Jag vill vara Meryl Streep.

Häromkvällen såg jag en film som heter "It's Complicated". Den var helt ok, lite rolig, lite sorglig och lite fånig på sånt där amerikanskt sätt.

Det som slog mig när jag satt där i soffan var att jag njöt så mycket av miljön som huvudrollsinnehavaren Meryl Streep levde i.
Jag ville ha hennes hus, hennes trädgård, hennes café som hon drev. Och jag kom på mig själv att det inte är helt sällan jag vill vara Meryl Streep när jag ser film.

Vem skulle inte vilja bo i hennes hus i filmen "Mama Mia" tex? Mysa med Robert Redford i "Mitt Afrika"? Smussla med Clintan i "Broarna i Madison County"? Driva ett företag med iskyla i "Djävulen bär Prada"? (fast det skulle nog bara vara kul i några dagar)

Nu är det ju självklart inte Meryl Streep jag drömmer om att vara utan de roller hon spelar, men jag måste säga att hon verkar sympatisk och väljer sina roller väl. Och hon är en fantastisk skådespelerska.

Är 85 det nya 65 i arbetslivet?

Idag när jag läser DN så ser jag något mycket märkligt. Inte mindre än två artiklar på förstasidan på DN.se handlar om 88-åringar som kritiseras i sitt arbete. Just det. I sitt ARBETE.

Detta är den första artikeln jag såg:

Och lite längre ner denna:



Jag tänker, 85 kanske är det nya 65? När man inte klarar av att jobba längre och borde dra sig tillbaka. Vi blir ju snart 100 hela bunten så, tja, kanske man ska sluta ungefär vid 85? Och vad är det som händer vid just 88?

I år klagar jag inte på November

November är den månad jag nog tycker mest synd om av alla. Det är mycket gnäll i november från alla möjliga håll. Knappt någon gillar november. Förmodligen hjälper inte ens om man fyller år i november, man deppar nog ändå och drömmer om sommarkalas med jordgubbstårta. 

Mörkret blir påtagligt och det känns som en evighet till våren när allt vänder. Höstdepressionerna duggar lika tätt som det strilande regnet som med jämna mellanrum kommer över oss. Halloween kommer lägligt då vi kan klä oss i dräkter som ger upplopp för våra inre känslor och man kan klä ut sig till zombie.

Men i år har det väl varit lite bättre? Jag upplever det som att det varit en hel del fina dagar. Det har överhuvud taget varit en fin höst med många soldagar i både oktober och november, klar luft och mycket svamp i skogen.

Idag bjuder jag på ett par novemberbilder som jag tog på väg hem från landet för någon helg sedan. Det var så hjärtknipande vackert att jag tvärnitade bilen för att ta några bilder. 

Och de bilderna jag tog väckte en lust att börja fotografera mer igen. Jag älskar att fotografera. Så tack November. Du må vara en trist månad, men hos mig väckte du en lust som låg i dimmig dvala. 

Dags att börja trappa upp träningen igen?

övningar för rumpan

Tidigare idag stod jag vid spisen och försökte laga lunch till barnen. Det är inte det lättaste att steka pannkakor med vänstern kan jag lova, men jag kämpade på som den goda mor jag är. Barnen ville ha pannkakor, klart de ska få det trots sin smått handikappade mor.

Hursomhelst. När jag stod där och stekte och försökte febrilt skaka stekpannan så att pannkakan skulle lossna så jag käckt kunde vända den i luften utan att behöva använda högerarmen, så hör jag ett gapskratt bakom mig.

Där står Kaptenen och viker sig av skratt och pekar på min bakdel.

-Mamma!!!! Din rumpa dallrar när du gör sådär!!!!

Jahapp. Tack för den. Snacka om att jag fick bekräftat det jag känt ett tag, att jag har slarvat med träningen mer än lovligt. Ett skäl är såklart att jag går med armen i bandage just nu, men självklart började slarvet innan det och det hindrar ju inte all träning. Men nu jäklar. Det där var droppen.

Träningscykeln ska fram och träningsschema ska sättas. Hur kunde detta hända? Jag som alltid annars sätter träningen som hög prioritet. Nåja. Dags för omstart.

Jag tröstar mig med att tänka att det är tacksamt att han ser den dallrande rumpan som något ovanligt.

Tuff bransch...?

Ibland blir jag bara så trött på den tyvärr fortsatt rådande åldershetsen på den svenska arbetsmarknaden. Jag har ganska länge nu jobbat med marknadsföring och tänker fortsätta med det. Just nu satsar jag på den digitala delen då jag förstått att många företag fortfarande upplever den som lite skrämmande och drar sig för att komma igång med till exempel sociala medier. Eller kanske har de lyckats sätta upp en rad sidor på Facebook och Twitter, blogg m.m. och nu undrar, ja men sen då? Hur gör jag nu? Hur kommunicerar jag här?

Jag tror behovet att få hjälp med detta finns bland många företag med ledare födda på 70-talet eller tidigare och som nu står och väger med ett ben i det gamla och ett ben i det nya. De är intresserade av att hänga med i utvecklingen, men har inte tiden eller resurserna att ta tag i det själva. De behöver hjälp med stöd, planering och att komma igång. En person som talar samma språk och som enkelt kan förklara hur bitarna ska läggas ihop. En social media konsult som inte nödvändigtvis är 20 och nyexaminerad, utan någon med lite mer kött på benen.

Jag tycker om att utvecklas, jag läser, skriver, går kurser, testar och vill hela tiden lära mig mer. Därför baxnar jag totalt och blir smått bedrövad när jag läser vad det står att läsa om marknadsföring som framtidsbransch på siten idag på distansutbildningar.se

Framtiden inom marknadsföring

Utbildningar både på plats och på distans inom marknadsföring är populära och för tillfället är marknaden relativt mättad. Det är en konjunkturkänslig bransch med ganska så hög konkurens. Däremot är unga marknadsförare som är hemma på nya medie- och marknadsföringskanaler intressanta för marknaden och har därför större chans till att göra en bra karriär.

Unga marknadsförare. Unga. Nu känner jag mig själv inte så gammal än, men jag stör mig enormt på denna mening. Snacka om att skrämma bort folk. Menar de att äldre inte kan lära sig de nya medie- och marknadsföringskanalerna alls? Vad hände med att blanda lång erfarenhet med att följa utvecklingen framåt? 

Jag blir skitarg när jag läser detta. Kanske är det så verkligheten är, men då vill jag upptäcka det själv. Och gå vilka kurser jag vill på vägen dit.

Fumliga Fia.

Mitellan heter tydligen Actimove... eh...

Jag är fumlig nuförtiden. Eftersom min högerarm är en mitellafånge större delen av dagen så blir det lite sisådär med saker och ting.
Jag lagar ful mat, jag fumlar med vänstern när jag skriver mina sms och de tar därför dubbelt så lång tid att skriva. Samma sak på Twitter, det blir många retweets just nu.
På Facebook likear jag fel saker för att jag slinter och det kan bli lite pinsamt. Och allt jag skriver, som till exempel dessa blogginläggen tar också betydligt längre tid än vanligt. 

Men det går i alla fall bättre nu, det går framåt. Jag är vid gott mod, jag kan skriva och jag kan laga mat (även om den blir ful).

Så jag är trots allt rätt glad. Och tänker på hur lycklig och tacksam jag kommer vara när min arm är som vanligt igen och jag kan göra allt obehindrat. 

Jag kommer vara tacksam i säkert minst två veckor. Man har ju en tendens att glömma så fort...

Robin Hood-fasoner

Passa dig för sjutton kvinna!

Min lille Kapten är så kärleksfull och jag njuter av det varje minut nu så länge det varar. Han överöser mig med pussar, kramar och gos varje dag, och varje dag tänker jag på den dag som oundvikligen kryper allt närmare då han blir äldre och inte vill veta av mig längre. Jag får en klump i magen när jag tänker på det. Men det ligger i framtiden. Nu njuter jag bara.

Ganska ofta spontanpussar han mig på handen eller armen när vi är ute och går hand i hand och det är jättemysigt.

Igår var det likadant när vi gick hem från hämtningen på skolan och dagis. Han pussade mig på handen. Men det kändes annorlunda. Han dröjde sig kvar med sin lilla mun vid min hand, och jag kände hur hans små tänder försökte nafsa tag i min vigselring.

Jag frågade vad han höll på med men han ville liksom inte svara.

Krigarprinsessan förstod däremot direkt.

-Han har sett Robin Hood mamma. Där han kysser kungens hand och samtidigt stjäl hans ring.

Ok, så gosigt var det alltså.

Bäd måthäfacka!

Kanske en sån här jacka hade behövts för att övertyga?

Idag var jag inne i stan för första gången sedan min lilla olycka med armen. Det kändes stort. Eftersom jag inte kan ratta någon bil för tillfället åkte jag kommunalt. 

Men när jag gick där på vägen till tunnelbanan kom jag plötsligt på vilket enkelt rånoffer jag är just nu. En dröm för en väskryckare. Eller bara muddra mig och ta det de vill ha, handväska eller ej.

Så jag började fundera på hur jag skulle bete mig. Jag kom rätt snabbt fram till att jag inte skulle se orolig ut.

Sen hade jag nästa val. Jag-är-en-stackars-invalido-tyck-synd-om-mig-looken? Ja det kändes bra. Vem ger sig på en stackare som redan råkat illa ut? Bra plan, tyckte jag. Tills jag kom att tänka på alla gamlingar som blir rånade på väskor. De ser ju sårbara ut om några.

Ok, nu gällde att tänka om snabbt. 

Det fick bli bäd-måthäfacka-dånt-mäss-witt-me-looken istället. Jag försökte se grym ut helt enkelt. Som om jag egentligen fått skadan i helgens gängslagsmål. En tuff förortsbiatch. Jag funderade på om jag skulle böja mig ner och skrapa knogarna i backen så de blev lite såriga, men det kändes så stökigt. Men en tuff biatch det var jag allt, när jag klev av tuben vid Hornstull. Joråserru.

Hur det gick med den där looken vet jag inte, eller jo, jag blev inte rånad. Så. Nuff said.

Sen när jag kom hem försökte jag behålla samma attityd mot min man, men jag mjuknade direkt. Detta meddelande skickade jag till honom. Det började bra med en tillrättavisning, sen hände nåt på vägen, jag lovade bort både botten och lock på frallan och det hela slutade med en slängpuss.

Jaja. Jag är nog ingen vidare förortsbiatch trots allt. 

Spricka i armen och pekfingervals med vänstern...

Jag har ramlat. Ner i en grop, i mörkret, på en grusad parkering i skogen. Jag fick en spricka i underarmen vid fästet i höger armbåge. Fan vad irriterande det är. Jag kan inte skriva. Eller det går hyfsat, med vänstern, men det är svårt.

Soffläge gäller, mer eller mindre hela dagarna. Jag gör bara det mest nödvändiga. Annars kollar jag på TV-serien Downton Abbey, som min man köpte till mig. Väldigt omtänksamt av honom. En TV-serie om en familj där de på tidigt 1900-tal skrider omkring på ett slott och blir uppassade av en hel stab av personal. Det är en mycket bra serie för mig just nu av två anledningar.

1. Det är nästintill inget våld med. Hade jag sett någon maffioso-serie i stil med Sopranos där de knäcker benen av varann titt som tätt hade jag känt oerhörd sympatismärta och förmodligen mått sämre.

2. Jag går in i karaktärerna och har betydligt lättare att låtsas att min man är min butler och igår fick svärmor kallas in som privatchaufför.

Jag har på tre dagar sett två hela säsonger. Jolly good!

Den eviga sanningen?

Jag läste någonstans att det ska finnas en Assyrisk stentavla från 2800 f.k. med följande text:

"Vårt samhälle har börjat urarta, mutor och korruption är vanligt, barn vill inte längre lyda sina föräldrar och alla vill skriva en bok. Det är uppenbart att jordens undergång är nära."

Jag vet inte, det låter ju som en skröna, men om den där stentavlan finns vore det nästan lite skönt. För då slipper man ju undra och det var bättre förr.

Mindfullness för hela slanten!

Hmm... undrar om jag stängde av kaffebryggaren...

Jag har en ny hobby. Jag går på föreläsningar i mental träning. Jag har varit på tre hittills, av tre olika föreläsare. Jag vill höra lite olika perspektiv och se om jag kan lära mig något nyttigt. Och självklart har jag gjort det.

Det är intressant det här med att försöka lära sig att tänka "rätt". Ska man blicka framåt eller är det bäst att ta tillvara på nuet, varken tänka framåt eller bakåt? Det enda alla verkar rörande överens om är i alla fall att man inte ska blicka för mycket bakåt och älta. Bra så.

Det krävs nog en hel del träning det här känner jag. På yogaklasserna jag går på, så tränar vi att befinna oss i nuet. Det är ruskigt skönt, men svårt. "Oavsett vad du kom hit med för tankar så släpp dem nu" säger min lärare och får det att låta så enkelt. Fast å andra sidan när man ligger där med fötterna över huvudet i någon halvt omöjlig ställning så kan man inte göra så mycket annat än fokusera.

Men vad jag också kommit fram till när jag suttit där och lyssnat hur otroligt viktigt det är att den som presenterar också engagerar. De kan säga hur bra saker som helst, men har man inte karisma så faller det lätt. Då jobbar de i uppförsbacke, i alla fall i min värld. Jag måste känna att de själva utstrålar att de mår bra. För jag vill ju tro på det som de säger så att jag kan bli likadan.
Det är ju egentligen skitfånigt, det vet jag. Det är helt säkert en mental träning för mig att öva på. Att bara lyssna och inte analysera den som presenterar.

Hemläxa nr 1 för mig. Döm inte hunden efter håren.

Selektivt seende á la Kaptenen

Vår lille Kapten är en tjejtjusare utan dess like. Det fick vi (ännu ett) bevis på i helgen.

Vi satt vid middagsbordet och pratade om att det snart var dags att gå till förskolan igen efter höstlovet, och vi pratade om vilka av hans kompisar som han längtade efter mest.

Han rabblade upp en rad med "bästisar". En kille och sju tjejer. 
Ok, vi tycker det är jättekul att han har många tjejkompisar, men vi kunde inte låta bli att fråga om han inte lekte med några fler killar än den där enda pojken som han nämnt.

Kaptenen slog ut med händerna och utbrast:
- Men det finns ju nästan bara tjejer på min avdelning! 
- Jasså? sa jag. Kan du räkna efter? Vilka killar har du på avdelningen?

Han räknade, och räknade. Det blev minst sju stycken. Kaptenen såg lika förvånad ut som vi, men konstaterade att han leker inte med de andra killarna så mycket i alla fall, så det kvittade. 

En härlig höstdag!

Efter en genomgrå och regnig lördag bjöd söndagen på en helt underbar dag på landet. Vi krattade löv och vi njöt av den sista sucken från alla vackra höstfärger, det sista gula röda och oranga, innan allt försvinner helt över i grå och brunbeiga toner.
Hela familjen var ute och pysslade och det var en skön dag.

Jag och svärmor krattade gräsmattan från löv till förbannelse. När min man passerade förbi frågade jag honom om man inte kan köpa till en lövuppsamlare till åkgräsklipparen?

- Jo, men det har vi ju redan en, den är jättebra! sa han med ett stort flin.
- Och det säger du nu? flämtade jag.

Men å andra sidan. Det är ju fusk. Det här var helt ok. Kroppsarbete. På riktigt. 
Jag är beredd att hålla med Kaptenen om det han sa när han tidigare tittade upp från krattningen och konstaterade:

- Mamma, det är jobbigt att kratta löv, men det är kul också!

Nästa vecka plockar vi upp badstegen. Den har gjort sitt för i år tror jag.

Elsas hårfärg?

Jag har ett förslag på titel till Sofi Fahrmans nästa bok om bloggerskan Elsa. 
Hittills har de hetat, "Elsas värld", "Elsas mode" och "Elsas hemlighet", kanske finns det fler som jag inte har koll på.

Tidigare i höstas fick jag "Elsas hemlighet" i present och tänkte att jag kan ju ge den en chans. Få förkovra mig i vad de (lite...) yngre läser. De har väl sålt rätt bra de där böckerna har jag förstått, och har blivit TV-serie på webben och allt. 
Hur illa kan det vara? 

Det var illa visade det sig. Riktigt illa. Det kändes bara som en enda lång namedropping av produkter och flashiga platser, jag har aldrig läst något som ens varit i närheten. Och jag blev lite upprörd. Är det det här 20-åringarna läser och tror att det är så man ska leva?  Kanske. Emellan alla beskrivningar av jeansmodeller och solglasögon var det väl i och för sig invävt något som eventuellt kunde kallas handling, om man inte är så kräsen. Hursomhelst, det var inget för mig. Jag läste ett par, tre kapitel. Sen blev den liggande på bordet brevid sängen här på landet.

Igår kväll låg Kaptenen bredvid mig i sängen och jag ser hur hans blick vandrade iväg bort mot stolen som jag har som sängbord. 

- Mamma, där ligger ett paket med hårfärg! Ska du färga håret?

Jag vänder mig om och skrattar till, för jag förstår precis vad han menar. 

Mitt förslag på titel till nästa bok är "Elsas hårfärg". Jag tror säkert att fröken Fahrman kan fylla en hel bok i ämnet.

Bastulyx

Jag befinner mig ute på landet och har unnat mig en ofattbar lyx denna ruggiga höstfredag.

Här finns en fullkomlig dröm för en frusen kropp En vedeldad bastu. Och den ligger vid havet.
Det är en rymlig bastu precis vid strandkanten, med ett stort fönster ut mot fjärden. Vill man så är det fritt fram att doppa sig i vattnet utanför om man ska basta länge. På vintern kan man rulla sig i snön så det sticker i huden, för att sen vända tillbaka in i värmen och lägga på ett vedträ till.

Där satt jag ikväll. Det var ofantligt lyxigt. Jag sippade på en öl och läste en bok. Ölen blev alldeles för varm eftersom jag dricker för långsamt, men det gjorde inget. Det hör liksom till.

Som sagt. Ofantlig, ofattbar lyx för en bastuälskare.