Hemligheter

Just nu sysslar jag med hemligheter. Det är både trevligt och ganska slitsamt, men framför allt hemligt.

Det är lite synd att jag inte kan berätta vad det är jag gör. För det jag gör är inte så spännande egentligen. Men det händer mycket vid sidan om det jag gör, som jag skulle vilja berätta om.

Fast det går inte, för här inne finns det dem som då kan läsa vad jag gör som inte ska få veta vad jag gör. Då är det ju liksom ingen hemlighet längre...

Hemligt värre som sagt. Det jag gör.

En dikt till sommaren

Till Sommaren

Du som kommer i maj fylld med hopp och tro så sann.

Hur kunde du än en gång trolla så hela juni försvann?

Dina varma dagar i juli och augusti, må dem nu bli många.

Låt oss dem fyllda med lycka och njutning fånga. 

Trolla inte bort mer nu är du snäll.

Jag vill inte sitta besviken i sen oktoberkväll.

Peace, Love and Ice cream.

Vi gå över daggstänkta berg, fallera...

En av dagens utmaningar

Igår var det en sån där superskön dag här på landet.  En bara-vara-dag. Lyx deluxe. Vi bara flöt omkring. Inga måsten alls.


Det regnade lite från och till på förmiddagen, men det gjorde absolut ingenting.
Framåt eftermiddagen när regnet avtagit bestämde vi att vi skulle gå på en liten upptäcksfärd i skogen. Upp på bergsknallarna som ligger närmast huset. 
I en liten ryggsäck packades en burk med fruktsallad ner och så gav vi oss iväg hela lilla familjen.


Tre "bergstoppar" avverkades på 20 minuter. Kaptenen och Krigarprinsessan utbrast "waooooow. Vilken uuuutsikt" varje gång vi nådde toppen. Och så skulle de fika. På varje topp. Det blev fikapaus var femte minut ungefär. Men mysigt var det, och ett stort äventyr för dem. Kaptenen pekade ut olika ställen där han tyckte att vi ska tälta i sommar.


Sen blev det en runda i löpspåret för mig och efter det ett dopp i det 14 gradiga havet. Det kändes kan jag säga, men vad gör det när man direkt efter kan krypa in i en vedeldad bastu?


Ljuvligt. Lyxigt. Livet på landet deluxe. Nu är det sommar på riktigt.

Midsommarafton 2012

När stången lutar åt ett håll kan man kompensera 

med att luta lite åt det andra...

Vilken dag det blev. Midsommarafton 2012. 


Den kommer vi att minnas. 
Vilket fint väder. Soligt och varmt om än blåsigt. Men ändå så lugnt. 


Pyjamasfotbollsmatch. Morgonpromenad. Folkdräkten på. Sillunch vid långbord på gräsmattan. Tur med fyrhjulingen för jakt på blommor (fortfarande iförd folkdräkt). Midsommarstångsfix. Dans runt stången. Gammelfarmor dansar i rullstolen. Folkdräkt av. Vattenkrig med farfar. Bad. Fika med jordgubbs- och rabarbertårta. Vila med Kärleken i hängmattan. Grillmiddag. Solsveda. EM-Fotboll. 
Fight med Kaptenen om huruvida man kan vara uppe hela natten när det aldrig blir riktigt mörkt.


Ja, vilken dag det blev. Midsommarafton 2012. 

Gammelfarmor leker björnen sover...

Ystad Saltsjöbad

Stranden vid Ystad kl 06.00 en junimorgon

Jag har varit på konferensresa till ett svenskt paradis. Det borde nästan vara straffbart att boka in oss i paradiset när vi ska sitta inlåsta i två dagar. Det var min första tanke när jag såg vart vi skulle åka på kick-off med min avdelning på jobbet. Ystad Saltsjöbad. En idyll.

Fast å andra sidan, märkte jag när jag var där, kan man ju vara glad att man får njuta som bara den de få lediga minuter man hade till förfogande.

En helt fantastiskt promenadslinga längs havet lockade mig att kasta mig ut och jogga när vi fick en timmes ledigt för att checka in.

Och det var så pass underbart att springa där att jag snabbt bestämde att kvällens fest fick ge vika för en tidig sänggång (nåja) och en tidig morgontur i spåret innan dag två satte igång i konferensrummet.

Snacka om att jag var helt utpumpad när jag kom hem igen.

Intensiva diskussionsfyllda dagar och jogging på lediga stunder. Jag skulle kunna sova en vecka.

Men till Ystad – dit ska tillbaka. Och bara slappa och gå på SPA. En annan gång. Och njuta fullt ut. 

Saker man inte bör köpa på extrapris

Jag är med i något som heter Groupon. Det innebär att jag varje dag får erbjudanden per mail om olika ”superdeals” som gäller under en kort period. Allt från prylar, möbler och skönhetsbehandlingar till resor och hotellvistelser. För minst 50-70% rabatt. Ibland mer. Helt crazy deals, jag vet.

Jag handlar något då och då och är oftast mycket nöjd med mina smått förhastade köp.

Men det finns vissa saker som jag blir lite förvånad över att de dyker upp. Som känns som man inte bör köpa på 50% rea. Som till exempel:

1. Tatueringar. Jodå. Detta återkommer med jämna mellanrum. Och det lustiga är att det nästa alltid någon vecka efter kommer ett erbjudande om borttagning av tatueringar... Risken är nog stor ändå att något går snett har man ju sett.
2. Bröstförstoring. Skulle jag någon gång få för mig att göra detta så skulle jag knappast nappa på att göra det via en deal på mailen. Ändå ser jag att folk gör det. Det står en liten ruta hur många som köpt dealen. Och denna deal kommer ganska ofta från olika kliniker. Spara 25.000. Visst det är mycket pengar. Men ändå. Näh. Jag hade inte gjort det. (Speciellt inte på en klinik som heter Gerlee)
3.  Livscoachning. Men här måste jag erkänna. Denna gick jag på. Jag köpte den. 3 tillfällen med 1 timme av ”få nyckeln till att leva här och nu” och för en starkare självkänsla. Johoru. Jag gick en gång. På den tiden hann jag bli totalt sänkt. Jag förstod inte vad människan pratade om när hon ställde sina frågor ”Sofia. Hur kommuniceeeeerar du med dig själv idag?” Och jag satt där som ett fån. ”Eh? Vaddå kommunicerar med mig själv?” Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag gick därifrån. Så mycket för den boosten. Jag avbokade de resterande tillfällena.

Mina Groupons framöver får bara vara säkra kort. Man vill ju inte att det ska bli fel...

Ologiska namn

Mina barn tänker så härligt olika. Ett exempel är när de ska namnge sina leksaker. Krigarprinsessan kör den enkla, raka vägen. Hennes djur och figurer heter saker som Prickis, Sötis, Blinka eller möjligtvis Glittra. Eller så väljer hon helt vanliga namn som Cecilia, Emma eller Gunilla.

Kaptenen har en helt annan stil. Han döper sina figurer till de mest underliga saker. Jag är rädd att han så småningom kommer bli en sådan som lämnar in ansökan om att döpa sina egna barn till Skalman eller Fantomen.

En gång hade de köpt varsitt djur på Eskilstuna djurpark. Krigarprinsessan köpte en kamel. Den döpte hon till Kanel. Vilket var ovanligt uppfinningsrikt för att vara henne.

Vad som sen försigick i Kaptenens huvud vet jag inte, men jag kan tänka mig något ungefär såhär:

Ok, här har vi en kamel som heter Kanel. Jag har en struts som ska leka med kamelen. Vad passar till kanel? Jag vet! Jag brukar ju äta kanel på... Ja! Den ska heta...

Strutsen Yoghurt!

Det var ett år sedan nu och strutsen heter fortfarande Yoghurt. Så det var ett bra namn.

Men detta med namngiviningarna kan också få oanade konsekvenser.

Häromdagen kom Kaptenen och klagade att han hade tappat bort Trumpetsmurfen. Jag letade igenom hela huset utan resultat. Sen kom jag på att han hade haft med den när vi var och hälsade på hos några kompisar. Så jag sa att jag trodde att han glömt den där.

Han tittade på mig med stora ögon, sen skrynklade han ihop pannan, blängde på mig och sa irriterat:

-       - Men mamma inte DEN trumpetsmurfen. Jag menar min katt Trumpetsmurfen!

Då gick det upp för mig att han döpt ett av sina gosedjur till Trumpetsmurfen. 
I det läget hade det varit enklare om den hade hetat typ Randis. Eller Bertil.

Pysseltjejen

I veckan var det skolavslutning för Krigarprinsessan. Hennes första skolavslutning. Eller hur är det med det där? Är föreskoleklass skola på riktigt? Jag tycker det känns tveksamt. Jag tycker mest det känns som ett gränsland.

Hur som helst var det i alla fall avslutning. Hon fick diplom (läsårsintyg) och en ros. Alla barnen fick en ros med en personlig utmärkelse på. Det var så fint. Det var hockeytjejer och sångkillar, sprintertjejer och bokläsarkillar. Barnen var så stolta och verkade tycka att det var lite pirrigt att en och en gå upp och få sin lilla avtackning. De sken av lycka.

Vår Krigarprinsessa fick utmärkelsen årets pysseltjej. Och vi protesterar inte. Det är precis vad hon är. Hon älskar att klippa, limma, tejpa, pärla, sy, väva och virka. Allt som är handarbete och skapande.  Lika mycket som hon älskar att klättra och svinga sig i äppelträden och springa det fortaste hon kan över gräsmattan. Och spela dataspel. Hon är mångsidig.

Jag tycker det är så roligt. Och skönt att se. Jag oroar mig inte längre när barnen sitter och spelar nintendo i timmar vissa dagar. Det hör till att kunna sånt också bland barn idag, så är det bara. Sålänge det inte går överstyr och är det enda de gör.

Det gäller bara att hitta en balans. Och inte stressa upp sig på grund av rädsla för det nya eller för att de inte anses ”fint” att låta barnen spela dataspel. Det känns som vissa stör sig på dataspel bara för att det tror att det är det rätta att tycka så. Jag tror inte barn per automatik blir beroende eller ta skada för att de spelar spel. Sådant som jag själv förut kunde vara rädd för. Men visst måste man som förälder engagera sig och styra en del, hålla koll. Styra vilka spel de spelar.

Det finns tillfällen då vi till och med välsignar de där spelen. En ipad nedstoppad i väskan har räddat många restaurangbesök för vår del. Barnen tröttnar alltid först. Varför ska de sitta och ha tråkigt för att vi älskar långa utemiddagar?

Och så slipper vi som tidigare oroa oss för fläckar från pennorna när det skulle pysslas på restaurangernas vita dukar... 

Spår av pysseltjej...

Dagens tanke

I en av våra kvällstidningar finns det en liten ruta som heter ”Dagens garv”. Jag brukar ibland läsa den i ren fascination över att jag nio gånger av tio inte tycker den är rolig alls. Men jag känner att det gör inget, det är ok. Jag trivs ju med min humor så dagens garv kan jag klara mig utan. Jag garvar åt annat.

I helgen gjorde jag det igen, satt och förstrött bläddrade i en kvällstidning och där var den. Dagens garv. Så jag läste. Det var bara det att denna gång var den i mina ögon inte bara humorlös. Den var rent beklämmande. (Men Ulla Persson hon tyckte tydligen den var så rolig att den var värd att skicka in till tidningen)

Den tog upp en fråga som jag tampas med dagligen. Var går gränsen när jag säger åt mina barn?

För visst är det ofta precis så det är. Vi pushar och peppar barnen att lära sig gå och prata. Gärna så många och komplicerade ord som möjligt, sammansatta i långa fina meningar.

Sen när de fått snurr på allt med motorik och prat, då ska de sitta stilla och vara tysta för mamma och pappa är trötta och stressade.

Problemet som jag tampas med är dock var jag ska dra gränsen. Jag tycker inte att man ska låta barnen löpa fritt och springa och skrika som de vill. Och jag är medveten om att mitt tålamod är betydligt lägre när vi är tillsammans med andra. För jag vill att barnen ska förstå att ibland måste man ta det lugnt, av respekt och hänsyn. Jag vet att jag kan säkert ses som onödigt hård i vissas ögon. Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att markera när man är med andra att man bryr sig.

Men hemma. Att be dem att vara tysta bara för att jag själv är stressad eller trött? Nej, jag vet inte...

Det bästa torde väl vara att låta dem springa och prata av sig en stund, då jag också verkligen tar mig tid att lyssna på och se dem, men försöka få dem att dämpa sig och lugna ner sig innan det tar skruv förmycket. Innan de stänger av öronen och jag bara blir frustrerad och arg för att de slutat lyssna.

Jag har försökt ett tag nu att hitta denna mellanväg, och jag tror jag är påväg att lyckas. Bita mig i tungan innan det arga kommer ut och tänka efter om det kanske bara är jag som är stressad och om jag är den som ska gå och sätta mig och vara tyst och lugn en stund?

Jag fixade det! Nästan....

Såhär blev resultatet. Min lilla fina Peter Pan. Så stolt han var (puh) över sin klädsel. Och så stolt jag var som lyckades fixa en hel outfit av material jag hittade här hemma på söndagsmorgonen, som han också accepterade.

Men ett misstag gjorde jag. Ett ganska grovt sådant. Jag märkte det inte själv förrän Kaptenen på kvällen kom fram och försiktigt pekade på fodralet till Peter Pan filmen. Han undrade när jag skulle göra klart flöjten?

Då gick det upp för mig. I stressen hade jag tillverkat och stuckit åt honom, självaste Peter Pan, en TVÄRFLÖJT.

Hur dum får man bli...? Peter PAN har ju såklart en PANFLÖJT. Det lyckades jag helt glömma bort.

Så jag gjorde en panflöjt åt honom där på kvällskvisten. Och han blev glad igen.

Peter Pan med fel flöjt... (och med Tingeling på axeln).

Fem kalas

Den som tagit sig genom grundskolan med bravur är värd fika som denna 

Inte illa va? Fem kalas på en och samma helg! Snacka om att maxa. 
Och däremellan ska allt annat klämmas in. Mysa med familjen, träna, städa av huset, plantera lite mer i trädgården, fixa maskeradkläder. Kaptenen ska vara nya idolen Peter Pan på kalaset som han ska på idag.


Igår kväll "flög" vår lille Peter Pan omkring här i huset med svischande läten och ingen kunde se honom för han var osynlig. Svisch, svosch, svosch, var det enda vi hörde när han virvlade förbi. 
Så nu måste jag fixa en outfit till honom så han kan svischa vidare sen på kalaset. Det blir en utmaning.


Men solen skiner, jag har sovit som en prinsessa så det ska nog gå bra. Rejält ont i halsen bara, vlket är grymt irriterande. Men det kan jag leva med.

Peter Pan

Spökfågelön

Igår var det en sådan härlig dag. Vi var lediga tillsammans och vi var på landet hos svärföräldrarna. Lugnt och skönt.

Solen sken med värme för första gången på ett tag. Vi åt sillunch på altanen för att fira in sommaren och nationaldagen lite grann. Barnen badade i havet trots 14 gradigt vatten.

Vi tog en tur med båten. Barnen var med såklart och vi åkte ut och tittade på något som både är faschinerande och lite läskigt.

Skarv-ön, fågel-ön, Hitchcock-ön, spök-ön...

Fåglarna har tagit över den lilla kobben helt. De har skitat ner så knappt ingenting levande finns kvar. Och så här års häckar de. De har byggt sina egna lägenhetskomplex i träden. Och det är trångbott.

Ungar som piper, föräldrar som skyddar, flyger fram och tillbaka, matar. Skriker.

Fascinerande. Det var ändå vackert på något sätt. Och lite otäckt.

Det var ett jäkla liv därute, och det stinker när man kör för nära. Så vi vände hemåt igen.

Ack du sköna tortyr!

Bara för att det är helgdag så kunde jag ju inte plötsligt ge upp de nya vanorna. Men senarelägga dem kändes helt ok. Så idag gick jag upp klockan åtta. Jag vaknade på landet och det var en skön morgon med glittrande hav som mötte mig.

Jag hade kvällen innan hört mig för med svärfar om han hade med sig sina ”Bungy-pump” gåstavar, och de hade han. Bungy-pump är den sortens gåstavar som har den lilla tvisten att de är fjädrade för mer motstånd och som ger mer muskelstyrka och ökad förbränning när man går.

Så jag tänkte, jag måste testa. Jag har aldrig i mitt liv gått med stavar, men jag har blivit rekommenderad att testa det. Främst av en naprapat som sa att det var otroligt bra träning och att jag måste lägga fåfängan och tankarna om pensionärer och töntar åt sidan och prova själv.

Peppad till tusen och skyddad av skogens alla träd gav jag mig iväg på den lilla grusvägen, utan publik. Pumpade fjädern i botten vid varje steg och efter typ 100 meter hade jag sådan mjölksyra att armarna kändes som spagetti. Jag förstod att jag måste lugna ner mig lite.

Efter en stund hittade jag min egen takt och rytm och då gick det bra. Och oj, vad vackert det var längs vägen jag gick. En riktigt energikick fick jag när jag gått genom skogen och kom fram till rapsfälten som lyste gula som en nedtrillad sol.

Jag pumpade mig hemåt igen och var ordentligt mör när jag kom tillbaka.

Svärfar satt i morgonrock och flinade när jag kom tillbaka. Han såg hur trött jag var. Då berättade han att, ja just det, jag glömde (av en händelse) att säga att jag har den tyngsta 6 kilos fjädern i mina, det finns lättare.

Tack ska du ha för informationen... flämtade jag.

På vägen hem svängde jag in på Stadium och köpte egna stavar med 4kilos motstånd. Imorgon bitti får de följa med mig ut.

Och jag ska aldrig mer fnysa åt någon som går med stavar. Allra minst åt penionärerna. Vilka hjältar!

I hear ya brotha!

Igår var ju en dag för nya rutiner. Och nygamla visade det sig. Eller i alla fall vad som en gång var tänkt som en rutin, som nu väcktes till liv igen.


Jag träffade mina två bröder Pianisten och Premiärministern för vad vi kallar för "syskonöl". Något vi gjort några gånger förut och då sa att det måste bli en rutin. 
Sen vet jag inte vad som hände. Eller jo, Pianisten flyttade till Peru i nästan ett år så det blev lite långt avstånd för en öl. 


Men nu bor och/eller jobbar vi för ovanlighetens skull alla i Stockholmsområdet (eller nja, min äldre bror Premiärministern bor i Sörmland men jobbar ju i alla fall i stan) och det vore ju en skam att inte ses då och då. Bara vi tre.


Så vi sammanstrålade på S:ta Clara Bierhaus i Gamla stan. Ett mysigt litet hak som sedan en tid tillbaka drivs av ett par före detta kollegor till mig. Det var första gången jag var där men det blir fler gånger. Helt perfekt var det, så vi bestämde att det får bli vårt ställe att ses på framöver.


En öl efter jobbet blir det helt enkelt när vi ses, vi snackar, den som vill tar en bit mat och vi har det bara allmänt trevligt en stund.


När jag pratade med vår mamma tidigare på dagen så verkade hon både glad och fundersam över att vi skulle ses:


-Jamen det var väl trevligt! Då kan ni ses och blicka tillbaka på er gräsliga barndom! var hennes spontana reaktion.


Men nej, kära mamma. Det gjorde vi inte. För det finns absolut ingenting gräsligt med vår barndom. Och vi var städade också, vi skiljdes åt tidigt. 
För jag måste ju upp kl 05.00 och gå på Power Walk. 
Det finns rutiner som är nyttiga för kroppen och det finns rutiner som är nyttiga för själen.

En bra kombination har jag hittat där känner jag, med dessa två nya rutiner.

En ny rutin!

Jag älskar att titta ut genom vårt köksfönster på morgonen

Idag började med något jag funderat på en tid. 

Nämligen att få till ett grundläggande träningspass tidigt, tidigt på morgonen som jag sen förhoppningsvis hinner "glömma bort" under dagen.

Så jag klev upp klockan fem i morse och tog en Power Walk på 45min och kom hem samtidigt som jag brukar vakna i vanliga fall. Ren bonusmotion med andra ord.

Sen kan jag fortfarande köra något pass på kvällen några dagar i veckan, för det där passet på morgonen räknas ju inte för det hände ju innan jag egentligen skulle vaknat. 

Frisk luft får jag också, och jag älskar att vara ute på morgonen och den där känslan av att jag har hela dagen kvar.

Det här känns som en fantastiskt bra plan.

I alla fall idag. Den första dagen på mitt nya liv, som det så fint heter.

Och därför skriver jag om det här- för då känner jag en större press att fortsätta.

Kanske ska jag köpa ett par gångstavar också. 

Fast då blir det mer ett ordentligt träningspass, och det skulle ju bara vara bonusmotion. 

Nåväl. Vi får se. En sak i taget.

Boqueria och en insikt

Bilder lånade från Boquerias hemsida

Igår kväll träffade jag ett härligt gäng tjejer från jobbet på den relativt nyöppnade Boqueria i Mood Gallerian inne i stan.

Det var en väldigt trevlig middag och väldigt gott.

Jag älskar tapas och har nog blivit ganska kräsen efter alla resor till Spanien och Barcelona, men det här var bra, riktigt bra. Väl godkända Boquerones (vinägermarinerade sardeller), vilket för mig brukar vara en bra måttstock på tapas.

Hela konceptet var schysst, inredningen med höga barstolar, kakel på väggarna och trärena bord, öppet intill köket. I all sin enkelhet, fräscht och snyggt.

När jag satt där och tittade på hur kockarna stressade runt i det väl synliga köket mindes jag en gång i vintras när vi var ute och åt med familjen.

Kaptenen flirtade i vanlig ordning med servitrisen och efter att vi gjort vår beställning så följde han henne med blicken genom restaurangen och stelnade till.

Med klotrunda ögon och ny skärpa i rösten förkunnade han:

-  Nu vet jag! Jag vet hur hon hinner med allt! Hon har kockar därinne i köket! Jag ser tre stycken!

Han hade trott att servitrisen gjorde allt. Serverade oss dricka, sprang in och lagade maten, kom ut med den, mer dricka, dukade av....

Inte konstigt att han undrade hur serveringspersonalen hann med allt så snabbt när vi är ute och äter. Den kvällen fick han svaret. 

Det fanns kockar i köket.

godkända boquerones