Tankar och drömmar en natt i februari.

Igår kväll - familjemiddag med några av de närmaste. Hämtmat.
Avslappnat. Livfullt. Gäster i åldrar mellan 1 och 74. Knallröd tandorikyckling som smakade ljuvligt. Min härliga pappa på besök. En Queen, en Premiärminister och en drös med barn. Fredagsmys.

Men jag saknade min mamma. Hon var hemma med ryggskott. Jag saknade min andra bror och hans familj. Jag saknade min man som var ute med jobbet. Jag ångrade att jag inte ringt min morbror och hans tjejer.
Jag hade nog velat laga maten själv (även om det var gott och bekvämt såhär).

Varför vill jag ha mesta möjliga kaos? Detta var ju precis vad jag orkade med idag. Ändå hade jag gärna haft med åtta personer till. Minst. Så många stolar har vi inte ens. Det hade knappt gått att praktiskt genomföra.

Men jag vill så gärna, för jag vill att alla ska få uppleva familjegemenskapen. Ingen ska bli lämnad utanför. Man ska dela glädje. Dela de bra stunderna.

Jag mår bra när jag har huset fullt med folk. Även om jag springer runt som en yr höna och plockar fram och undan, torkar spill och kollar att alla har det bra.

Jag skulle kunna driva en liten, liten bistro. Om de enda gästerna var familj och vänner. Gäster som jag tycker är helt okej även om de vill ha sin entrecote väl genomstekt eller bara lite marmorerad. Bara för att jag vet att jag älskar dem ändå. För att jag vet att det inte spelar någon roll om jag säger att de är sinnessjuka om de inte vill ha maten som jag lagat den. Sen skulle jag mörda biffen i grillpannan. Med ett leende på läpparna.

Jag drömmer om en uteservering i lummig miljö, som tagen ur en film från Provence eller Toscana. Med fladdrande dukar på långbord uppställda under bar himmel. Högljudda skratt och lågmälda samtal. Klingande vinglas och rosmarindoftande kvällsbrisar. Barn som leker kurragömma i trädgården för att sedan somna utmattade i en varm vuxenfamn. 

Delad glädje. Delad lycka. Delad sinnesfrid.

Och här skulle jag sova när gästerna gått hem. Sånt drömmer jag om en natt i februari.