Kärt återseende

Boquerones...mmm...

Igår kväll var jag inne i stan på middag, och denna middag innebar inte mindre än tre kära återseenden. 

Utan inbördes ordning var det dessa tre:

• Restaurangen vi var på - Boqueria i MOOD gallerian. En härlig tapasrestaurang som ger mig kraftiga Barcelonavibbar.
• Boquerones. En av tidernas godaste tapas. De gör dem precis som i Spanien och oj vad jag njöt.
• Kollegor från förr. Från förr som i länge, länge sedan. Typ 8-10 år sedan gissar jag. Och jag har inte sett dem sedan dess. Det var verkligen jättekul att träffas igen. De var sig lika allihop, de såg ut ganska precis som jag mindes dem faktiskt.

Vi pratade om allt möjligt och det var hur trevligt som helst. Vi pratade om våra familjer, barn, hus och karriärer, om gemensamma bekanta från tiden vi arbetade tillsammans, om de som vi tappat bort på vägen, och de vi fortfarande har kontakt med.
Och så pratade vi fötter och avslutade med ett tips om strumpspray. Sen var kvällen slut och vi skiljdes åt igen.

Det var en jättetrevlig kväll och jag hoppas verkligen inte det dröjer ytterligare tio år tills vi ses igen.

Min egen Jack Sparrow!

Igår fick jag göra något fantiserat om länge. Jag fick pussa på Jack Sparrow precis hur mycket jag ville.

Min lille Kapten skulle på piratkalas och bestämde direkt att han ville vara Jack Sparrow (Johnny Depps rollfigur i Pirates of the Carribean, om det skulle undgått någon.)

Jag brukar ju sy Kaptenens kostymer själv, men denna gång hittade jag en så bra grund i form av en rock och en hatt på leksaksaffären, att jag slog till och köpte den. Passande svarta byxor hittade vi i garderoben. Sen sydde jag hår med pärlor i, och fäste under hatten.
En värja att fäktas med gjorde jag av en blompinne och en plastflaska med lite folie runt.
Några stora ringar med stenar från ett set med prinsessmycken från leksaksaffären på fingrarna.
Slutligen skägg och eyeliner.

Voilá! Kapten Jack Sparrow i miniformat.

Och till hans stora lycka matchade han dessutom kompisens födelsedagstårta perfekt!

Hur det känns att fylla tant

Exakt här låg jag när telefonen surrade till...

- Hej! Grattis! Hur känns det att fylla tant? sa fröken Svart när hon ringde upp mig på min födelsedag i förrgår. Jag hörde hånflinet rakt genom luren. (Hon är ett och ett halvt år yngre och har en hel ocean av tid kvar verkade hon tycka).

Och jag svarade helt ärligt som det var:

- Det är alldeles underbart!

Jag låg på en schäslong på Yasuragi Hasseludden, hade precis fått massage och en fantastiskt god lunch så det fanns absolut inget i hela världen att klaga på då. Och det kom inget att klaga på sen heller. All min tid som gått (dvs två dagar) sedan jag fyllde 40 har varit makalösa.

Födelsedagen var underbar. Jag blev firad på morgonen av min familj, kidnappad av min svägerska och skjutsad till Yasuragi, ompysslad, hemskjutsad igen. 
Därhemma hade mina barn valt middag till mig. Och eftersom mina barn vet exakt vad jag gillar blev det skaldjur. Inte illa valt av en femåring och en sjuåring, de hade fått fria händer att välja i fiskdisken sedan.
Hummer, havskräftor, crablegs, krabba och löjrom... Champagnen jag fick att dricka till valde dock maken.

Dagen därpå (igår) flöt på, jag gick fortfarande i ett litet fluff av rosa moln och mådde prima. På eftermiddagen skulle vi till landet och det såg jag fram emot. 

Strax efter jag hämtat barnen från skola och dagis och vi höll på att förbereda oss att åka, tittar jag ut genom fönstret. En bil kör upp och parkerar utanför. Min mamma och pappa klev ur! (De bor i dalarna) Vad sjutton nu? hann jag tänka, innan nästa bil parkerade, och nästa... Det kom folk från alla håll och plötsligt var det fullt av människor överallt. 

Jag stod i mitten och var bara i allmänhet rörd medan det trollades fram vin flaskor, champagne (igen), bord, stolar. Det ringde på dörren i ett. Mat från en av stans bästa cateringfirmor dök upp. Blommor på borden, och vips satt så gott som alla av mina närmaste och käraste familjemedlemmar (detta inkluderar även min mans familj numer) runt mig och åt drack och skrattade tillsammans. Vilken lycka. 

Tack och åter tack min älskade familj.

Välkommet besked

Tänk att det skulle bli så nervöst. Den där väntan på beskedet om skolplats. Innan jag fick barn hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så nervöst, att inte veta om de skulle få gå i den skola som låg nära hemmet. Kanske inte få plats i den skolan vi tillhör. Det var nervöst när vi skulle söka dagisplats också, men skolan var nog snäppet värre.

Då vi sökte skolplats till Krigarprinsessan för drygt två år sedan minns jag vilken snudd på hysteri det var bland oss föräldrar som hade barn i samma ålder. Det var överfullt i alla skolor i området, det byggdes baracker. Risken att få plats i skolan som ligger långt bort var tydligen överhängande. Rykten spreds snabbt och skapade oro. Jag ringde kommunen och pratade strategi. Var det bäst att söka skolan vi tillhör? Är det någon risk att välja den som ligger två gator bort, men som vi inte tillhör? 
Jag var nervös, riktigt nervös. Ovissheten var jobbig och jag jagade upp mig när jag hörde "snacket på byn" och läste lokaltidningarna.

Så kom beskedet, Krigarprinsessan kom in på den skolan vi valt. Lyckan var total.

Nu när vi sökte plats till Kaptenen var jag lugnare. Jag litade på syskonförturen. Lite nervöst var det förstås, men inte lika mycket. Trots fortsatt överfulla skolor och att det fortfarande byggs baracker.

Men igår kom beskedet. Han kom in. Och vi pustar ut. 
Det var en stolt kille som postade svarskuvertet till skolan idag och tackade ja till sin plats i förskoleklassen.

Han längtar efter att få börja skolan, för där får man tacos till lunch. Det har storasyster berättat.

Har du haft en bra dag?

För några veckor sedan berättade jag här om att vi har haft lite bryderier på sistone gällande Kaptenen och huruvida hans dagar "flöt på" på förskolan. Han har haft lite problem med att slå på öronen vid samlingarna, när gruppen ska gå på utflykt, gömt sig och vägrat kl på sig ytterkläderna så de nästan missar bussen och så vidare. 
Han är så uppslukad i det han håller på med så det uppenbarligen är väldigt svårt att få honom att bryta upp och börja med någon ny aktivitet.

Det har blivit bättre. Han märkte själv efter ett tag vad mycket trevligare stämning det blev när han inte stretade emot allt fröknarna bad honom om. Och det var ju skönt. Sen går det såklart lite upp och ner med det där. Vissa dagar glömmer han bort alltihop, men det är bättre nu. 

En följd av det här är att vi frågar fröknarna lite extra noga och ingående varje dag hur dagen har varit, och vi frågar även Kaptenen hur dagen har varit. För att se hur han själv har upplevt det. Det har blivit en rutin och vi reflekterar inte så mycket över det.
När dagen varit bra så talar vi om för honom vad glada vi är att höra att det gått bra. Har det inte gått bra så peppar vi honom att ta nya tag och försöka på nytt nästa dag.

På sistone har det hänt ytterligare något nytt. Kaptenen har börjat fråga oss samma frågor när vi hämtat honom.

- Mamma/Pappa, hur har din dag varit? Har det gått bra härhemma/att jobba? 
- Eh, jo, ja det har gått bra...
- Vad glad jag blir att det har gått bra!

Han är väl för liten för att veta var sarkasm är, så han menar nog helt ärligt att han vill veta hur vi haft det och verkligen blir glad att vi haft det bra. 

Eller?

Och vad skulle han säga om jag säger att jag inte haft en bra dag? Ska kanske testa det och se vad han säger då.

Shopping som uteblev. Skäms på er Mango.

Detta är den enda Mango jag 

tänker beblanda mig med på ett tag.

Idag var jag inne i stan en vända. Jag var på en mycket inspirerande och bra föreläsning och sen åt jag en jättegod och trevlig lunch med en vän.

Innan jag åkte hem så tog jag en liten vända på stan, bland annat kikade jag in på klädbutiken Mango, där jag hittade en riktigt schyst kavaj. Jag blev så glad eftersom jag tycker det kan vara lite knepigt att hitta en kavaj som inte är så stel och "kostymig". Det var inte den här, och jag kände att den ville jag köpa.

När jag kom ut från provhytten såg jag att det hängde en rabattskylt ovanför ställningen där jag hittat kavajen. Jag gick tillbaka dit och såg att de andra kavajerna av samma modell som den jag provat var märkta med röda prislappar och var nedsatta med 300kr. Jippi, tänkte jag, det hade jag ju inte räknat med eftersom den jag hade provat inte hade en sådan röd prislapp. Nåväl, självklart är den också nedsatt, tänkte jag och gick till kassan.
Tjejen i kassan scannade priset. Nope. Den var inte nedsatt. 
Jag protesterade förstås. Påpekade att de andra kavajerna var nedsatta men de hade missat märka upp just den här.

- Är du säker? sa hon, för går den i in på ordinariepris i kassan kan jag inte ändra det manuellt.(!)

- Nähä? Ja jag är säker. Men då går jag väl och pratar med personalen ute i butiken då, och visar dem prislapparna och skylten ovanför, sa jag.

Jag gick och ställde mig vid klädställningen och ropade till mig en tjej.

- Den här kavajen är inte nedsatt som de andra, sa jag.
- Då är den inte längre på rea, sa hon.
- Men de andra är ju nedsatt på ställningen, sa jag.
- Ja, men säger datorn att den kostar fullpris nu så gör den det. Då är det de andra som är felmärkta med realappar, sa hon.
- Och skylten är också fel då? sa jag och pekade på den, vi det här laget rätt ordentligt irriterad.
- Ja, tyvärr. Du förstår, då har de ändrat på priserna och det programmerar de i Spanien(!). Då har de bestämt där att rean är slut och då kan inte vi göra något, sa hon.

Jag känner nu hur jag bara står och gapar. Det är ju helt sjukt.
Så den kavaj som jag från början faktiskt tänkt köpa till fullpris fick jag inte med mig hem. De fick inte mina pengar, jag hade känt mig grundlurad om jag köpt den.

Kan det vara så jäkla illa? Att personalen inte kan slå in rabatter manuellt? Jag fick samma besked både vid kassan och ute i butiken.
Nu är jag inte den som ödslar energi på att skrika och gorma över en kavaj och kräva min rätt till extrapris. Jag blir bara förbluffad över deras dåliga service.

Snacks och Top Model

Okej, här kommer ett erkännande. 
Jag har blivit helt uppslukad av TV-programmet Top Model Sverige. 

Förmodligen beror det på att jag:
1. Har mer tid nu än innan att faktiskt se på TV överhuvudtaget.
2. Jag har till och med så mycket tid att jag kan se vad jag vill, utan att prioritera.
3. Jag nog har blivit mer intresserad av smink och sånt (också kopplat till både tid och prioritering såklart). 

Jag har fått jättemånga bra tips om hur man till exempel fixar en snabb festmake eller lägger på mascaran på rätt sätt. Jajjamen, den ska läggas i zink-zack rörelser och det är viktigt att man kommer åt ända in vid fransrötterna har jag fått veta.

Det är inte så att jag bänkar mig på sändningstid, jag ser nästan uteslutande TV på datorn nuförtiden, när det passar. Men än så länge har jag inte missat ett enda avsnitt. Jag har som sagt fått värdefulla sminktips och jag tycker det är riktigt kul att se när de har sina fotosessions med proffsfotografer. Där kan man ju också få lite tips.

Och sen tycker jag om att äta samtidigt som jag kollar. Gärna snacks. Bara för att jag kan. De kan nog inte de bengetterna som är med i den där tävlingen, tänker jag. Och tar en ostbåge till.

För att liksom fira min frihet att äta. Vad jag vill, och när jag vill.

Fulgråt mitt på Stureplan

Den här dagen började inget vidare. (Eller jo, det gjorde den för jag åt frukost på ett mysigt fik inne i stan. Men sen gick det käpprätt utför.)

Jag träffade den specialist (ortoped) på Sophiahemmet för vidare utredning om varför min arm fortfarande krånglar. Jag skrev ju i ett inlägg tidigare i vintras om att sjukgymnastiken gick bra och jag nästan lyckades sträcka ut armen helt. Med betoning på nästan. För det liksom stannade där, vid nästan. Sen har det pendlat lite fram och tillbaka. Men även i de bästa lägen har jag fortfarande inte lyckats helt. Det fattas sisådär en 20-25% sträck och böjeffekt.

Idag fick jag reda på varför. De första (två!) läkarna jag träffade i höstas har inte sett hur stor frakturen var och att armen har inte alls läkt ihop som den ska, som de sa att den gjorde. 

På tisdag får jag veta om jag ska opereras, när han har konsulterat med kirurgerna över mina röntgenplåtar.
Okej, en operation hade jag vid det här laget räknat med. Det har ju hela tiden känts så fel i armen.
Det tråkiga är att även om jag får den operationen han tror att kirurgerna skulle föreslå, kommer min arm aldrig bli helt bra. De kommer i så fall korta av benet och ta bort den trasiga delen och jag kommer förlora en del stabilitet i armen. Mer vet jag inte. 

Men jag blev fullkomligt chockad. Inte bra? Inte helt? Aldrig? Jag trodde en operation var värsta scenariot, att jag sen skulle bli bra. Men operera, och ändå inte bli helt återställd? Den hade jag aldrig räknat med.

Jag tackade och sa adjö, vi hörs på tisdag. Försökte le. Jag gick ut, och då kom tårarna. 
Jag fulgrät mig ner till Stureplan, och det var inte igår det hände kan säga, om det ens någonsin hänt. Aldrig i nyktert tillstånd i alla fall.

Jag ringde min man och bölade, jag ringde min pappa och bölade, jag ringde min storebror. Men då hade jag slutat böla. Sen bölade jag inte mer. Vi gick och drack kaffe istället. 

Sen gick dagen. Jag gick på ett möte, det gick bra, sen tröstshoppade jag en påse med "jag-tycker-synd-om-mig-själv-saker", åkte hemåt, ringde en god vän från tunnelbanan och beklagade mig lite. Sen fick det vara nog. 

Eller ja, nu beklagar jag mig ju lite här igen då, men det är ok. Säger pappa. För när jag satt på en bänk på Stureplan och pratade med honom och hulkade fram "Det... hulk... kunde... hulk... ju... hulk... varit... hulk... värre... hulk... så... jag... ska... inte... klaga... mer..." (jag menar, hallå, en krokig, kass och stundom smärtande arm? Jag är ju inte döende.) Då sa pappa så klokt och tröstande "Men så kan du ju inte säga, då finns det ju bara en person här i världen som får beklaga sig, och det är den som har det allra värst..."

Så jag kanske kan beklagar mig och deppa lite ibland om jag känner för det, men jag har i alla fall samlat mig nu. Jag har pysslat om mig själv idag och haft en riktigt bra dag ändå till slut. 

Nu får jag ta nya tag och försöka att inte tänka på det så mycket mer innan jag får nya besked.
Och jag ska oavsett vad som händer inte fulgråta mitt på Stureplan igen. Där går gränsen.

Feminist? Nja...njaej...

För ett par veckor sedan såg jag ett avsnitt av "Mia på Grötö", där Mia Skäringer och Maria Lundqvist pratade om feminism. Någon djupare diskussion blev det inte, de konstaterade rätt snabbt att de inte kände sig som feminster någon av dem. De köpte inte hela grejen fullt ut. Och jag kände en viss lättnad när jag hörde det. För även om man känner så, är det få som säger det öppet. 

Så nu säger jag det också. Jag köper det inte heller, inte fullt ut.  
Jag tror absolut på argument som lika lön för samma arbete. 
Jag tycker inte att bikinitjejer ska ligga och åla sig på en motorhuv i en annons för bilar eller däck. Någon relevans ska ju reklamens bilder ha. Stoppa in den där tjejen i bilen, klä henne snyggt och sätt henne vid ratten. Killarna vill fortfarande ha bilen i fråga, jag lovar.
Och jag kan störa mig på att det är så många alltför hårt retuscherade fantasikroppar i tidningar och på reklamaffischer, men det är mer på grund av att jag tycker det är så fejkat och känner att det är lite sorgligt att så många drömmer om att ha en kropp som inte finns i verkligheten. Varken för män eller kvinnor. (Jag såg ett oretuscherat foto på Angelina Jolie på Fotografiska museet när jag var där sist, och jag blev så glad att se att hon hade både skrattrynkor OCH små fjun i ansiktet.)

Men annars. Nej. Jag stör mig inte så ofta. Visst, lite feminist är jag väl innerst inne. Men det är nog alla kvinnor. 
Men det verkar finnas förvånansvärt många som stör sig på varenda putande mun och svankande rygg på reklamstolparna. 

Det måste gå åt oerhörd energi att störa sig på detta.
Kanske det vore bättre att lägga all denna energi på något annat? 

Och så har vi det här med ordval. Det senaste jag läste var att MAN inte längre skall skriva MAN i meningar, utan EN ska skriva EN istället. Överdrivet? Jag tycker det. 
Men okej, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig ibland. Jag störde mig mycket på användandet av "hen" i början, men där har jag faktiskt förstått en poäng nu. Att slippa skriva "han/hon" när jag inte vet könet, och det inte passar med "den". 

Och nu ska jag sluta irritera mig på de som irriterar sig. Annars går det ju åt ännu mer energi sammanlagt. Det är ju onödigt, kan EN tycka.

Boken vs filmen

Igår kväll gjorde jag något som jag bara gjort en gång förut, (och den gången bestämde jag mig för att aldrig göra det igen).
Men ändå. Jag trillade dit, av ren nyfikenhet. Jag såg filmatiseringen av en bok jag precis avslutat.

Hypnotisören. En väldigt bra, om än bitvis rätt segdragen bok.
Kanske var det just därför som jag tänkte att jag kunde se filmen direkt. En så gedigen bok skulle pressas ned till en och en halv timme film. Det går ju inte. Det måste vara omöjligt att jämföra. Och det var det verkligen. Filmen skiljde sig en hel del. Men det var ändå en bra film. 

Och varför ska man egentligen jämföra? Jag har försökt sluta med det. En bok är en bok. En film är en film. Två skilda saker. Böcker skrivs ju målande och detaljerade för att trigga fantasin och läsarens sinnen och egna bildföreställningar. I boken kan en person beskrivas som ljus och rund. Skådespelaren som sen figurerar i filmen kan ha bytt både utseende, namn och kön. Karaktärer läggs till och tas bort. Handlingen ändras eller förvrängs. Filmen är baserad på boken. Inspirerad kanske är ett bättre ord.

Att säga att boken var bättre än filmen känns som en rätt överflödig kommentar. Jag har nog aldrig hittills stött på motsatsen.

Hypnotisören var en bra bok. Hypnotisören var en bra film. Persbrandt och Olin var bra som paret Bark.

Jämförelser är som sagt överflödiga. Eller finns det undantag som jag inte stött på?

Det blåser på toppen

Vilket växlande väder vi har och har haft här i Åre... Första dagen, strålande sol och helt underbart ljuvligt. Lunch ute i solen och fantastiskt före i backarna. Vi åt på favoritkrogen Werséns på kvällen och var helt saliga över den härliga dag vi haft.

Sen vände det. Det blev mildare väder. Snö och blåst. Dag två var rätt ok även om det snöade småspik så fort vi kom upp på lite höjder, men barnen klagade inte utan körde på och det var väldigt skönt. 
På kvällen kraschade dock Kaptenens mage och vi har sedan dess fått pussla dagarna för att kunna göra det bästa av situationen. Det har gått ganska bra. Han har kunnat vara med på skidskolan i alla fall, och det känns som det viktigaste. 

Jag och Krigarprinsessan har fått köra mycket själva i backarna och det har varit riktigt mysigt att få umgås bara vi två. Igår var det så tjockt med snö i luften och det blåste så hårt att folk gav upp och till slut var det nästan tomt i liftar och backar. Men vi kämpade på.
Krigarprinsessan har utvecklats mycket i sin skidåkning och börjar känna sig hemma bland liftar och backar häruppe nu. Och hon ser det som självklart med afterski efter avslutad åkning. När liftarna stängt belönas hon med ett stort glas apelsinjuice eller en kopp choklad och en skål med nötter. 

Själv dricker jag en Bloody Mary med mycket tabasco. För det känner jag att jag är värd i slutet av dagen. Speciellt när det snöar småspik och blåser halv storm.