Ok, nu kommer den smygande...
Den där känslan som jag får när min man är borta på äventyr och jag är ensam hemma med barnen.
Men jag då? tänker jag. Sen blir jag rastlös. Dum-du-rum-du-rum, liksom.
Allt grundar sig förstås i att jag är avundsjuk. Han är i fjällen och dricker skumpa och äter skaldjur och hängmörade biffar. Han är ledig och är med sina kompisar. Suck.
Det är så konstigt egentligen. Hade han jobbat sent eller gjort något tråkigt så hade jag inte ens reflekterat över att jag är själv här hemma.
Nu sitter jag här och tänker bara på en sak, nämligen...
Jag har exakt 24 timmar på mig att skaffa fram en kombo bestående av:
1. En barnvakt
2. En kompis som vill festa
3. En flaska champagne
Fel, fel, fel.
SvaraRaderaNÄSTA helg ska du sätta båda barnen i knät på honom och dra ut.
Barnvakt blir kontraproduktivt.
Hej Sofia!
SvaraRaderaVilken slående träff, första inlägget jag läser och det är mitt i prick. Just avundsjuka är något som jag har gått och grubblat över de senaste veckorna. Ena stor del av mig skäms och vill helst av allt låtsas som om det inte existerar. Ändå är det en så stark känsla. Du får det att låta så naturligt.. och 'tillåtet'. Tack!
/gammal kursmedlem från höstens skrivarkurs :)
@Anonym nr 1
SvaraRaderaJa, jag förstår precis hur du tänker, jag tänkte likadant förut.
Sen kom jag fram till att det var viktigare för mig att vi har familjen samlad när vi kan än att försöka "ge igen" på det sättet. Det är inte värt det helt enkelt. Vi tenderar att har så mycket parallella liv ändå.
Jag myser med familjen så mycket jag kan och vill ta vara på de tillfällena. Det är min första prio just nu.
@Anonym nr 2 (fast jag vet nog vem du är hihi)
SvaraRaderaVad glad jag blir! Tack för att du kikade in vännen!