I går kväll träffade jag min kompis Pinglan. Hon är så härlig. Hon sprudlar och bubblar och utstrålar så mycket positivt. Som ett gott glas champagne är hon. Vi gick och åt fantastisk mat på en mysig restaurang och vi gick sen vidare till en bar.
Att gå ut på stan och besöka barer med Pinglan innebär nästan alltid samma sak. Att männen flockas runt henne. Hon får alltid uppmärksamhet när hon kommer in i ett rum och killarna söker hennes blick. Hon är liten, slank, stark och fantastiskt söt. Bara en sån sak. Lyckas någon av dessa män få igång en konversation märker de snabbt att hon är smart också. Hon provocerar, är uppkäftig och det tycker de är väldigt roande när det kommer från en tjej som ser ut som en liten docka.
Allt det där innebär ofta en hel del gratisdricka för oss när vi är ute. När det diskuterats olika ämnen en stund blir vi törstiga och nej, nej, denna lilla uppenbarelse ska inte behöva betala och vi bjuds på det vi vill ha. Alltså jag också.
Beroende på hur jag mår så känner jag blandade känslor när allt det där händer. Oftast känns det som att hon och jag är en attraktiv kombination. Vi är starka, självsäkra och har kul och vill någon bjuda på ett glas bara för att vi har det så trevligt så är det ok. Men ibland, under mina mindre bra dagar, känner jag mig som ett bihang till Pinglan. Killarna vill ha hennes uppmärksamhet och då är det bäst att vara schysst mot kompisen också. Det är ok, det kan jag ta, men jag kan inte låta bli att känna mig som det där extra man får med på köpet när man egentligen är intresserad av något annat, mycket roligare.
Som körsbärslikören i Alladinasken.
Men det är bara när jag känner mig låg. På mina bra dagar har jag fantastiskt kul och skiter i allt det där.
Hur gick det igår då?
Vi hade så mycket att prata om så vi inte gav något utrymme för någon att komma inpå oss. Vi betalade allt vi åt och drack själva och hade det supertrevligt. En toppenkväll helt enkelt. Igår var jag en nougattryffel eller något annat gott.
(Pinglan var såklart den där vita chokladpralinen i mitten av asken. den där som syns mest och som alla vill ha.)
Hej, älskar dina inlägg och reflektioner. Är det inte så att vi alla ibland känner oss som körsbärsbihanget, medans andra dagar, i andra samanhang och sällskap är man det där goda bubblande champanieglaset som bara älskar alla och alla älskar en själv. Det underliga är bara vaför det är sådan skillnad, då man egentligen bara är en och samma person? Önskar dig allt gott, kram Pernilla i gbg
SvaraRaderaHej Pernilla! Vad roligt att du gillar bloggen! Dina fina ord värmer verkligen. Skönt att höra att det är fler som känner som jag. Det känns lite tabu att erkänna sådana här känslor för det är ju så "otillåtet" att nedvärdera sig själv, och det tar lite emot att skriva om det. Kram till dig.
SvaraRadera