söndag 29 april 2012

Muren, värme och Zoo

Den här vistelsen i Berlin börjar kännas mer och mer overklig. Den är, och har varit, overkligt bra. Igår hade vi ännu en dag med högsommarvärme. Luften darrade när termometern vi fick syn på vid Fredrichstrasse visade på +32.

Igår besökte vi Topographie des Terrors och såg muren. Det var gripande. Och det var galet varmt.

Vi passerade Checkpoint Charlie men vi gick inte in i huset med utställningen. Ingen av oss har känt för att gå in på något av alla de många museerna som finns här. I det här vädret vill man uppleva stan utomhus. Det räcker med de stunder vi får när vi går in i butiker. Vi tar museerna en annan gång.

Lunchen blev sen som vanligt, vi äter lunch vid två-tre på dagarna nu. Vi gjorde ett stopp på en uteservering vid floden Spree och vi åt sparris med hollandaisesås och Schwarzwalderskinka och drack ett kallt glas Riesling till.

Sen gick resten av dagen fort, vi gick en snabb sväng på en loppmarknad vi fick syn på från pendeltåget. Sen gick jag längs fina gatan och shoppade en i många år efterlängtad trenchcoat som kostade så mycket att jag fick lite kallsvettig ångest.

När det så blev dags för middag gick vi till legendariska Kempinski Grill. Vi hade bokat bordet på nätet redan hemifrån och vad vi glömde var att kolla om de hade uteservering. De hade de inte och det var en miss. En middag där var alldeles för mastig för den rådande värmen och vi längtade tillbaka till restaurangen vi hittat kvällen innan.

Så idag. Ett oväntat beslut. Vi kände att det var dags att gå på Zoo. Vi bor alldeles intill djurparken och kunde inte låta bli. Vi blev för nyfikna. Speciellt jag när jag läste att det fanns panda, isbjörn och flodhäst där. Och gorillor.

Och vilken magnifik upplevelse! Det var en så fin djurpark så jag bara gick och gapade och log om vartannat i nästan tre timmar.

Bara en sak fattades - barnen såklart. Men besöket på Berlins Zoo avgjorde saken, nästa gång åker vi med barnen, och går på Zoo, varje dag.

 

 

 

 

 

lördag 28 april 2012

Tiergarten, Domen och Currywurst

Det är sommar här i Berlin. Sommar på riktigt. Idag är det 28 grader varmt och sol. Det är helt underbart.

Igår gav vi oss ut och såg stan. Vi gick, och gick, och gick. Vi bor i västra delen och tog en promenad genom vackra Tiergarten bort till Mitte, ända bort till Alexanderplatz i östra delen. Vi stannade vid Berliner Dom och gick in. Tog oss via smala, branta trappor upp i tornet och njöt av den fantastiska utsikten över staden.

Sen gick vi vidare och stannade vid Alexanderplatz, åt en legendarisk Currywurst och drack öl. Mannen som serverade oss korven var lite läskig. Det var känsla av Seinfelds "no soup for you" när vi stod där och ivrigt försökte beställa vår wurst utan att förstå vad han sa när han rabblade tillbehör på tyska. Han spände ögonen i oss och såg jättearg ut. Men vi förstod varandra till slut och vi fick vår korv. Och den var verkligen jättegod.

Efter det kände vi att vi promenerat klart och hoppade på en av turistbussarna och åkte tillbaka hem. Jag kan inte ens minnas när jag åkte en sån där hop-on-hop-off buss senast, men det var helt ok. Vi satt uppe med öppet tak och fick Lindfrön i håret när vi åkte förbi stråket Under den Linden. Så somrigt. Och så skönt.

Bussresan gjorde att vi fick vila benen och fötterna lite, så när vi kom tillbaka till västsidan gick vi en vända till. Vi bort i det fasionablaste shoppingkvarteret och alla superfancy butiker ligger på rad. Bara skyltningarna är i sig en upplevelse att se. Louis Vuitton, Hermes, Burberry, Prada, Gucci... Allt.

När vi gick där på gatan ser jag i ögonvrån ett par som sitter på en uteservering med varsin tallrik med resterna av hummer på. Jag tvärnitade. Ett ofantligt sug efter skaldjur överrumplade mig och jag slet tag i min man. Vi stolpade in på restaurangen och jag tänkte, verkar de ha koll, och om de har ostron på menyn så är det här vi ska äta middag ikväll. Tveklöst.

De hade koll. Vi åt en middag senare på kvällen som går till historien. Vi satt på uteserveringen fram till kl 01. Det var drygt 20 grader varmt. Vi drack Dom Perignon, åt ostron, Beluga kaviar och grillad hummer. Det var himmelskt.

 

 

 

 

 

 

fredag 27 april 2012

Middag hos herr och fru Heising

Jag befinner mig i Berlin. Jag vet. Helt crazy. Jag kom ju just hem från Amsterdam för sjutton. Och nu är jag i Berlin. Jisses.

Detta är min födelsedagspresent till min man. En tripp till Berlin. En stad vi varit nyfikna på båda två.

Vi kom hit igår kväll, checkade in på hotel Concorde i Charlottenburg och tog en promenad runt i de närmaste kvarteren. Jag hade spanat in en restaurang via Tripadvisor som låg precis i närheten och vi gick dit för att äta middag.

Och vilken upplevelse det var! Den lilla restaurangen var så långt från de hippa krogar vi är vana vid att gå på i vanliga fall.

Här blev vi välkomnade i dörren av herr Heising, en herre på 85år, minst. Han tog min hand, skakade den lätt och viskade Guten Abend. Jag blev alldeles tafatt, neg försiktigt och svarade lika viskade Guten Abend...

Det var en så fascinerande känsla att kliva in på denna restaurang. Vi kastades plötsligt tillbaka till 40-talet. Berlin efter kriget. Det var som i en film. Inredningen, stämningen, maten, musiken, porslinet. Allt. Det var perfekt.

Vi viskade till varandra hela middagen och satt raka i ryggen och undvek att lägga armbågarna på bordet. Vi var rädda att få en tillsägelse annars. Fnittrade som tonåringar bara för att hela grejen var så... underlig. Äkta och smått overklig på samma gång.

Herr och fru Heising smög mellan borden och serverade oss och de andra gästerna (bara tyskar) Däremellan försvann de bort bakom en vägg och vilade lite.

Och när vi skulle betala. In kommer en handskriven nota. Så vacker. Så rätt. Kreditkort för att betala? Glöm det, vi lever på 40-talet. Dricks? No, no. Herr Heising puttade tillbaka de sedlar vi lagt fram. Thank you for you money. Han var så nöjd ändå.

Helt hänförda hämtade vi ut våra jackor. Herr Heising hjälpte oss givetvis och höll upp min jacka som den gentleman han är. Sen bad han mig att vänta lite, skyndade fram till ett av borden och valde omsorgsfullt ut en aprikosfärgad ros som han sträckte fram till mig.

Vilken middagsupplevelse vi haft. Helt overklig. Och helt underbar!

onsdag 25 april 2012

Däckad i två dagar och ett brev från Kungen!


I två dagar har jag mått absolut pyton.
Men jag är sakta på bättringsvägen nu känns det som. Skönt.
Jag har kunnat jobba en del här hemifrån idag.
Det är verkligen underligt att det är först när man inte mår bra som man inser hur bra man mår när man mår bra... If you know what I mean...
Det är bara tråkigt att man ska däcka för att få insikten och perspektiven. Jag försöker alltid tänka på, och ta in, alla intryck när jag har det riktigt bra.
Ta ett "snap-shot" av ögonblicket och spara det i minnet.
Och från och med nu jag ska försöka att också vara tacksam för de små sakerna i vardagen. De som kanske känns självklara. Men de är nog inte så självklara som man tror.
En sådan vardaglig händelse att bli lycklig av är till exempel Kaptenens reaktion när han idag kikade in i postlådan.
-Mamma! Vi har fått brev från Kungen! Säger han lyckligt och pekar med sitt lilla finger på övre hörnet av kuvertet.
Tänk om jag själv fick den reaktionen när jag ser fakturorna trilla in.
Jippi! Brev från självaste Kung Neptun!

måndag 23 april 2012

I’ll be Amster-damned!


Vilken underbar stad! Vilken resa vi haft!
Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med äventyret ”Tjejresa till Amsterdam”.
Men det ska jag inte.
Här kommer dock en sammanfattning (ej i kronologisk ording).
Soft kvalitetstid. Champagne. Regn. God mat. Broar. Drinkar. Poliser. Jimmy Woo. Dans. Shopping. Öl. Promenader. Kaffe. MOMO. Tulpanlökar. Kanalbåt. Vin. Red Light District. Brudar i fönster. Ost.  Kanaler. Bitterballen. Desinfektionsmedel. Irish Coffee. Red Bull. Sol. Söt rökdoft (i varje gathörn). Louis Vuitton eurofori. Lösmustascher. Cyklar. Little Buddah. Filmstjärnesnygg servitris. Spårvagnar. Jägermeister-brist. Man i bikini. CAU. Virrig servitris. Hysteriska skrattattacker. Magnoliablommor. Please jeans.
Utöver detta.
What happens in Amsterdam, stays in Amsterdam…

torsdag 19 april 2012

Amsterdam nästa

Nu blir det bloggande via telefonen, får väl se hur det går.

Nu sitter jag på flygbussen mot Arlanda och en långhelg i Amsterdam med kompisarna väntar. Jag trodde jag skulle vara ett vrak idag för jag har jobbat sena kvällar för att kunna vara ledig imorgon.
Men lyckan att komma iväg verkar istället ha gett mig oanad energi. Jag är tokpigg. Trots endast fyra timmars sömn. Men det var kvalitetssömn. Inga barn kom över till vår säng inatt och jag sov som en klubbad säl.
Kvalitetssömn is da shiiiit.

Amsterdam nästa alltså.
Den mytomspunna våren i Amsterdam. Tulpaner i Amsterdam. Ost, vin och skratt i Amsterdam.

För det är jag värd.

onsdag 18 april 2012

Jag och min boxarnäsa ska ut och resa

Undrar hur jag hade sett ut om jag försökt le?
Ungefär såhär kanske?

Igår var jag hos Polisen och hämtade ut mitt nya pass. Med sorg i hjärtat såg jag hur den unge poliskillen i kassan slog hål i mitt gamla. Mitt gamla pass hade inte ens gått ut. Jag bytte för jag hade tröttnat på att varje gång jag ska ut och resa så ska jag komma ihåg att inte skriva mitt dubbelnamn som jag haft sen vi gifte oss.

Imorgon ska jag ut och flyga och jag bokade resan i mitt nya namn så jag skulle bli tvungen att skaffa ett nytt pass.

Problemet är bara att jag verkligen gillade mitt gamla. För en gångs skull såg jag bra ut på det passkortet. Det är inte det lättaste att få till. Jag hade tagit det hos en fotograf på Söder. Inget speciellt ställe alls. Bara en minimal hål-väggen-foto-affär där det stod "ta ditt passfoto här".
Jag klev in bakom det lilla skynket i butiken och den äldre farbrorn bakom kameran kunde sitt jobb kan jag säga. Vips hade jag fyra snyggelisnygga foton redo att användas.

Jag har under många år stolt visat upp mitt pass för kontrollanterna på flygplatser runt om i världen. Även om jag på senare år känt mig mer och mer beredd på att de ska titta upp med skeptisk blick och syna mig och fråga om det verkligen är jag...?

Det var därför som jag kände sådan sorg när jag såg denna kronjuvel till pass brutalt punkteras där på polisstationen.

För mitt nya pass blev liksom inte lika lyckat om man säger så. Nuförtiden får man nämligen inte längre ta med sitt eget foto till passet. Nej, oh nej, det ska tas under kontrollerade former på polisstationen. Efter man väntat i en timme minst. När man är trött och sur och all piffning som man ansträngt sig med att göra är som bortblåst.
En chans har man på sig. Ett foto. Jag tänkte när jag stod där - le inte nu - det blir bara konstigt.
Kanske gjorde jag fel som inte log. För konstigt, det blev det i alla fall det där kortet.

Jag ser ut som jag har fått en rejäl smäll. Näsan är oproportionerligt stor. Som taget genom en fisheye lins. Jag ser ut som jag varit med i en boxningsmatch. Lite sned ser jag ut i allmänhet i ansiktet också. Och arg. Som den där Häxan Surkart eller vad hon heter.

Så imorgon när jag går genom kontrollen hoppas jag verkligen att de ska titta upp och säga - är detta verkligen du?

Och jag ska le mot dem och vara skitsnygg i verkligheten.






tisdag 17 april 2012

Galen i Chili


Jag älskar chilipeppar. 
Jag är just nu inne i en närapå nördklassad entusiasm över chili. 
Röd chili. Stark. Jag känner att det håller på att gå överstyr. Har jag ingen färsk chili nerblandad i min lunchsallad så har jag en burk med chiliflakes redo på jobbet. Just in case...

Jag har köpt fröer så jag kan odla min egen chili i sommar.

Min lista över bästa chilisarna:
Chili (allmänt): röd och het
Bästa såsen till en köttbit: Leilas chilibearnaise
Bästa såsen till skaldjur: Chiliaioli
Bästa chipsen: Doritos med chili
Bästa knäcke: Vilmas knäckesticks med sesam och chili
Bästa filmen med chili: Woman om top
Bästa musiken: Red hot chilipeppers.

söndag 15 april 2012

Ny gryta i ny gryta.


Ääälskling? Middagen är serverad!

Nu ska jag tipsa om ett recept på en köttgryta jag lagade ikväll.
Kärleken fick en superfin gryta från Le Creuset i födelsedagspresent av the Queen och Premiärministern och den måste ju invigas tänkte jag. Mamma och Pappa lämnade över en stor fin bit biff när de var förbi här i helgen så utgångsläget var perfekt.

Jag tittade i våra kokböcker och fastande för ett recept i boken "Under Valnötsträdet" (Anna och Fanny Bergenströms verk).

Jag kan verkligen rekommendera den, både receptet och boken faktiskt, men nu menar jag receptet. Det var fantastiskt gott och lättlagat. Det enda är att man måste sätta igång i tid, men sen sköter den sig själv. Inga komplicerade ingredienser heller.

Att laga gryta som står och puttrar länge får mig att känna mig så himla präktig. Fast jag egentligen inte gör så mycket. Det är ungefär samma känsla som när jag stoppar i en tvätt och sen går och känner mig duktig för att jag tvättar. Fast det här med grytan är 100 gånger vassare.

Här kommer receptet. Laga, ät och njut! Det enda jag möjligtvis saknade var en klick yoghurt med örter i. Kanske. Det ska jag testa nästa gång.


Gryta från Norrgårde
4-5 pers
1 kg grytbitar av nöt eller benfritt lamm
3 msk vetemjöl blandat med 1½ tsk salt + ½ tsk svartpeppar
2 gula lökar, 3 morötter
ca 2 msk olivolja
4 dl vatten + 1 buljongtärning
3 dl vitt eller rött vin (jag använde rött)

3 msk tomatpuré
15-20 rätt små potatisar (400 g)
5 hackade vitlökskluftor, liten kvist rosmarin
½ tsk socker, rivet skal av ½ citron
1 liten bunt hackad persilja

Vänd köttbitarna i vetemjöl blandat med salt och peppar i en bunke, ställ åt sidan sålänge.

Skala och grovhacka löken, Fräs den i olja i en stor gryta ca 5 min. Skala och skär morötterna i bitar och lägg ner dem också i grytan. Lägg sen ner de inmjölade köttbitarna och blanda dem med grönsakerna. Tillsätt vatten, buljongtärning, vin och tomatpuré. Låt koka upp, sänk värmen och låt puttra under lock på svag värme 1-1,5 timme. 

Lägg ner de skalade potatisarna mot slutet. Lägg då också ner de hackade vitköksklyftorna och rosmarinkvisten. Koka klart, det vill säga tills potatisen är mjuk men inte överkokt. Smaka av med lite mer salt och svartpeppar, eventuellt lite socker samt rivet citronskal.
Strö över hackad persilja.



lördag 14 april 2012

Trädgårdsmässan! Hurra!

Idag när vi vaknade i ett vinterlandskap à la Påskafton var det så skönt att få gå på årets upplaga av Nordiska Trädgårdar på Älvsjömässan. Och drömma vidare om våren. Mamma och Pappa kom förbi på vägen hem från Gotland och vi tre åkte till mässan tillsammans. Mamma och jag gick åt ett håll, Pappa strosade iväg åt ett annat, helt enligt planen. Vi vet att vi har olika intressen.

Vid lunch sammanstrålade vi och jag och mamma kom kånkande på lökar, böcker och trädgårdsprylar. Pappa såg ändå mest nöjd ut. Så vi frågade honom vad hemligheten var. Han berättade glatt att han hade gått och provsmakat allt ätbart han hade hittat och var egentligen inte speciellt sugen på någon lunch. Jag blev riktigt stolt. Pappa bedde sig som en äkta pensionär!

Vi åt vår lunch, och skiljdes åt igen. Pappa vinkade av oss och hälsade att om vi gick förbi Fiskars monter så hade dem de godaste karamellerna.

Jag och Mamma gick för att köpa fröer. Jag behövde fylla på mina fröpåsar för att kunna plantera nya fröer med barnen. Våra planteringar här hemma dog tyvärr när vi var på Gotland. Det var Kaptenen som gjorde det makabra fyndet av våra hoptorkade plantor i fönstret och undrade med darrande underläpp om det berodde på att han inte gett plantorna tillräckligt med kärlek...? Lille underbare gullungen.

Så när jag kom hem från mässsan tog nya tag, planterade ett gäng fröer och överöser dem, och varandra, med massor av kärlek.

fredag 13 april 2012

Den där jääävla Sean Banan!



Igår kväll träffade jag ett gäng brudar från mina kvarter här i förorten. Vi träffades på den lokala finkrogen. Vi drack vin och käkade lite, hade allmänt mys. Pratade om allt möjligt.
En del jobbsnack, trädgårdsplanering och en del resor. Och så om barnen förstås, då vi alla har barn i ungefär samma ålder och många av dem går på samma förskola.

Vi kom in i en genusdiskussion och konstaterade att säga vad man vill, men nog är de allt rätt olika våra pojkar och flickor.

Samtalet fick mig att tänka på vad Kaptenen sa till mig igår när vi låg och hade vårt lilla sedvanliga kvällssnackHan brukar be mig att avsluta med att berätta en liten saga om smurfar innan han ska sova.

Så jag berättade en saga om hur Snickarsmurfen och lilla Smurfan blev kära. Om hur Snickarsmurfen fixade och donade och byggde på deras hem. Sen frågade jag Kaptenen vad han trodde lilla Smurfan gjorde, medan jag själv snabbt försökte tänka ut något politiskt och jämställt korrekt som att hon bytte däck på bilen eller kopplade in deras dator.

Kaptenen funderade en sekund, log finurligt och sken upp. 
-  Jag vet mamma. Hon skakade rooompaaaaa!

När mina väninnor hörde detta tjöt de spontant i kör:

- Den där jääääääävla Sean Banan!

Sen gick den närmaste halvtimmen till att diskutera vad för olika uttryck denne artist lärt barnen. Inga rumsrena grejer direkt. 


PS Till saken hör att Kaptenen har skakat rumpa länge, det är typ det första dans-move han kom på när han var typ två år och vi skrattade så vi grät så han fattade att det var populärt. Sean Banan låten har nog aldrig hört ens, men jag kan tänka mig att han hört uttrycket en och annan gång på dagis och så har det bara rullat på... 

Kanske Kaptenen kan ta över när Sean Banan lägger av? 




torsdag 12 april 2012

Du missar väl inte matchen nu pappa?

När barnen ska gå och lägga sig brukar de vilja ha ett par minuters "kvällsgos" av oss. Vi kryper ner i sängen och snackar en liten stund. Det är mysigt.

Häromkvällen låg Krigarprinsessan i sin säng och väntade på Kärleken som hon visste tittade på hockey på TV:n.

När han så kom upp för trappan så blev hon lite bekymrad.

-Pappa... du missar väl inte hur det går i matchen nu? Det är ju inte så kul om man tittar på en match och inte får se hur den slutar...

Kärleken försäkrade henne om att det inte var så viktigt, det var inga lag som han hejade på egentligen, han ville bara kolla lite på matchen.

Krigarprinsessan funderade lite, men gav sig inte.

- Men ändå pappa. Du tittar ju på matchen och vill väl veta hur det går? Jag vet ju hur det känns när jag tittar på något på TV och så går jag till exempel på toa, och sen när jag kommer tillbaka så har det börjat ett nytt program. Då vet jag ju inte hur det första slutade... Det är inte kul.

Så liten och så omtänksam. Och så klok.

onsdag 11 april 2012

Choklad i present? Nej tack!



Helt ärligt? Vem känner du igen dig mest i av dessa två?
Idén om att alla kvinnor vill ha blommor och choklad i present. Hur uppstod den egentligen? Det är ju så söndertjatat så det måste sträcka sig så långt tillbaka som till den tiden då bra choklad var svårt att få tag på och då det dessutom var mer accepterat och ansågs fint att vara kurvig.
Bilden av en kvinna i Marilyn Monroe-stil som ligger i soffan i negligé och duniga klacktofflor, samtidigt som hon sensuellt petar i sig choklad är nog rätt långt från verkligheten.
Visst det är gott med choklad. Absolut. Men tro mig, den kvinna som vill ha choklad skaffar den själv. Förmodligen i alldeles för stora mängder dessutom. Chokladen intages dessutom knappast i soffan i negligé. Snarare i mysbyxor. Förmodligen inte ens i hemmet, utan i bilen. I desperation. För såna är vi. Chokladälskarna.
Jag minns så väl en gång när jag köpte en stor pralinask till min chokladälskande kompis i födelsedagspresent. Vi var nog inte mer än tonåringar och det första hon gjorde var att hon spände ögonen i mig och sa:
-Jaha, den här ger du mig för att jag ska bli tjockare än du va?
Vilken flopp det var.
Sedan dess aktar jag mig för att köpa choklad till folk. Om de inte önskar sig det förstås. Min mamma brukar ha som standardönskemål till jul att få en bra bok och en chokladkaka. Och det kan jag förstå. Det är mysigt att krypa upp i soffan och läsa och äta choklad. Men inte ligger man där i någon jävla negligé för det.

Sist jag fick en chokladask av min man och satt i soffan och njöt av den med asken parkerad i knät började han håna mig för att jag var glupsk. Jag inser nu att missen jag gjorde var att jag inte slank i en sexig kreation, då hade jag fått äta den ifred och bara varit bootalicious.
Så funderar du på att ge någon choklad i present. Lyd mitt råd och låt bli. Om man inte uttryckligen önskat sig det. Det kan givetvis bli total succé, men det kan lika gärna bli katastrof. Personen kanske kämpar med en strikt diet. Då pajar du allt.
Så för säkerhets skull. Köp något annat. Ingen som verkligen älskar choklad har någon brist på den varan. Jag lovar.

Sen finns det såklart undantag i hur man presenterar gåvan. Men det är en helt annan historia...


tisdag 10 april 2012

Visby idag - och farväl.


Idag tog jag och The Queen en tur in till Visby och strosade längs gränderna. Plötsligt i en husvägg vi passerar, ser jag denna installation. Visst är det underbart att dessa saker kan få stå där orört? Inga klåfingriga typer som stoppar på sig dem och försvinner hem. En sån liten detalj kan göra mig så innerligt lycklig.

Vi tittade in i diverse inredningsbutiker, tog en kaffe på Kaffe&Chokladaffären. Och bara njöt. Det var snålblåsigt men ändå sådär vackert som bara en slumrande medeltida stad kan vara.

Idag åker vi hem till verkligheten igen. Blåsipporna har tinat fram igen och vinkar hejdå i backarna.

Jag hoppas överfarten med färjan blir lugn, det blåser rätt bra idag.

Hej då Gotland. När vi ses nästa gång blir det bad vid kilometerlånga stränder!
Jag längtar.


måndag 9 april 2012

En vit påsk och ett kalas

Landskapet vid morgonpromenaden på påskafton

Fullt upp har det varit här. Påskfirande i totalt snökaos. Födelsedagsfirande i sol. Tvära kast och det börjar kännas i kroppen. Inte minst i huvudet. Jag är rätt matt. Har inte hunnit (eller orkat) skriva något här. Men nu kommer en sammanfattning av de senaste två dagarna.

Natten till påskafton började det snöa. Och det snöade, och snöade. På morgonen vaknade vi och trodde inte våra ögon. Ett vinterlandskap hade byggts upp och vi var smått chockade.

Men inte mycket att göra något åt. Vi körde på som vanligt. Påsklunch i traditionsenlig stil. Sill och nubbe och sånt. Sen skulle vi ut och leta ägg i buskar och snår. Det var minst sagt annorlunda. Det blev spårning i snön. Ju snabbare man hittade sitt ägg destå bättre. Sen när alla trampat runt var det värre. Då hade man inga färska påskharespår att följa. Men det gick till slut och även nykomlingen i form av fröken Souls pojkvän hittade sitt ägg till slut.

Så igår. Tvära kast som sagt. Bort med påskdukningen. Fram med födelsedagsdukningen. Min Kärlek fyllde år. Många år. Jämt antal år. Vi sjöng så fort vi såg honom så han blev nog ganska less på "ja må han leva" redan vid lunchtid.

Födelsedagslunchen åt vi vid LEVA kungslador strax söder om Visby och det var en underbar liten utflykt.

Solen var tillbaka och vi njöt. Härligt dropp från taket och när vi kom hem till stugan hade Kaptenen och Krigarprinsessan tillsammans med sin kusin öppnat en restaurang med diverse rätter formade i blötsnö. Kaptenen annonserade ut "sveriges godaste entrecôte" och alla måste smaka. Såklart.

Senare på kvällen, till middagen, åt vi verkligen vad som måste varit sveriges godaste entrecôte. På riktigt. Från Ejmunds gård här på ön. Helt gudomlig var den.

Jag tror Kärleken var riktigt nöjd med sin födelsedag. Det såg ut så på honom i alla fall. Och det borde han vara. Det var en härlig dag för oss alla.

Vi dukade upp till fest!


lördag 7 april 2012

Muren rasade nog lite till igår kväll



Igår kväll var vi inne på den lilla restaurangen "Bageriet" i Visby för att lyssna på lite sweet jazz.

Jag har turen att ha flera oerhört begåvade musiker i familjen. En lillebror som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Och igår var det min fantastiska gitarrist till morbror mr Gibson (med band) och hans minst lika fantastiska dotter fröken Soul som stod för underhållningen.

Det var nog tur att min älskade kusin fröken Soul inte var i Visby på något gig den där dagen för några veckor sedan då muren rasade. Hon hade kunnat bli starkt misstänkt för att ha orsakat händelsen.

Herrejävlar säger jag bara. När lillbruden sjöng så tror jag muren rasade ytterligare en smula. En sån enorm röstkapacitet har hon. Som en superhjälpte.
När hon sjunger så sprängs vilken mur som helst.

Hon är på god väg att bli något stort. Men hon ska nog hålla sig borta från att hålla konserter i klosterruiner och andra kulturarv. För säkerhets skull.

Efter konserten åkte hon till färjan och hämtade sin superhero till pojkvän. Passande nog har han redan ett namn som en superhjälte.

 PS. Om det kanske är någon som är nyfiken på hur det gick för min lillebror i jazztävlingen som jag skrev om för några veckor sen, så kan jag berätta att han vann sig hela vägen till finalen, och sen vann han hela schottabalängen! Riksmästare. Inte illa!

fredag 6 april 2012

Gotland!

På båten

Vi har åkt till "Öjn" med stort Ö. Till Gotland. Solen (nåja) och vindarnas ö.

Vindarnas, ja okej, det blåser rejält nere vid havet nu. Solens. Inte så mycket. I alla fall inte idag. Det regnar.

Men igår när vi kom så sken solen och värmde så skönt. Blåsipporna har brett ut sig och marken lyste blålila överallt. Precis som det ska vara på påsken.

Det är den bilen vi har på näthinnan när vi i mörkaste januari febrigt drömmer om våren, Gotland och blåsipporna.

Jag och barnen hade ett heldagsäventyr igår med att transportera oss hit.
Bussen till pendeln. Pendeln till båten. Båten till bilen som min pappa hämtade upp oss i.
Det tog sin lilla tid men barnen var fantastiska och det gick jättebra. Kaptenen var dock rätt uttråkad på terminalen i Nynäshamn. Han låg på golvet och försökte immitera ett gitarrfodral.

Kaptenen är för övrigt helt övertygad om att vi inte är i Sverige längre.

Nej mamma, Gotland ligger INTE i Sverige. För det är ett stort hav med salta vågor emellan!

Jag förstår honom. Det är som att vara utomlands. Landet Annorlunda.

onsdag 4 april 2012

Att pendla i Stockholmstrafiken

I min bilstereo just nu

För ungefär ett år sedan, i samband med att jag fick reda på att en tidigare god vän var svårt sjuk, lovade jag både honom och mig själv att försöka sluta reta mig på småsaker.
Sånt som jag inte rår på.

Som bilköer.

Jag har faktiskt hållt mitt löfte ganska bra. Och jag har trivts i min bil.
Termosmuggen med kaffe, bra radio eller spotify och den vackra utsikt över vår huvudstad som en tur söderifrån på E4 bjuder på har hållit mig lugn rätt länge.

Och nu har jag sedan en tid tillbaka uppnått en helt ny nivå i min avslappnade inställning till bilköerna.
Jag har börjar göra det som jag trott bara var vigt för de som reser på långresor. Jag har börjat göra något som jag avfärdat med att det inte var något för mig.
Jag har börjat lyssna på ljudböcker. 

Plötsligt har jag till och med nästan börjat se fram emot de där stunderna i bilen. Det gör inget att det går långsamt och är köigt. Jag har ingen brådska, för då hinner jag kanske med ett avsnitt till. Jag skulle kunna sitta kvar i bilen parkerad runt hörnet från vårt hus bara för att få veta hur det går och hur kapitlet slutar. 

Så ser ni mig sitta med igenimmade rutor parkerad vid trottoarkanten någonstans, knacka på rutan och säg åt mig att köra hem. Tack.

tisdag 3 april 2012

Min man lämnade mig inatt


Min man lämnade mig inatt. Flera gånger om dessutom.
Igår på flyget hit började jag titta på en film. Den hette "Crazy. Stupid. Love." och den var rätt bra. Jag hann inte se hela på flyget men såg det sista innan jag somnade igår. Det var inte bra.
Det händer ibland att jag tar med mig de intryck jag fått under dagen in i drömmarna på natten. Den här filmen hade mycket positivt och roligt i sig, men den handlade i grund och botten om ett par som skiljde sig. Trots att de egentligen hade starka känslor för varanda. De hade glidit isär. Kvinnan lämnade äktenskapet och mannen förstod inte varför. Det var lite sorgligt.
Så inatt drömde jag att min man lämnade mig och jag förstod inte varför. Det var fruktansvärt. Jag var så ledsen och jag vaknade mitt i natten med tokångest i min ensamhet i hotellsängen.
När vi först blev tillsammans hade jag ganska ofta sådana drömmar. Jag var nykär och var rädd att bli lämnad med blödande hjärta. Han tröstade mig och tyckte säkert jag var ett psykfall. Konstligt egentligen att han inte drog. Eller så blev han smickrad att jag var så kär.
Jag är fortfarande vansinnigt kär i min man och det vore verkligen en mardröm om han lämnade mig. Nu har det blivit värre också. Vi har barn. Ett liv som vi byggt upp och som jag älskar.
Jag hade velat ha honom brevid mig inatt när jag vaknade så jag kunde blir tröstad och han kunde hålla om mig tills jag somnade igen.
Istället låg jag ensam och visste ingenting när jag vaknade. Älskar han mig fortfarande? Jag somnade om. Han lämnade mig igen. Jag vaknade och kallsvettades. Somnade och den jäveln lämnade mig igen.
Så höll det alltså på. Hela natten.
Nu ska jag snart flyga hem och jag hoppas han älskar mig fortfarande när jag kommer hem.

Bäst jag ringer först så jag vet att han öppnar dörren.

måndag 2 april 2012

Sicken Globtråtter


Om någon hade sagt till mig när jag vaknade igår morse att jag idag på eftermiddagen skulle mötas av denna jättekonstiga trappa i lobbyn på ett coolt hotell i Farnborough i Gräjt Brittan, så hade jag frågat vad den personen rökt för konstig svamp.

Ändå - här ligger jag nu i en stooooor säng på ett fancy schpancy hotell i just Farnborough i Gräjt Brittan.

Så kan det gå. Tur man är flexibel och har en fantastisk familj omkring sig som kan rycka in och hjälpa till med barnvakt och sånt med kort varsel.
Imorgon bitti är det workshopping för nytt Digital Marketing system i jobbet hela dagen.

Imorgon kväll är det förhoppningsvis en helt annan shopping som kommer att ske på Heathrow innan jag vänder hemåt igen.

Men först - nu ska jag lägga mig på tvären och njuta av att sova utan någon annan i sängen än jag.

Men bara inatt - sen vill jag hem och brottas med sängen full med barn och man igen.

En natt räcker. Sen blir det för ensamt.

En affärsidé bortskänkes


Igår var Kaptenen på kalas. Han var på ett kalas på ett sånt där lekland där barnen kryper i tunnlar och klättrar i nät. Det är alltid kaotiskt. Alltid.

Föräldrarna som är med på leklandet är inte vana vid ljudvolymen, det märks påtagligt på deras ansikten med tomma blickar. Skrämmande nog verkar barnen vara helt oberörda. De är väl vana från förskolan.

När jag satt där och såg mig omkring på alla dessa trötta föräldrar som såg mer och mer ut som urvridna disktrasor fick jag världens affärside.

Ambulerande massörer! Nackmassage eller energimassage. Såna där som brukar stå i gallerior och ge en quick-fix till förbipassaerande. Där man kan få massage utan att strippa av sig paltorna. 100 spänn för en kvart typ.

Och det bästa av allt. Man ska få förses med hörselkåpor med musik i. Ljuvlig avslappnande delfinsång och sånt. Fågelkvitter. Havsbrus. You name it.

Bara man slipper ifrån lekljudskaoset.

Kan någon ta tag i detta tack? Det skulle helt garanterat locka fler föräldrar att åka dit. Jag lovar.