Igår var jag och träffade sjukgymnasten för första gången och fick beskedet att det fixar sig med min arm! Det kommer ta några veckor, men det kommer att gå.
Redan idag var jag tillbaka för nästa stretchningspass. Jag hade proppat mig full med dubbla Alvedon och Ipren i förebyggande syfte. Jag stålsatte mig, jag var beredd på smärta. Efter gårdagens besök visste jag att det skulle göra förjävligt ont idag, men det är inte farligt att pressa, pressa, pressa, och det lugnade mig.
Resultatet blev över förväntan.
Med sjukgymnastens och en enkilos handledstyngds hjälp lyckades vi pressa ner min arm nästan helt i utsträckt läge! Det gjorde ont som fan, men det gick!
Flexibiliteten finns alltså där. (Jippi!) Även om armens muskler drog ihop sig som en gummisnodd efteråt så finns det där. Jag kommer att kunna fixa det.
Sjukgymnastens personlighet passar mig perfekt. Hon tillåter inte att jag sjåpar mig. Hon är hård och snäll på samma gång. Peppar och berömmer och säger till mig på skarpen när det behövs.
Allt det där onda gjorde mig lite rädd först, och det kändes plötsligt som en mini-pytte-variant av hur jag hanterade smärtan vid min första förlossning. Plötsligt när jag låg där på BB gjorde det så ont att jag fegade ur och ville bara därifrån. "Det här går inte" sa jag gång på gång. "Jag vill inte vara med mer nu..."
Men barnmorskan sa åt mig på skarpen att skärpa till mig och fokusera. Och till slut gick det.
Idag visste jag hur viktigt det var att jag fokuserade och under mycket smärta lyckades vi (i alla fall nästan) att räta ut armen, och både sjukgymnasten och jag var jättenöjda efteråt. Hon var imponerad över min "töjbarhet".
Vilket framsteg! I'm very bendy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar