Det snöar fast solen skiner och det är så otroligt vackert. Stora virvlande fluffiga sockervaddsflingor.
Det snöar Lovikavantar!
Säger man så fortfarande? Har man ens Lovikavantar idag? Om jag frågar mina barn - vet de hur en Lovikavante ser ut? Tveksamt.
Mina minnen av Lovikavantar innehåller blandade känslor. Jag minns pulkabacken, fingrar doftande av apelsinskal och muggen med varm choklad. Lovikavantarna som ligger brevid mig i snön. Nyss avtagna och immiga av fukt från snö och varma händer. Kylan biter i näsan och solen värmer mina rödrosiga kinder.
Sen kommer stunden när den sista apelsinklyftan ätits upp, de sista tjocka dropparna av halvljummen choklad druckits upp och pulkabaken återigen ska erövras.
Då har Lovikavantarna frusit till is. Klumpar av snö hänger i de tvinnade garntrådarna.
Definitionen av Antiklimax i pulkabacken.
Lovikavanten.
Ändå så älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar