En ovan hotellupplevelse

Hotel de la Poste

Vi kom hem sent i Söndags kväll, och när jag kom hem till min säng i vårt fina sovrum var jag så tacksam. Jag känner alltid så när jag kommer hem. Jag älskar vår säng. 
Jag ska förklara varför jag kände så extra mycket denna gång.

Min man och jag har verkligen fastnat för konceptet minivecka, eller långhelg. Vi reser gärna bort tillsammans några dagar, bara vi. Oftast blir det mellan fyra och fem dagar. Den som följt bloggen ett tag har säkert märkt det vid det här laget. 

Vi har våra rutiner. Vi prioriterar god mat och bra boende på våra resor. Bra läge på hotellet. Innan vi åker letar vi på nätet efter heta restauranger och blandar nya ställen med besök på gamla favorithak vi samlat på oss under tidigare resor. Vi bor oftast på prisvärda designhotell. I Barcelona har vi ett par favoriter. Just nu är det Catalonia Catedral som ligger högst på vår lista. I Palma är det Portixol. Vi tycker om modern stil på hotellen, det behöver inte vara stora rum. Bara det är rent fräscht, snyggt inrett och stilrent. Helt och rent i badrummet. Då är jag nöjd. Allt utöver detta är en bonus. Vi tar ofta frukost på hotellet, men inte alltid. 
Så brukar det se ut.

I Verbier var det något helt annat. Modernt hotell? Nope. Här var det furuväggar som gällde. Och då menar jag inte furuväggar i snygg och mysig "lodge"-stil. Utan furuväggar i 70-talsstil. På hotellet där vi bodde var ALLT i 70-tals stil. Till och med klädseln på personalen. En bautastor nyckel till rummet. (Inga elektroniska kort där inte) Spräckliga och sträva heltäckningsmattor. Gräsliga svarvade gavlar på sängen (som dessutom hade en megaskarv mellan madrasserna OCH gnisslade vid varje rörelse.) Polyesteröverkast. Det var galet lyhört också till råga på allt. Romantiskt? Verkligen inte. Men som tur var så var sängarna sköna och vi så trötta på kvällarna av all skidåkning att det inte spelade någon större roll. Romantiken fick vi istället när vi lade åttor efter varandra i lössnön.

Varje eftermiddag efter vi kommit hem lade jag mig i det chokladbruna badkaret och tittade på det beiga blommiga kaklet och undrade om det var smutsigt, för det syntes ju inte. Men det tror jag inte det var. Duschdraperiet med snäckskal på var skinande rent. Ägarna verkade mycket stolta över sitt hotell och skötte det säkert där med städningen bra.

Och faktiskt. Hotellet hade sin charm ändå. All personal var jättetrevlig. Och middagarna åt vi på hotellet. Vi hade halvpension, något vi aldrig haft förut. Vi fick middag med fyra-fem rätter varje kväll enligt menyn för dagen, vilket vi faktiskt uppskattade. Det var rätt skönt att slippa tänka när vi var så trötta efter varit i backarna hela dagen. Vi beställde vin, och upptäckte att de märkte flaskorna med vårt rumsnummer ifall vi skulle fortsätta på den dagen efter. Det var lite mysigt faktiskt. Som att vi blev hembjudna till hotellägarna på middag varje kväll. Vi hade ett "eget" bord. Nummer sju.

Det må ha varit ett omodernt hotell. Men det låg nära liften. Och det hade sin charm och udda romantik med på något vis. Vi skrattade mycket. Och vi trivdes.

Men jag är ändå löjligt lycklig över sängen härhemma.

En dröm i furu