Inte kul att vakna utan barnen

Igår kväll var jag och Kärleken "barnfria". Vi hade fått biljetter i julklapp av hans föräldrar till Robert Gustafssons show på Cirkus. 

Som den ytterst kärleksfulla hustru jag är så föreslog jag att vi kunde gå på O'learys innan showen och äta och kolla på hockey. Jag tror jag vann några poäng där faktiskt. Minst 100.

Showen på Cirkus var bra. Proffsig. Kul.

En trevlig kväll hade vi och det var mysigt att göra något bara vi två.

Men sen när vi kom hem till huset. Vad tomt det kändes. Det är så mycket värre än när vi är bortresta och bor på hotell utan barnen, då är ju inte vi heller hemma i vardagsmiljön. Det underlättar.

Visst, det skönt att gå och lägga sig och veta att man slipper få en liten fot i magen eller en armbåge i huvudet under natten, men det är ju helt otroligt vad de är mysiga ändå de där små trollen. 

Att bara ligga och titta på dem när de sover. Höra när de mumlar något osammanhängande i sömnen. De yrvakna huvudena som lyfts när de vaknar och kikar på en med pliriga ögon och frågar om det är morgon och om de får gå upp och leka nu...? 

Jag saknar dem så mycket när de sover borta. Så mycket att det gör ont.
Ondare än en liten fot i magen eller en armbåge i huvudet under natten.