Barca i mitt hjärta

Igår kväll var det fotboll på schemat. Vi vad laddade. Fru PT med familj kom över. Alla barn hade somnat lagom till avspark.
Champions League. Milan mot Barcelona. Zlatan mot Barcelona.

Jag är ingen fotbollsfanatiker på något sätt. Inte alls. Jag sitter inte och kommenterar spelarnas dagsform och positioner på planen. Men jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta en bra match. Som den igår. 0-0. Ändå en ruskigt bra match.

Jag gillar att se Barcelona spela. Det är lika underhållande show i sig som det är sport. Man sitter där i soffan och oh:ar och ah:ar och ojoj:ar och tar sig för pannan. Så snyggt spelar dom. Och tja, Milan är inte så dumma de heller, men Barca är vårat gäng.

Vi brukar åka till Barcelona ibland, ett par gånger om året brukar det bli faktiskt. Vi är fullkomligt förälskade i den staden. Är det hemmamatch när vi är där köper vi biljetter. Vid ett tillfälle åkte vi dit för fotbollens skull.
Till El Clasico, i slutet av november 2010.

När Zlatan spelade i Barca. När han gjorde matchens enda mål en bit in i andra perioden. Hela Camp Nou exploderade. Och jag grät av lycka. Inte så mycket för att Barca tog ledningen och att Zlatan gjorde målet. Utan för känslan. Att vara där. Just då. När det hände. Jag kommer aldrig att glömma det. Aldrig någonsin.

Men det var då och nu är nu. Zlatan spelar i Milan nu och vi laddar om för returmötet på tisdag på just Camp Nou.

Jag kommer inte sitta på läktaren, utan hemma i soffan. Jag kommer inte att gråta.
Men jag kommer lika fumligt som alltid nynna med i El Cant de Barca.

Och längta dit.