Jag satt och gjorde lite annat samtidigt när en fråga kom upp som väckte mitt intresse.
Det var en tittare som undrade om det här med att berömma sina barn eller inte. Det är något har jag också undrat över.
Jag har också fått höra att man inte ska säga till sina barn att de är duktiga och fina för att de inte ska få prestationsångest eller tro att utseende är något extremt viktigt.
Jag håller inte med (det måste väl vara bättre om alla intalas att de är fina?)
Och psykologen tyckte inte heller att man skulle låta bli. Eller hon sa såhär, att man absolut kan berömma, men man kan ju nyansera berömmet lite. Man kunde varva med "Men vad du har jobbat!" eller "Oj, vad du kämpade nu!" när barnen presterat något.
Ok. Det lät vettigt tyckte jag.
När kvällen kom så märkte jag att mina barn var väldigt fnittriga och jag förstod att det var något på gång. De smög undan med sina pyjamasar och gav mig order om att inte titta.
Efter en stund skuttade de glatt fram med ett sprudlande "ÖVERRASKNING!!!" färdiga för sagoläsning, och jag stod där och låtsades tappa hakan av förvåning som jag alltid gör.
Men sen tänkte jag - nu ska jag sköta det här korrekt enligt psykologens rekommendation.
Jag utbrister därför "Men oj vad ni kämpade nu! och "Vad ni jobbat!"
Varpå Krigarprinsessan genast börjar fejkat vingla omkring med handen för pannan och stöna, för att till slut trilla ihop i en liten hög, samtidigt som hon med smått ironisk ton piper "Åhhh...jag det var såååå jobbigt...!
Kaptenen står däremot kvar med stora, runda ögon och frågar "Vaddå mamma? Jag förstår inte? Vaddå kämpat? Det där var ju inget jobbigt..?!"
Jag kanske skulle hållit mig till att säga. "Vilken härlig överraskning!"
Platt fall för mig och mitt amatörmässiga psykologiskt korrekta försök till att boosta mina barns självkänsla.
Men oj, vad jag kämpade, och vad jag jobbade när jag försökte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar