Ingen vidare förebild...

I det här inlägget som jag skrev häromdagen framgick det nog ganska tydligt att det där med städning inte är min starkaste sida.

Det blev jag smärtsamt påmind om i helgen. När vi i lördags var på middag hemma hos några vänner kom värdinnan fnittrande till mig och berättade en smått oroväckande sak. Hon hade lite sådär i förbifarten bett Krigarprinsessan om ursäkt för att det låg lite skräp  framme på en bänk. Då hade min lilla kloka dotter ryckt på axlarna och sagt:
- Äsch det gör ingenting, min mamma är också dålig på att städa. Hon går ett varv med dammsugaren och sen är hon klar. Hon plockar inte heller bort sånt där.

Okej, inte kul. Big time reality check. Jag kände mig så påkommen. En bluff.
Nu är det ju inte riktigt sant att jag aldrig städar. Men jag småstädar mest. Lite här och lite där. Och det märker nog inte hon. Hon leker eller tittar på TV när jag plockar och fixar. Storstädar gör jag oftast när barnen inte är hemma.

Det som jag tyckte var jobbigt var att hon kommit på min svaghet. Hon har säkert hört mig prata om att städning som något nödvändigt ont. Och jag kände mig som en dålig förälder. Dålig förebild. Det är  inte kul om jag präglat min olust till städning på henne. Jag vill att barnen ska lära sig att städning är mer än att rafsa ihop legobitarna i en låda. Eller gå ett varv med dammsugaren.

Så igår när jag kom hem och började dammtorka bänken i nedre hallen kom jag på mig själv med att barnsligt nog tänka: Nu ska hon få se.

Så jag gick upp och ställde mig att dammtorka precis framför näsan på henne. Ha! Kolla nu då! liksom. Tror någon att hon reagerade? Inte det minsta. Jag gick ett varv till med trasan och poängterade min framfart (Hrmm..harkel...) Jo jag tänkte dammtorka lite här bara, sen ska jag laga middagen. Ingen reaktion. Hennes lekkompis som hon hade hemma måste tyckt jag var helt knäpp.

Jaha. Det där gick ju inte så bra kanske. I nästa steg kom jag på att det här är inte bara mitt ansvar. Vad får hon för bild om bara mamma städar? Var är min man när jag behöver honom som mest?

Hade han varit hemma hade jag satt en dammvippa i handen på honom -pronto.
För barnens skull.

Men han är inte hemma... och jag torkar på, samtidigt som jag från stereon hör Thåströms väsande röst sjunga: Fan, fan, fan, det skulle vart du...