Jag förstår inte. Maj månad har varit helt magisk så här långt. Jag har varit så jäkla lycklig. Saker faller på plats. Allt känns toppen just nu.
Vad händer då? Jag stöter på surkärringar stup i kvarten.
Passa er, för de är ute och flanerar mitt på dagen. Det har jag märkt nu när jag jobbar mer oregelbundna tider.
De finns till exempel i mataffären runt lunch. För inte så länge sedan blev jag (högt och tydligt) beskylld för att tränga mig i kassakön. Men när jag lugnt erbjöd damen min plats i kön ville hon inte ta den. Som den äkta martyr hon var stod hon kvar på sin plats en bit bak och muttrade. Bara för att provocera henne lite extra passade jag på att släppa förbi några andra i kön istället för henne. Elakt? Ja kanske.
Och i förrgår när jag cyklade i strålande solsken från lokala handelsträdgården var det en dam som blev skitsur för att jag cyklade på trottoaren. En bred trottoar, och jag hade precis passerat en skylt där det stod att det var både gång och cykelbana.
För ett ögonblick tänkte jag tvärnita cykeln och påpeka att hon skulle titta på skylten när hon kom ner för backen. Men jag lät bli. Min kommentar skulle knappast göra henne gladare. Sen tänkte jag bromsa in och med min mildaste stämma medlidande se på henne och säga.
Men kära du, vad är det som gör dig så olycklig denna underbara dag?
Ju mer jag funderade, desto mer nedstämd blev jag. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Stackars arma människor som går och är sura mitt under årets vackraste månad. Provocerar jag dem genom att se lycklig ut?
Nej, det blev ingen kommentar till surtanten.
Jag vände andra kinden mot solen och cyklade vidare. Lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar