All that jazz...

När jag igår eftermiddag skulle ut och fånga vårsolen hamnade jag istället på ett ytterst solfattigt jazzhak inne i stan. 

Min yngre bror som är jazzpianist hade ställt upp i en tävling i klassisk jazz med sin trio. Självklart ville jag då åka dit för att lyssna. Jag gillar jazz. Jag gillar min bror. Så jag åkte in till söderhaket med alltför tätt placerade bord och trängde mig ner på en stol.

Jag blir alltid lite fascinerad när jag besöker dessa små kvarterskrogar som jag nästan aldrig går till annars. Det är nog just för att lyssna på jazz som jag hamnar där i så fall. Ställena har sin charm på sitt sätt, med sina ständigt felstavade menyer som ofta är otroligt roliga med alla särskrivningar och syftningsfel. Och med sin fantastiskt enkla dryckeslista som säger allt och ingenting på samma gång.

Starköl eller flasköl? Sprit?

Och klientelet. Ja, vad kan jag säga. Jazzklubbspubliken en söndagseftermiddag är minst sagt en brokig skara. Många är hängivna jazzfreaks. Andra tycker säkert mycket om att lyssna på jazz, men är lika mycket där för att ha de då har ett gott skäl att ta sig ett extra glas vin. Medelåldern i publiken var väl runt 60 och då finns det gott om griniga tanter och farbröder kan jag lova.  Det blev nästan slagsmål vid bordet intill oss mellan en tvättäkta jazzentusiast och en billigt-vin-jazzentusiast. Den tvättäkta jazzentusiasten tyckte att billigt-vin-jazzentusiasten pratade så högt så han störde. Smockan hängde i luften. Mycket spännade.

Men det var varken den brokiga publiken, maten från den suspekta menyn eller drycken från den enkla men svårtydda listan som var det som lockade dit mig. Det var såklart min brors pianospel, och jäklar vad bra han är!

Det tyckte visst juryn också för brorsans trio vann! Hipp hipp hurra!