spilla lite vetemjöl i sockerpåsen. Detta mjöl hade lyckats via sockret leta sig ner i chokladdrycken. Under dagen hade det blivit en fin såsredning där i termosen som tjocknade mer och mer allteftersom chokladen svalnade...

Jag har inte vågat fråga Krigarprinsessan och hur chokladen var, och hon har heller inte sagt något.

Kanske var den ok när hon drack den. Eller så är hon för godhjärtad för att säga något. Hon vet att hennes mamma gör knäppa grejer ibland. Och hon köper läget.

Det efterfrågades ett BH inlägg.....?

I kommentarsfältet igår efterfrågade The Queen of Fucking Everything ett "BH inlägg".

Visst kan jag skriva ett BH inlägg. Det är bara det att jag är inte helt säker på vad det är hon menar. Det kan vara två saker hon vill att jag ska skriva om.

1.  BH som syftar på när jag var på H&M och provade en super-duper-push-up-BH som jag såg så hysteriskt fånig ut i att jag skrattade tills tårarna rann och jag nästan kissade på mig. Det som var bra med detta var att jag en gång för alla insåg att jag just sparat 50 lax, undvikit en smärtsam operation och är rätt nöjd med mina små muffins-toppar trots allt. Dessutom fick jag mig ett gott skratt på köpet.

Eller...

2.  BH som i det som min man gett mig vid inte mindre än tre tillfällen på ganska kort tid. En gåva som får mig att varje dag längta till sängen så mycket så det pirrar i hela kroppen. Som gör att jag känt en ny slags tillfredsställelse i sovrummet som jag aldrig upplevt innan. Den slags tillfredställelse som jag får när jag kryper ner i sängen och sveper in mig i våra t-shirt lakan från Beach House. (BH. Beach House. Ja ni fattar.)

Detta fenomen med t-shirtlakan är bland det sjukaste jag varit med om. Min man säger samma sak. Vi tänkte att hur jäkla spännande kan det vara med lakan i t-shirttyg? Inte är de särskilt billiga heller. Men herrejäääävlar.

Jag måste dock höja ett varningens finger. Once you go there, there is no turning back. Har du börjat använda dessa, då är det kört. Du kommer aldrig vilja sova i något annat och du kommer slänga trånande blickar mot sovrummet på ett helt annat sätt än du gjort tidigare.

Beach House rules. Löp och köp.

I vår säng just nu.

Men Herregud.... det hade väl ändå räckt med EN...

Ibland slås jag av tanken att det finns kändisar som ser mer eller mindre likadana ut. Det hade liksom räckt med en, det blir ju bara förvirrande när det är såhär. Som till exempel:

Kiera Knightley och Natalie Portman (här väljer jag Natalie P)

Freddie Prince Jr  och Keanu Reeves

(här väljer jag Freddie P, om jag måste välja, han verkar ju ialla fall ha humor)

Carolas nya kille och Brad Pitt i sunkskägg och hatt

(Här väljer jag Brad P, skägget till trots)

Min man och Kiefer Sutherland

(här väljer jag såklart...hm...eh...ok då, min man)

Finns det fler kombos som jag glömt?

I kärlekens tecken...

Middagen igår: Kalvfärsburgare på Surdegsbröd

Jo det var ju Alla hjärtans dag igår.

Barnen har förstått att det  är något speciellt med den dagen. De var lite extra glada och mysiga och det ritades teckningar och pysslades hjärtan för fullt. (Nåja, Kaptenen ritade mest smurfar, brandbilar och brinnande hus.)
Presenter är inget vi köper till barnen på alla hjärtans dag men det har blivit en tradition att göra något lite extra mysigt tillsammans.
Så vi bakade muffinsknyten. Vi dekorerade dem med hjärtan och fyllde dem med non-stop.
Vi åt middag med levande ljus. Det serverades Kalvfärsburgare på Surdegsbröd till tonerna av Kings of Convenience. 

Det var min och barnens eftermiddag och kväll det. Sen stoppade jag våra små troll i säng och Kärleken kom äntligen hem.

Vi öppnade en flaska gott Priorat-vin och mös på vuxenvis. Jag lagade "Bikinis", (ett av världens godaste tilltuggs-tapas) som vi njöt av till vinet och vi såg Barcelona spöa Bayern Leverkusen i Champions Leauge.
En fin alla hjärtas dag blev det och jag känner en enorm tacksamhet över min lilla familj.

Kaptenen vid läggningen: Mamma- visst är det härligt att få barn? I alla fall om man får två så fina som vi?

Ja älskling. Så är det.

Muffinsknyte

Valentines fucking day!

Någon därute som har ångest idag tro?
Någon som känner sig ensam, eländig och bortglömd? 
Eller sitter med panikångest över den där underbara presenten som borde ha inhandlats vid det här laget?

Själv tycker jag att vi tagit till oss fel högtid från "over there". Bort med Valentines, in med Thanksgiving! (om man nu ska välja) Där snackar vi högtid! Samla familj och vänner runt en kalkon, känn tacksamhet över era liv och att ni har varandra och ät tills ni stupar!

Visst - även Thanksgiving framkallar med all säkerhet viss form av ångest för de som inte har familj eller vänner att umgås med, men jag tror i alla fall att de allra flesta har någonting att vara tacksamma för. Jag tror andelen människor som mår dåligt på Thanksgiving är långt mycket färre än de som sitter med krampande hjärtan på Alla hjärtans fucking dag.

För att inte tala om kommersen runt denna dag. 
Present-köpar-ångest-en-masse. 
Det ska köpas rosor som kostar dubbelt så mycket dagen till ära, underkläder som inte passar, choklad som gör en finnig och så att de där underkläderna passar ännu sämre (i alla fall i mottagarens huvud). Eller någon annan väl genomtänkt och über-romantisk gåva.

Nej, ge mig ett middagsbord med närmaste familjen och en kalkon. Basta.

PS Till Kärleken. Älskling... om du läser detta... jag bara skojar, jag vill ha tonvis med rosor, choklad, underkläder och andra kärleksfulla väl genomtänkta presenter. Givetvis.

Jag tittar ner i min papperskorg

Ok, jag inser det själv och jag erkänner. Jag har ett problem.
Jag tittar ner i min papperskorg som står under skrivbordet och stirrar mitt beroende i vitögat.

Läkerol-djävulen har slagit sina klor i mig.

Allt började under Idol-spektaklet i höstas. Läkerol stod i arenorna och delade ut gratisprover. Jag tuggade frenetiskt allehanda Läkerolprodukter i mitt nervösa tillstånd när kusinen stod på scen. Just dessa tabletter har varit min drog sedan dess.

Licorice Persimon.

Jag behöver gå på rehab. Detox. You name it.

Det räcker med en blick på innehållsförteckingen för att inse att den där skiten vill jag inte ha min kropp.

Måste. Sluta. Nu.

Imorse vaknade jag...

I morse vaknade jag på en madrass i Sörmland. Jag vaknade i en ormgrop med Kaptenen och Krigarprinsessan.

"Oh My God!" kanske någon nytillkommen läsare tänker nu. För om man inte läst den här bloggen tidigare så kan man ju tycka att det låter helt fantastiskt spännande att vakna upp en söndagsmorgon i en ormgrop. Och med en krigarprinsessa (typ Xena) och en Kapten (typ Jack Sparrow) dessutom. Om man har sån fantasi.

Men nej, nej, nej!
Krigarprinsessan och Kaptenen är mina barn och ordvalet var väl inte det bästa. Jag tar om det från början.

Imorse vaknade jag på en madrass i Sörmland inlindad i ett garnnystan av armar och ben tillhörande mina supergosiga barn.

Vi åkte nämligen igår ned till min bror Premiärministern* och svägerska The Queen of Fucking Everything och åt en fantastisk middag. The Queen gjorde den där pizzan som hon gör så bra att Kaptenen vill gifta sig med henne.

Vår morbror och hans ena dotter, alltså vår kusin, var också på plats och vi hade en jättemysig och avslappnad kväll. Vi missade återigen melodifestivalen och struntade fullkomligt i det den här gången också. Vi hade för roligt vid middagsbordet helt enkelt. Min morbror och hans barn får jag presentera vid ett senare tillfälle, de är så galna och underbara att de kräver ett helt eget inlägg.

Jag älskar att vakna upp i Premiärministern och the Queens hus som är att av de finaste och mysigaste hus jag vet. Imorse dessutom - vilken dag! Sol och blå himmet, ett landskap med orört snötäcke som gnistrade utanför fönstren. Helt underbart.

The Queen of Fucking Everything skred in i köket i sin hallonröda Cashmeremorgonrock och gjorde direkt skäl för namnet genom att slänga ihop en perfekt latte med urtjusig latteart på toppen. Voilà! Är det något den människan inte bemästrar..?

*Att jag här kallar min bror Premiärministern kommer av att hans dotter en gång sa
- Pappa, bara för att du klär dig som en premiärminister betyder inte det att du bestämmer i det här huset"

Jag är körsbärslikören i Alladinasken

I går kväll träffade jag min kompis Pinglan. Hon är så härlig. Hon sprudlar och bubblar och utstrålar så mycket positivt. Som ett gott glas champagne är hon. Vi gick och åt fantastisk mat på en mysig restaurang och vi gick sen vidare till en bar.

Att gå ut på stan och besöka barer med Pinglan innebär nästan alltid samma sak. Att männen flockas runt henne. Hon får alltid uppmärksamhet när hon kommer in i ett rum och killarna söker hennes blick. Hon är liten, slank, stark och fantastiskt söt. Bara en sån sak. Lyckas någon av dessa män få igång en konversation märker de snabbt att hon är smart också. Hon provocerar, är uppkäftig och det tycker de är väldigt roande när det kommer från en tjej som ser ut som en liten docka.

Allt det där innebär ofta en hel del gratisdricka för oss när vi är ute. När det diskuterats olika ämnen en stund blir vi törstiga och nej, nej, denna lilla uppenbarelse ska inte behöva betala och vi bjuds på det vi vill ha. Alltså jag också.

Beroende på hur jag mår så känner jag blandade känslor när allt det där händer. Oftast känns det som att hon och jag är en attraktiv kombination. Vi är starka, självsäkra och har kul och vill någon bjuda på ett glas bara för att vi har det så trevligt så är det ok. Men ibland, under mina mindre bra dagar, känner jag mig som ett bihang till Pinglan. Killarna vill ha hennes uppmärksamhet och då är det bäst att vara schysst mot kompisen också. Det är ok, det kan jag ta, men jag kan inte låta bli att känna mig som det där extra man får med på köpet när man egentligen är intresserad av något annat, mycket roligare.

Som körsbärslikören i Alladinasken.

Men det är bara när jag känner mig låg. På mina bra dagar har jag fantastiskt kul och skiter i allt det där.

Hur gick det igår då?

Vi hade så mycket att prata om så vi inte gav något utrymme för någon att komma inpå oss. Vi betalade allt vi åt och drack själva och hade det supertrevligt. En toppenkväll helt enkelt. Igår var jag en nougattryffel eller något annat gott.

(Pinglan var såklart den där vita chokladpralinen i mitten av asken. den där som syns mest och som alla vill ha.)

Att sova rygg mot rygg...

En bild som den här symboliserar ofta att man är osams. Man vänder sig från varandra istället för att ligga tätt ihopslingrade.
Jag och min man sover nästan alltid såhär. Det har absolut inget med våra känslor för varandra att göra. Det är helt enkelt att göra med att vi båda vill ha andrum.

Ändå känns det lite sorgligt att ligga sådär. Kanske på grund av just den massmediala bilden. Fast det är lika mycket en instinktiv känsla. Man vill inte vända ryggen mot någon.
Det blev så tydligt när jag häromkvällen skulle lägga Kaptenen. Han vill att vi ska ligga och kramas ett par minuter varje kväll innan man lämnar rummet. 
Jag kröp ner i sängen. Kaptenen vände sig bort men sen vred han upp huvudet och sa:
- Bara för att jag inte ser på dig betyder det inte att jag inte älskar dig mamma.
Han har förstått det där. 4 år är han och har omöjligt hunnit exponeras för bilder på par som i vrede ligger vända från varandra. 
Det handlar i grund och botten om att inte vända ryggen till någon.
Så om du går och lägger dig ikväll med din älskling och vänder ryggen till. Lyd Kaptenens råd.
Tala om att det inte beror på att du inte älskar honom eller henne.
Kärleksfull helg på er!
Peace!

Dum-du-rum-du-rum

Ok, nu kommer den smygande...
Den där känslan som jag får när min man är borta på äventyr och jag är ensam hemma med barnen.
Men jag då? tänker jag. Sen blir jag rastlös. Dum-du-rum-du-rum, liksom.
Allt grundar sig förstås i att jag är avundsjuk. Han är i fjällen och dricker skumpa och äter skaldjur och hängmörade biffar. Han är ledig och är med sina kompisar. Suck.

Det är så konstigt egentligen. Hade han jobbat sent eller gjort något tråkigt så hade jag inte ens reflekterat över att jag är själv här hemma.

Nu sitter jag här och tänker bara på en sak, nämligen...

Jag har exakt 24 timmar på mig att skaffa fram en kombo bestående av:

1. En barnvakt

2. En kompis som vill festa

3. En flaska champagne

En bloggpresent

Igår när jag kom hem från jobbet låg det en sprillans ny iPad på mitt skrivbord. 

Vit och fin låg den där och glänste och bönade och bad om att packas upp och fingras på. 

En bloggpresent! sa min man.

En muta! tänkte jag. 

Karl-fan drar nämligen till fjällen med polarna idag...

Jag gillar mutor. Hellre mutad och ensam i helgen än bara ensam i helgen. Omutad.

Kaptenen a.k.a El Capitán

Kaptenen är vår pojke.  4 år gammal och envis som synden. Enligt honom själv är han bäst i världen också. För inte tala om snabbast.

I somras satt han i TV-soffan när Usain Bolt och grabbarna sprang VM-lopp och han blev alldeles upprörd.

-Mamma, varför pratar de om att den där killen är snabbast i världen? Det är ju JAG som är snabbast i världen!

Han har många drömmar om vad han ska bli när han blir stor. Länge var det ”dinosaurieupptäckare”.

Nu har det de senaste veckorna skiftat mellan:

1.  Ishockeyspelare. Fast sen kom han på att det var nog lite läskigt för tänk om man ramlar på isen och slår sig? Så då skulle han bli...

2.  Polis. För det var ju roligare att jaga bovar. (inte alls farligt då eller?  Tydligen inte lika farligt som att ramla på isen i alla fall.) Fast sen kom han på att det där med att springa efter bovar var ju lite läskigt för tänk om man ramlar på en sten(!) Så nu vill han bli...

3.  Fotbollsspelare. För på fotbollsplanen finns bara platt gräs och en boll, vilket innebär låg risk för att snubbla förklarade han (om man inte blir tacklad tänkte jag, men den faran har han inte kommit på än).

Jag vet att om jag skulle ifrågasätta hans val och tala om att man faktiskt kan bli tacklad på fotbollsplanen skulle han slå ut med armarna och säga:

-Mäh. Ingen kommer ju komma ikapp mig mamma, jag är ju snabbast i världen!
Följt av ett himlande med ögonen för att hans mamma är så korkad.

Sen kom han på att det finns något som heter Lagkapten i fotboll. Det ville han förstås bli då.

I Djurgården säger han. Eller Barcelona. Vår lille El Capitàn.


(Här inflikade för övrigt Krigarprinsessan med förnuftig min - Det är inte säkert att du kan välja själv vilket lag du ska spela i fattar du väl?)

Själv tycker jag att han ska blir riskanalytiker i Försäkringsbranschen.