När mamma vänder ryggen till så passar han på...

Skidskola igår. Sista lektionen. Barnen supertaggade. När vi kommer till backen så radar skidläraren upp alla små och frågar dem en och en om du vill åka stora barnbacken nu sista lektionen. Krigarprinsessan har längtat hela veckan efter detta så hon svarar givetvis ja. Kaptenen ser sin chans att haka på och jag hör ett rungande ”Ja, det vill jag” från honom när han får frågan.

Herregud, den lilla killen som kan knappt kan ploga tänker jag och moderskänsorna tar överhanden. Jag tar ena skidläraren åt sidan och säger att Kaptenen är lite för modig för sitt eget bästa ibland, jag vill nog att han åker i alla fall ett par åk i lilla backen först. Och vi bestämmer att OK, så får det bli.

Kaptenen köper läget och åker med i lilla backen tillsammans med en annan liten kille som hade självinsikt nog att tacka nej till den stora backen.

Allt går utmärkt och jag står vid avstigningsplatsen till lilla barnbacken och hjälper skidskolebarnen av liften om de behöver assistans.

Rätt var det är ser jag skidläraren komma i liften, men bara en liten kille är med honom. Kaptenen ser jag inte, så jag frågar vart han tagit vägen?

-Kaptenen? Nej han är inte med mig, han har övertalat den andra skidläraren om att han är redo för stora backen nu så han åker med den andra gruppen.

Känslan jag får nu är en blandning av skräck och stolthet. Den lilla rackaren. Han passade på när mamma inte var i närheten.

Hur det gick? Jodå han kom svischandes förbi, glatt vinkande och med ett gigantiskt leende. Han bevisade för sin mamma att han klarade alldeles galant att både svänga, stanna och åka i små gupp.

Där fick jag så jag teg.

Vi gick raka spåret hem och bokade en vecka i Åre. Äntligen blir det en riktig familjesemester i fjällen!