Dagens tanke

I en av våra kvällstidningar finns det en liten ruta som heter ”Dagens garv”. Jag brukar ibland läsa den i ren fascination över att jag nio gånger av tio inte tycker den är rolig alls. Men jag känner att det gör inget, det är ok. Jag trivs ju med min humor så dagens garv kan jag klara mig utan. Jag garvar åt annat.

I helgen gjorde jag det igen, satt och förstrött bläddrade i en kvällstidning och där var den. Dagens garv. Så jag läste. Det var bara det att denna gång var den i mina ögon inte bara humorlös. Den var rent beklämmande. (Men Ulla Persson hon tyckte tydligen den var så rolig att den var värd att skicka in till tidningen)

Den tog upp en fråga som jag tampas med dagligen. Var går gränsen när jag säger åt mina barn?

För visst är det ofta precis så det är. Vi pushar och peppar barnen att lära sig gå och prata. Gärna så många och komplicerade ord som möjligt, sammansatta i långa fina meningar.

Sen när de fått snurr på allt med motorik och prat, då ska de sitta stilla och vara tysta för mamma och pappa är trötta och stressade.

Problemet som jag tampas med är dock var jag ska dra gränsen. Jag tycker inte att man ska låta barnen löpa fritt och springa och skrika som de vill. Och jag är medveten om att mitt tålamod är betydligt lägre när vi är tillsammans med andra. För jag vill att barnen ska förstå att ibland måste man ta det lugnt, av respekt och hänsyn. Jag vet att jag kan säkert ses som onödigt hård i vissas ögon. Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att markera när man är med andra att man bryr sig.

Men hemma. Att be dem att vara tysta bara för att jag själv är stressad eller trött? Nej, jag vet inte...

Det bästa torde väl vara att låta dem springa och prata av sig en stund, då jag också verkligen tar mig tid att lyssna på och se dem, men försöka få dem att dämpa sig och lugna ner sig innan det tar skruv förmycket. Innan de stänger av öronen och jag bara blir frustrerad och arg för att de slutat lyssna.

Jag har försökt ett tag nu att hitta denna mellanväg, och jag tror jag är påväg att lyckas. Bita mig i tungan innan det arga kommer ut och tänka efter om det kanske bara är jag som är stressad och om jag är den som ska gå och sätta mig och vara tyst och lugn en stund?

Jag fixade det! Nästan....

Såhär blev resultatet. Min lilla fina Peter Pan. Så stolt han var (puh) över sin klädsel. Och så stolt jag var som lyckades fixa en hel outfit av material jag hittade här hemma på söndagsmorgonen, som han också accepterade.

Men ett misstag gjorde jag. Ett ganska grovt sådant. Jag märkte det inte själv förrän Kaptenen på kvällen kom fram och försiktigt pekade på fodralet till Peter Pan filmen. Han undrade när jag skulle göra klart flöjten?

Då gick det upp för mig. I stressen hade jag tillverkat och stuckit åt honom, självaste Peter Pan, en TVÄRFLÖJT.

Hur dum får man bli...? Peter PAN har ju såklart en PANFLÖJT. Det lyckades jag helt glömma bort.

Så jag gjorde en panflöjt åt honom där på kvällskvisten. Och han blev glad igen.

Peter Pan med fel flöjt... (och med Tingeling på axeln).

Fem kalas

Den som tagit sig genom grundskolan med bravur är värd fika som denna 

Inte illa va? Fem kalas på en och samma helg! Snacka om att maxa. 
Och däremellan ska allt annat klämmas in. Mysa med familjen, träna, städa av huset, plantera lite mer i trädgården, fixa maskeradkläder. Kaptenen ska vara nya idolen Peter Pan på kalaset som han ska på idag.


Igår kväll "flög" vår lille Peter Pan omkring här i huset med svischande läten och ingen kunde se honom för han var osynlig. Svisch, svosch, svosch, var det enda vi hörde när han virvlade förbi. 
Så nu måste jag fixa en outfit till honom så han kan svischa vidare sen på kalaset. Det blir en utmaning.


Men solen skiner, jag har sovit som en prinsessa så det ska nog gå bra. Rejält ont i halsen bara, vlket är grymt irriterande. Men det kan jag leva med.

Peter Pan

Spökfågelön

Igår var det en sådan härlig dag. Vi var lediga tillsammans och vi var på landet hos svärföräldrarna. Lugnt och skönt.

Solen sken med värme för första gången på ett tag. Vi åt sillunch på altanen för att fira in sommaren och nationaldagen lite grann. Barnen badade i havet trots 14 gradigt vatten.

Vi tog en tur med båten. Barnen var med såklart och vi åkte ut och tittade på något som både är faschinerande och lite läskigt.

Skarv-ön, fågel-ön, Hitchcock-ön, spök-ön...

Fåglarna har tagit över den lilla kobben helt. De har skitat ner så knappt ingenting levande finns kvar. Och så här års häckar de. De har byggt sina egna lägenhetskomplex i träden. Och det är trångbott.

Ungar som piper, föräldrar som skyddar, flyger fram och tillbaka, matar. Skriker.

Fascinerande. Det var ändå vackert på något sätt. Och lite otäckt.

Det var ett jäkla liv därute, och det stinker när man kör för nära. Så vi vände hemåt igen.

Ack du sköna tortyr!

Bara för att det är helgdag så kunde jag ju inte plötsligt ge upp de nya vanorna. Men senarelägga dem kändes helt ok. Så idag gick jag upp klockan åtta. Jag vaknade på landet och det var en skön morgon med glittrande hav som mötte mig.

Jag hade kvällen innan hört mig för med svärfar om han hade med sig sina ”Bungy-pump” gåstavar, och de hade han. Bungy-pump är den sortens gåstavar som har den lilla tvisten att de är fjädrade för mer motstånd och som ger mer muskelstyrka och ökad förbränning när man går.

Så jag tänkte, jag måste testa. Jag har aldrig i mitt liv gått med stavar, men jag har blivit rekommenderad att testa det. Främst av en naprapat som sa att det var otroligt bra träning och att jag måste lägga fåfängan och tankarna om pensionärer och töntar åt sidan och prova själv.

Peppad till tusen och skyddad av skogens alla träd gav jag mig iväg på den lilla grusvägen, utan publik. Pumpade fjädern i botten vid varje steg och efter typ 100 meter hade jag sådan mjölksyra att armarna kändes som spagetti. Jag förstod att jag måste lugna ner mig lite.

Efter en stund hittade jag min egen takt och rytm och då gick det bra. Och oj, vad vackert det var längs vägen jag gick. En riktigt energikick fick jag när jag gått genom skogen och kom fram till rapsfälten som lyste gula som en nedtrillad sol.

Jag pumpade mig hemåt igen och var ordentligt mör när jag kom tillbaka.

Svärfar satt i morgonrock och flinade när jag kom tillbaka. Han såg hur trött jag var. Då berättade han att, ja just det, jag glömde (av en händelse) att säga att jag har den tyngsta 6 kilos fjädern i mina, det finns lättare.

Tack ska du ha för informationen... flämtade jag.

På vägen hem svängde jag in på Stadium och köpte egna stavar med 4kilos motstånd. Imorgon bitti får de följa med mig ut.

Och jag ska aldrig mer fnysa åt någon som går med stavar. Allra minst åt penionärerna. Vilka hjältar!

I hear ya brotha!

Igår var ju en dag för nya rutiner. Och nygamla visade det sig. Eller i alla fall vad som en gång var tänkt som en rutin, som nu väcktes till liv igen.


Jag träffade mina två bröder Pianisten och Premiärministern för vad vi kallar för "syskonöl". Något vi gjort några gånger förut och då sa att det måste bli en rutin. 
Sen vet jag inte vad som hände. Eller jo, Pianisten flyttade till Peru i nästan ett år så det blev lite långt avstånd för en öl. 


Men nu bor och/eller jobbar vi för ovanlighetens skull alla i Stockholmsområdet (eller nja, min äldre bror Premiärministern bor i Sörmland men jobbar ju i alla fall i stan) och det vore ju en skam att inte ses då och då. Bara vi tre.


Så vi sammanstrålade på S:ta Clara Bierhaus i Gamla stan. Ett mysigt litet hak som sedan en tid tillbaka drivs av ett par före detta kollegor till mig. Det var första gången jag var där men det blir fler gånger. Helt perfekt var det, så vi bestämde att det får bli vårt ställe att ses på framöver.


En öl efter jobbet blir det helt enkelt när vi ses, vi snackar, den som vill tar en bit mat och vi har det bara allmänt trevligt en stund.


När jag pratade med vår mamma tidigare på dagen så verkade hon både glad och fundersam över att vi skulle ses:


-Jamen det var väl trevligt! Då kan ni ses och blicka tillbaka på er gräsliga barndom! var hennes spontana reaktion.


Men nej, kära mamma. Det gjorde vi inte. För det finns absolut ingenting gräsligt med vår barndom. Och vi var städade också, vi skiljdes åt tidigt. 
För jag måste ju upp kl 05.00 och gå på Power Walk. 
Det finns rutiner som är nyttiga för kroppen och det finns rutiner som är nyttiga för själen.

En bra kombination har jag hittat där känner jag, med dessa två nya rutiner.

En ny rutin!

Jag älskar att titta ut genom vårt köksfönster på morgonen

Idag började med något jag funderat på en tid. 

Nämligen att få till ett grundläggande träningspass tidigt, tidigt på morgonen som jag sen förhoppningsvis hinner "glömma bort" under dagen.

Så jag klev upp klockan fem i morse och tog en Power Walk på 45min och kom hem samtidigt som jag brukar vakna i vanliga fall. Ren bonusmotion med andra ord.

Sen kan jag fortfarande köra något pass på kvällen några dagar i veckan, för det där passet på morgonen räknas ju inte för det hände ju innan jag egentligen skulle vaknat. 

Frisk luft får jag också, och jag älskar att vara ute på morgonen och den där känslan av att jag har hela dagen kvar.

Det här känns som en fantastiskt bra plan.

I alla fall idag. Den första dagen på mitt nya liv, som det så fint heter.

Och därför skriver jag om det här- för då känner jag en större press att fortsätta.

Kanske ska jag köpa ett par gångstavar också. 

Fast då blir det mer ett ordentligt träningspass, och det skulle ju bara vara bonusmotion. 

Nåväl. Vi får se. En sak i taget.

Boqueria och en insikt

Bilder lånade från Boquerias hemsida

Igår kväll träffade jag ett härligt gäng tjejer från jobbet på den relativt nyöppnade Boqueria i Mood Gallerian inne i stan.

Det var en väldigt trevlig middag och väldigt gott.

Jag älskar tapas och har nog blivit ganska kräsen efter alla resor till Spanien och Barcelona, men det här var bra, riktigt bra. Väl godkända Boquerones (vinägermarinerade sardeller), vilket för mig brukar vara en bra måttstock på tapas.

Hela konceptet var schysst, inredningen med höga barstolar, kakel på väggarna och trärena bord, öppet intill köket. I all sin enkelhet, fräscht och snyggt.

När jag satt där och tittade på hur kockarna stressade runt i det väl synliga köket mindes jag en gång i vintras när vi var ute och åt med familjen.

Kaptenen flirtade i vanlig ordning med servitrisen och efter att vi gjort vår beställning så följde han henne med blicken genom restaurangen och stelnade till.

Med klotrunda ögon och ny skärpa i rösten förkunnade han:

-  Nu vet jag! Jag vet hur hon hinner med allt! Hon har kockar därinne i köket! Jag ser tre stycken!

Han hade trott att servitrisen gjorde allt. Serverade oss dricka, sprang in och lagade maten, kom ut med den, mer dricka, dukade av....

Inte konstigt att han undrade hur serveringspersonalen hann med allt så snabbt när vi är ute och äter. Den kvällen fick han svaret. 

Det fanns kockar i köket.

godkända boquerones

En nystart?

Idag när jag var och handlade fick jag syn på detta. Och jag blev faktiskt lite glad.

Det såg ut som någon plötsligt tagit ett beslut.

Någon som först passerat godishyllan. Sedan, en stund senare kom hyllan med dietprodukter. Kanske stannade personen ifråga och bestämde att:

Nu får det vara nog! Nu räcker det. Åt fanders med Ahlgrens bilar!

Jag hoppas att det inte blev pulverdiet eller bars som ersatte bara. Fy för sånt.

Eller så är alltihop en riggad fälla. En riktig set-up.

Någon stackare som skulle köpa dietprodukter kanske åker dit. Och tar bilarpåsen istället.

Vad elakt av den som lade dit den i så fall.

Fantomen Peter och kiss me TigerTiger

Om det nu är någon mer än vi som inte fattat detta...

//Paret med Noll Koll

Lite mer återblickar från London blir det. Jag måste ju berätta om vår lördagskväll också.

Under vår promenad runt i London i lördags passerade vi (såklart) Piccadilly Cirkus. På vägen dit gick vi längs Haymarket och rätt vad det var så passerade vi Her Majesty’s Theater där det hängde fullt med affischer om ”The Phantom of the Opera”. 

Men oj sa vi, den som är så jäkla bra! Kanske vi ska kolla om det finns biljetter?

Sagt och gjort. Vi spatserade in till biljettluckan och när vi står där och hör oss för om de olika biljettalternativen kastar vi ett öga på rollistan. Men...va? Peter Jöback....! Vi häpnar, och känner oss som de jubelidioter vi förmodligen är som inte hade koll på detta.

Eh...what?

Biljetter köptes och efter en snabb dusch på hotellet och en svalkande drink på Planet Hollywood kom vi tillbaka till teatern, och fick där en helt magisk upplevelse.

H-e-r-r-e-j-ä-v-l-a-r vad bra den musikalen är. Jöback var helt strålande som fantomen i både sång och scenspråk och Sofia Escobar var fullkomligt brilliant som Christine. 

Men allvarligt. Att gömma Peter Jöbacks ansikte bakom en monstersminkning OCH en mask ovanpå det. Det borde vara straffbart.

Efter föreställningen var vi helt upprymda och hade inga planer på att gå hem till hotellet, utan glatt nynnandes på the phaaantooom of the oooooperaaaaaa gick vi istället över gatan till den eminenta nattklubben TigerTiger. Ett perfekt partyställe för den som känner sig sugen på att gå ut och dansa och kolla lite på folk.

Men kvällens höjdpunkt var ändå the Phantom. Ett klart minne för livet. Och jag nynnar än.

It’s the Phantom of the Ooooooperaaaaaa.... Ta-da-da-da-daaaaaaa….ta-da-da-da-daaaaaa….

Kerbisher &Malt

Det har varit soligt, varmt och helt underbart i London den här helgen. 

Vi har för ovanlighetens skull inte shoppat alls. Vi gjorde några tappra försök igår. Besökte Selfridges och Harrodds, men nej. Inget shoppingsug infann sig. 

Jag tvingade mig att köpa lite kläder till barnen eftersom jag lovat Krigarprinsessan att köpa tröjor med paljetter på. Men det var allt. Ingen shopping för egen del.Vi ville bara promenera omkring. Njuta av parkerna, solen, Themsen, staden. Ta dagen som den kom.

Vid lunchtid på gjorde vi dock en liiiiite galen grej.
Jag hade läst en artikel på flyget om var man kunde hitta Londons bästa fish and chips. Jag gillar generellt inte friterad mat, men dessa "chippies" är ju något som engelsmännen verkligen gillar så jag tänkte: Jag måste äta det, och då ska det vara bra. 

Så vi tog tunnelbanan i tjugo minuters svettig trängsel ut till Sheperd's Bush. Och vi hittade stället. Kerbisher & Malt hette det och det var helt i min smak. Rent, prydligt, kalt och minimalistiskt. Maten lagad med kärlek och perfektion. Dagsfärsk fisk och fräsch frityrolja. Fisken smakade helt fantastiskt. 

Så åker du till London och blir sugen på Fish and chips. Ta tuben till Hammersmith, promenera upp till Kerbisher & Malt och njut. Det är värt resan.

Artiga Engelsmän

Jag är tillbaka i Gräjt Brittan. Denna gång tack och lov mer förberedd än förra gången (som jag skrev om här) Efter en hel dag instängd i ett konferensrum blev jag utsläppt till högsommarvärmen och folkmyllret i London. Min man landade igår kväll och mötte upp mig på Paddington Station för en weekend tillsammans.

Det som verkligen slår mig är hur väl bemött man blir här. Alla verkar extremt angelägna om att man har det bra, håller upp dörrar och sånt.

På hotell blir det extra tydligt. Jisses vad ompysslad man känner sig. Det bärs bagage och bjuds på små drinkar redan vid incheckningen. Conciergen Ahkim här på hotellet slog alla rekord. Och då kan jag säga att det är inget jättesuperfancy hotell vi bor på, även om det är fint. Men det var den längsta incheckning jag varit med om tror jag.

Det var instruktioner om allt möjligt vad hotellet hade att erbjuda, små varma handdukar för att fräscha upp oss med medan vi väntade på att han checkade in oss. Var vi törstiga kanske? Ville vi ha specialerbjudande i restaurangen? Han slutade aldrig prata kändes det som. Till slut fick vi komma upp till rummet.

Och ca fem minuter efter det ringde telefonen.

Det var Ahkim från receptionen. Som ville kolla att allt var okej.

Jodå, allt är bara bra. Jag trivs här. Jag ska köpa något för att hylla England. En klänning kanske?

Med hagelbössan i knät

Jag sitter i trädgården och dricker kaffe. 
Djupt nedsjunken i soffan i vår syrenberså sitter jag och sippar ur min mugg och ser mig omkring.

Blicken fastnar på vårt hus. På gaveln, ovanför entrén så ser jag fönstret till Krigarprinsessans rum.
Jag minns att när vi byggde den där övervåningen och fördelade rummen så hade jag bara en tanke i huvudet.

Jag såg framför mig hur finniga tonårskillar klättrade upp på taket till vår entré och in i Krigarprinsessans rum. Eller hur hon klättrade ut för all del och rymde iväg med en. Det kan mycket väl hända.

Som i en amerikansk ungdomsfilm. I sann Twilight anda blir hon förälskad i en Edward Cullen typ med högt hår och ett snett charmigt leende och intensiva ögon som klättrar på vårt entrétak.

Då sitter jag här. I bersån. Med hagelbössan i knät. Med perfekt skottvinkel. Kom igen bara alla Edward wannabees. 

Bring it on.

Någon skrattar i min ficka

Vi sitter i trädgården och äter middag. Musik skvalar från ipoden som sitter i högtalardockan. I bakgrunden hörs ett stilla porl från den lilla fontänen jag installerat i rabatten bakom platsen där vi sitter. Lite sus då och då från trafiken på gatan utanför.

Plötsligt hör jag ett svagt ljud som inte stämmer in. Det hör inte dit. Jag hajar till. Krigarprinsessan reagerar också. Min man likaså.

Vad är det som låter? Vi tittar frågande på varandra.

Det är skratt. Och det kommer från mina byxor. Någon pratar och skrattar i min ficka!

I min byxficka ligger min telefon. På något vis har jag lyckats komma åt knapparna så att ett youtube klipp har gått igång där i min ficka. Ett klipp med en scen från TV-serien Vänner. Med inspelat studioskratt.

En sådan överraskning som livar upp en sen middag i maj.

Klippet? Det kan ses här.

Långhelg!

Lugnet har lagt sig. Så fantastiskt skönt det är med denna långhelg i maj, min favoritmånad. Och med detta underbara vårväder vi har just nu dessutom.

Jag sitter på mina svärföräldrars lantställe i skärgården. Vi är nyss hemkomna från underbart relaxat häng med vännerna Fru PT med familj på deras lantställe som ligger ungefär en timme härifrån.

Vi invigde försommaren igår nere hos dem vid lunch med fotbollsmatch (jag agerade dock mest publik denna gång), såpbubbleblås, grillad korv och jordgubbar och glass i solen.

Fru PT levde upp till namnet och drog med mig ut på en lång skogspromenad över stock och sten först upp på en klipphöjd och sen ner till stranden. En jätteskön promenad som var en naturupplevelse som hette duga. Och vilken utsikt från klippan.

Väl hemkomna blev det grillat kött med en fräsch sallad till middag. Fredagsmys med barnen. Vin, Irish coffee, stearinljus, brasa, musik och nostalgitrippar när barnen somnat.

Alltihop mycket gott, avslappnat och skönt.

Nu ska jag ladda om, ta en kopp kaffe på altanen sen blir det en löprunda och trädgårdsarbete. Och det är bara lördag. Som sagt. Jisses vad skönt det är med långhelg. Halleluja!

Kärlek till strandfynd

Vi är på landet. Till min glädje får jag än en gång se att Krigarprinsessan och jag delar en passion.

Hon kommer in och lägger stolt upp en rad med strandfynd på golvet.

Detta har vi gemensamt. Vi älskar att gå längs strandkanten och samla vackra saker. I våra ögon vackra saker. Stenar och drivved.

När vi kommer hem med fickorna fulla och glittrande ögon så skakar min man bara på huvudet och suckar. Han tittar på mig med ett snett leende och säger:

- Undrar hur hon blev såhär?

Och jag tar på mig skulden. Med full entusiasm och stolthet. Jag är så glad att hon delar min förmåga att se det vackra i det som är naturligt. Jag tror inte min man har något emot det egentligen. Han förstår nog att vi tycker vi samlar är fint. Det är bara det att han är för praktisk. Han undrar vad vi ska ha alla våra fynd till.

Jag har inte alltid ett svar. Ibland går jag och lägger tillbaka de fina sakerna på stranden igen. Annat sparar jag till den dagen jag vet vad jag ska ha det till.

Kaptenen samlar också. Han samlar för att vi samlar. En sten tar han för att den har en rolig grop i sig, en annan för att... Jag vet inte. Jag förstår inte hur han tänker på samma sätt som jag förstår Krigarprinsessan. Men jag är glad att han följer med.

Fast det är annorlunda med Krigarprinsessan. Vi förstår varann. Vi samlar och visar upp: -Titta på den här. Och vi ler i samförstånd. Så vacker den är.

Kvalitetstid utan lek

Baka kakor kan vara nog så roligt.

OK, jag erkänner. Jag misstänker att jag är något av en dålig mor i vissa lägen. Jag är nämligen rätt usel på att leka.

Och då menar jag leka i form av att klä ut sig och gå på låtsasäventyr eller sitta med Krigarprinsessans små figurer och leka att de går hem till varandra och fikar.

Jag tycker det är ganska jobbigt, för jag vet ju hur gärna hon vill att vi ska leka tillsammans. Så jag försöker kompromissa. Jag hjälper henne att bygga hus till figurerna i lego och sånt. Sen leker vi att de äter och sover en stund. Efter det avlägsnar jag mig.

Nej, jag vill göra saker. Jag vill skapa. Pyssla, rita, måla. Gå på riktiga äventyr, inte på låtsas. Ska det fikas så tar vi en promenad till bageriet. Eller hem till någon. Kanske bakar vi muffins.

Spel däremot det är något helt annat, det tycker jag är kul. Speciellt de som handlar mer om tur än skicklighet så jag inte behöver fundera över om jag ska låta barnen vinna eller inte.
Jag spelade ishockeyspel med Kaptenen igår, vi skrek och skrattade så vi tjöt.

Eller om jag får röra på mig. Fotboll, krocket, vara ute i trädgården och bara blåsa såpbubblor.

Spelar vi dataspel i någon form behöver jag verkligen kämpa för att nå upp till barnens nivå. Som igår när vi spelade Little Big Planet på Playstation, Kaptenen och jag. Han bad mig om hjälp för att han fastnat. Jag tog kontrollen och försökte, och försökte, och försökte.

Efter några minuter knuffade han på mig och sa:
-Äh mamma låt mig spela igen, jag har kommit på hur man gör nu.

Och jag lämnar tillbaka kontrollen och ser hur han skickligt svingar sig över krokodilgap och eldgropar.

Jag känner mig fånig och stolt på samma gång. Imponerad över honom och löjlig som vuxen förebild. Utklassad av min 4-åring.
Som sagt, det är nyttigt för mig. Och jag känner mig taggad att lära mig jag också.

Men små gummifigurer som fikar? Nej, jag är ledsen. Det tar emot.

Jag tröstar mig med att vi också gör mycket annat kul tillsammans som inte är lek. Vi sjunger, dansar och lagar mat, bakar, planterar i trädgården.

Kanske jag inte är någon supermamma. Men jag gör så gott jag kan.

Vackert ogräs

Ibland går det bara inte.

Jag rensade våra stenläggningar idag. Det var ett smutsigt och slitigt jobb och ryggslutet värkte. Ändå. En slags terapi är det att trolla bort allt fult så att det vackra träder fram ändå mer.

Och även mitt i allt ogräsryckande kommer det små ljusglimtar. Små överlevare. Så enkla och så oändligt vackra. Ogräsets små pärlor. De som är välkomna att stå där en stund och glänsa.

För det går bara inte att ta bort dem. Jag till och med välkomnar mossan idag. Den är vacker på sitt sätt. Och det säger jag inte bara för att jag då slipper rensa den.

Tillägger en liten kommentar från Kaptenen från ikväll:

- När jag sitter här på toaletten tänker jag att vårt badrum är som på ett hotell.
Det finns toalett, dusch, dubbla handfat, lite sminksaker.
Och så kan man gå en trappa ner och äta. Som i en restaurang.
Det är som i Åre härhemma, mamma.

Komplimang? Jag vet inte. Men det råder ingen tvekan om att vintersemestern satte spår.

En primadonna värd att vänta på

Denna syn möter mig varje dag jag kommer hem nu. Bredvid trappan upp till huset står underverket.

Min älskade Praktmagnolia.

Jag planterade henne för 5 år sen om jag inte minns fel. Hon är köpt på Ulriksdals slottsträdgård för en spottstyver en regnig dag i maj. Omsorgsfullt placerades hon i kalkfattig jord i det soliga och skyddade läge hon vill ha.

Sen var det bara att ge sig till tåls. Och vänta.

Jag minns en dag när hon var relativt ny och rådjuren hade bitit av flera av de kraftigaste grenarna under natten. Så arg och besviken jag var och trodde inte hon skulle klara sig. 

Och om hon skulle överleva förstod jag att det skulle dröja ännu längre efter det, tills hon eventuellt började blomma.

Men så, våren det tredje året kom någon enstaka blomma, året efter några till.

Och i år. Hon exploderade. Äntligen! Översållad av blommor står hon där. 

Min primadonna. 

Lite spretig är hon, efter rådjursbeskärningen, men ändå så vacker.

Och hon hälsar mig välkommen varje dag jag kommer hem.

Det var värt att vänta på. Vilken lycka.

Pysselpanik

Vad gör man när barnen kommer hem med skapelser som denna?

En kartong för Risifruttiburkar som förvandlats till ett inferno av microkonfetti och små pappersbitar.

Det riktigt skiner om Krigarprinsessan och hon myser av stolthet när hon visar upp den för mig.
- Här ska mina Squinkisar bo! (hennes pyttesmå gummifigurer) 

Jag kallsvettas. Det är inte ens tät botten på konstverket.
Det rasar små färgglada pyttedelar på golvet. Det är deras mat tydligen.

Det går inte ens att hänvisa lådan till att ha i trädgården för då skulle alla smådelar spridas i vinden.

Så där står den. Hennes kreativitet är ju något jag vill stötta.

Jag får bita mig i tungan, le och säga:
- Gumman vad fin! Där kommer Squinkisarna trivas, det är jag säker på!

Och vara beredd med dammsugaren helt enkelt.

Gamla foton och minnen

Lagom suddig "blundar-bild" från förr som förmodligen inte skulle passerat genom gallringen på digitalkameran idag...

När vi rensar här hemma hos oss har vi samtidigt väldigt roligt.

Varje låda vi öppnar innehåller nästan alltid något som framkallar kommentaren: Nejmen, kommer du ihåg den häääär då?

Det är kläder, prylar, gamla flygbiljetter (varför man nu sparar på sånt?) VHS-filmer osv.

Och foton. Foton framkallade från en filmrulle på ett fotolabb. Inget egenprintat ifrån arbetsrummet i källaren på extra glossy fotopapper från MediaMarkt.

Foton på både oss och andra som snabbt hade raderats från en digitalkamera idag. Härligt misslyckade foton.

Jag bläddrade bland bilderna från en 30-årsfest vi var på för tio år sedan och tänkte tillbaka på den procedur jag gick igenom för att få mina bilder innan digitalkamerorna kom.

Hur jag gick och valde kvalitet på filmrulle utefter ändamålet. Hur försiktig jag behövde vara både när jag satte i och tog ur filmrullen och hur koncentrerat jag tog fotona. Varje bild var så värdefull. Speciellt när jag var så ung och ekonomiskt begränsad så att varje misslyckad bild kändes som att det sved till i plånboken.

Den långa väntan på att bilderna skulle ta slut i rullen,utan att slösas och stressas fram. Hur jag drömde om att ta många bilder i ett svep som proffsfotograferna gjorde, då det bara smattrade om kameran.

Och så slutligen, den ofta veckolånga väntan efter att jag lämnat in bilderna tills det att de var klara. Jag minns att jag var avundsjuk på den som framkallade dem som fick en chans att se dem innan mig.

Jag saknar det lite, allt det där.

Samtidigt som jag njuter lika mycket varje gång jag låter digitalkameran smattra fram 10 bilder åt gången. Och jag kan utan att tveka ta hur många bilder jag vill från samma vinkel när Kaptenen och Krigarprinsessan klättrar omkring bland grenarna i äppelträden.

 

 

 

 

Kaptenen levererar...

Mysigt...men ack så trångt...

Idag bjuder jag på tre citat från Kaptenen, alla levererade under dagen:

1. Tänk om du hade 100.000 kronor mamma! Då hade du kunnat köpa en...madrass!
(Min tolkning: han tycker också att vår säng är för trång när vi sover alla fyra där och drömmer liksom jag om en säng på 10kvm à la familjen Parnevik)

2. Min kompis på dagis mamma, han har träffat Sean Banan! Den riktiga Sean Banan mamma! Det är säkert! Han lever!
(Min tolkning: Inga mammor och pappor har lyckats sätta stopp för honom...än...)

3. Om man vill leva länge, då får man inte gå ut i vägen utan att se sig för...
...eller putta en polis!
(Min tolkning: Han träffade ett par ridande poliser igår. Respekt för dem!)

Så mycket funderingar i huvudet på en 4-åring...

Men nu är det hockey för hela slanten. Heja Sverige!

Vi rensar vårt hem

Vi har börjat rensa i vårt hem. Det behövs. Det är nödvändigt.

Vi är samlare. Inte på så sätt att vi har en massa tingeltangel hemma i hyllorna. Vi håller hyfsat sparsmakad men ändå ombonad stil i huset. Men vi är usla på att slänga saker. Vi är intresserade av både inredning och kläder.

Vi ändrar detaljerna i inredningen titt som tätt. Det är svårt att veta vart man ska göra av det man hade framme innan. Kanske vi har lagt ner rätt mycket pengar på de där kuddarna, vaserna och ljusstakarna som det egentligen inte är något fel på? Då tar det emot att göra sig av med dem. Kanske vi rätt som det är vill ta fram dem igen?

Så vi stuvar undan dem.

Likadant är det med kläderna. Man bara är trött på ett plagg tillfälligt, hur vet man att det inte blir ett favoritplagg senare? Det har hänt förr.

Så vi stuvar undan dem också.

Problemet är att vi inte har någonstans att stoppa sakerna. Vi har en minimal krypvind. Några garderober. That’s it.

Vi har ett förråd i trädgården. Men då jag har en man i byggbranschen och jag själv är intresserad av trädgårdsarbete. Nja. Det blev en snickarbod och förvaring till trädgårdsredskap.

Så vi har ett problem. Vi borde gå en kurs i effektiv förvaring på liten förrådsyta.

Eller sluta köpa kläder och prylar. (won’t happen)

Så. Den där kursen i effektiv förvaring. Ja tack.

Vårt hem är jättefint. Men bara på ytan. I varje dolt skrymsle gömmer sig något undanstuvat.

Jag hoppas innerligt att det där med att skönhet kommer inifrån inte gäller hem såsom det gör för människor.

Då ligger vi risigt till. För i vårt hem är det yta som gäller. Öppnar någon ett skåp är vi avslöjade.

Men nu så – jag känner mig taggad. Snart går första lasset med skräp mot tippen och ett annat lass mot klädcontainern!

Vilken befrielse!

 

Trädgårdstisdag

Det blev en lugn Valborgsmässoafton för oss som firades ute på landet.

Både jag och min man behövde jobba på dagen eftersom vi varit lediga i fredags då vi var i Berlin, men sen störtade vi oss ut för att träffa barnen som varit hos sin farmor och farfar när vi var borta.

Middagen jag sen snodde ihop bestod av en förätt av  sparris med hollandaisesås och Serranoskinka (inspirerad av vår lunch på uteserveringen vid Spree i lördags) och en huvudrätt av torskrygg med jordärtskockspuré, vitvinssås och pepparrot. Vi drack först en riesling och sedan Chablis till detta och det blev bra och vi blev galet mätta. En liten Valborgsmässoeld tändes på tomten, precis lagom för oss. Vi kollade på Manchesterderbyt och sen slocknade vi som utbrända majbrasor.

Dagen efter var det fotbollsmatch på schemat. Krigarprinsessan , jag, och farfar mötte Kaptenen, min man och farmor. Det blev en hård kamp som slutade 8-5 till oss.

Trots att Kaptenen gav allt och slängde sig i de mest omöjliga vinklar, knuffades och drog i sina motståndares ben.. Han blev utvisad av Krigarprinsessan minst 2 ggr. Hon var mycket nöjd över att få agera spelande domare och halade upp både gula och röda kort ur fickan.

Vi vände hemmåt vid lunch och sen var det trädgårdsarbete som gällde resten av dagen. Vi möblerade om och kom på en kanonlösning som gav oss en helt fantastisk middagsplats med kvällssol där vi sen åt en hämtpizza som belöning för vårt hårda slit.

Kvällen avslutades med familjebad i bubbelbadstunnan.

Det blev en sån där dag man blir genuint lycklig av att tänka tillbaka på!