Finns hon i "märkligheten"?

Jobbiga fobier...

Egentligen tänkte jag inte skiva om det här men jag kan inte hålla mig. Jag blir så fascinerad. Och det är jag uppenbarligen inte ensam om. Youtube-klippen från den här tjejens videoblogg har cirkulerat i någon månad nu. Hennes inlägg "Jag vill bara kn**la" har en bra bit över en miljoner visningar idag. 

Det finns ganska många videoklipp inspelade av henne och jag undrar om hon är på riktigt? Om hon finns i "märkligheten" som Kaptenen skulle sagt.

I klippet ovan pratar hon om sina fobi för "fattiga" människor. Att hon är rädd för dem som tjänar under 25.000 i månaden efter skatt. Vad hon måste vara rädd jämt. Sjukhusfobi fick plötsligt en helt ny betydelse. Tänk vad många lågavlönade typer som smyger omkring där i korridorerna.

Det är något underhållande och samtidigt djupt tragiskt med hennes videoblogg-klipp. Hon vill provocera, så långt förstår jag, och locka läsare/tittare till bloggen. Men sen? Jag väntar varje sekund på att hon ska brista ut i ett gapskratt och avslöja att allt bara är hittepå. Att det är ett alterego. Som Blondinbella. Fast utan hjärnceller.

Det har inte hänt än. Vi får väl se. Men vad är syftet? Har hon ett syfte?

Jag var och lyssnade på en föreläsning med Bingo Rimer för ett par veckor sedan där han pratade om att marknadsföra sig själv och sitt företag utan budget.

Bingo menade att man måste ha en tanke bakom, och ett planerat syfte med allt man gör när man syns i media. Han tog upp TV- programmet Big Brother som exempel. Och han borde veta. Han hade precis fotat Carolina Gynning för sitt Moore Magazine när hon gick in i Big Brother huset. Han hade sin (numera ex)fru med ett annat år. Så man borde ju verkligen ha insikt i det hela. 
Man bör alltså ha en grand masterplan med det hela innan man hoppar ner under guppande täcken i BB huset.

Den här tjejen har tydligen precis gått in i Big Brother huset nu.

Och jag undrar. Återigen, vad är människans syfte? Varför gör hon detta? Vad vill hon?
(Ja, mer än bara kn**la då)

Jag hävdar fortfarande att hon bara är hittepå. Jag hoppas det innerligt.

Kakmiss

Saxat ur Aftonbladet. Vansinnigt roligt.
Tack Nena för tipset!

För den som vill läsa mer...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14409831.ab

En illavarslande automat

Igår eftermiddag var jag och barnen på Andy´s lekland. Ett sånt där galet inomhus-lek-mecca för barn med rutschkanor, klätternät, bollar, studsmattor och fan och hans moster. Där mötte vi upp min vän Norrlands Guld och hennes två barn som är i samma ålder som mina.

Att åka till ett lekland på en vanlig tisdagseftermiddag visade sig vara en fullträff. Nästan helt tomt på folk och ljudnivån var närapå normal. Barnen försvann iväg i någon tunnel och vi satt och snackade om vad som hänt sedan sist. Barnen var lyckliga, vi var lyckliga, och samtidigt blev vi utsedda till världens bästa mammor som tagit med dem dit. Win-win liksom.

Vi är gamla partysisters från förr Norrlands Guld och jag. Mycket galna upptåg har vi varit med om, fler än jag vill minnas nästan. Hua. Men vad kul vi hade. Vi umgicks extremt mycket och intensivt ett tag. Vi planerade vad vi skulle äta till middag och vad vi skulle göra de kommande helgerna. Vi låg i Vanadislunden och solade och drömde om att hitta två killkompisar som vi kunde bli kära i. Och det var faktiskt exakt vad som hände sedan lustigt nog.

Ett par gånger om året går vi fortfarande ut och festar tillsammans och det är alltid sjukt kul.
Däremellan pratar vi mest barn och familj.

Så när vi sitter där och pratar om vinterkräksjukor, semesterresor och skolplikt så ser jag något i ögonvrån som får mig att haja till en aning.

Mitt i leklandet har Apoteket ställt in en automat. För självbetjäning.

Nu kollade jag aldrig, men vad kan det ha funnits i den? Plåster, bandage och Alvedon för skadade barn?
För är man redan sjuk sedan innan åker man väl knappast till ett lekland?
Den måste alltså stått där i förebyggande syfte. Vilket nästan känns lite otäckt. Jag har ju i och för sig läst att det händer en hel del olyckor på lekland. Men att ställa dit ett apotek? Tja kanske. Tillgång och efterfrågan.

Eller så var den bara fullproppad med huvudvärkstabletter för (bakfulla?) föräldrarna som ska vistas i en lokal som varje helg blir ett kaotiskt inferno av barn och kalas. I en ljudnivå som kan ge tinnitus. Utan vettig luft att andas. Undrar om det fanns små syrgastuber i automaten också?

Underskatta inte värdet av good enough.

Min blick fastnade vid denna text på framsidan av tidningen Amelia.

Det gjorde att jag kom att tänka på när jag för ett tag sedan pratade med en vän om värdet av good enough. Han sa att man inte får underskatta värdet av att lära sig vad som känns helt ok och tillräckligt bra, och det är nog sant. Det blir lätt för mycket energi som går åt om allt ska vara perfekt hela tiden. Eller om man hela tiden försöker överprestera sig själv. Både hemma och på jobbet.

Men har man som jag handikappet att vara en prestationsprinsessa så kan det vara svårt att begränsa sig.

På min arbetsplats jobbar jag på en liten avdelning inom Marknad och Kommunikation. Just nu är det mycket att göra och jag kämpar mot klockan så gott som varje dag. Det är en hel del arbetsuppgifter med tighta deadlines och ofta är jag dränkt i jobb. Jag inbillar mig inte på något sätt att det är en ovanlig situation på en marknadsavdelning och rent generellt passar det mig mycket bra. Hellre för mycket än för lite att göra såklart. Men man behöver komma ihåg att andas också.

Det är den här arbetssituationen som har lett till att jag tvingats att försöka lära mig att så att säga "välja mina fighter" på jobbet. Solla och kolla med "beställaren" vad jag behöver lägga ner mycket tid på och vad jag kan släppa som just good enough.

Det är en konst och det är inte alltid lätt. Att känna att det är kvalitet i det jag gör är givetvis viktigt och ibland nästan blundar jag i kallsvettig ångest när jag trycker på sänd-knappen.

För jag ångrar mig så gott som alltid att jag inte kollade texten, bilden eller layouten en gång till. Jag vet ju att jag kommer att hitta saker i efterhand som jag inte är riktigt nöjd med.
Det gäller att inte blicka tillbaka för mycket eller för ofta.
Blev det fel, då får man ta lärdom till nästa gång och prestera bättre helt enkelt.

Done is done. Och förhoppningsvis good enough.

När mamma vänder ryggen till så passar han på...

Skidskola igår. Sista lektionen. Barnen supertaggade. När vi kommer till backen så radar skidläraren upp alla små och frågar dem en och en om du vill åka stora barnbacken nu sista lektionen. Krigarprinsessan har längtat hela veckan efter detta så hon svarar givetvis ja. Kaptenen ser sin chans att haka på och jag hör ett rungande ”Ja, det vill jag” från honom när han får frågan.

Herregud, den lilla killen som kan knappt kan ploga tänker jag och moderskänsorna tar överhanden. Jag tar ena skidläraren åt sidan och säger att Kaptenen är lite för modig för sitt eget bästa ibland, jag vill nog att han åker i alla fall ett par åk i lilla backen först. Och vi bestämmer att OK, så får det bli.

Kaptenen köper läget och åker med i lilla backen tillsammans med en annan liten kille som hade självinsikt nog att tacka nej till den stora backen.

Allt går utmärkt och jag står vid avstigningsplatsen till lilla barnbacken och hjälper skidskolebarnen av liften om de behöver assistans.

Rätt var det är ser jag skidläraren komma i liften, men bara en liten kille är med honom. Kaptenen ser jag inte, så jag frågar vart han tagit vägen?

-Kaptenen? Nej han är inte med mig, han har övertalat den andra skidläraren om att han är redo för stora backen nu så han åker med den andra gruppen.

Känslan jag får nu är en blandning av skräck och stolthet. Den lilla rackaren. Han passade på när mamma inte var i närheten.

Hur det gick? Jodå han kom svischandes förbi, glatt vinkande och med ett gigantiskt leende. Han bevisade för sin mamma att han klarade alldeles galant att både svänga, stanna och åka i små gupp.

Där fick jag så jag teg.

Vi gick raka spåret hem och bokade en vecka i Åre. Äntligen blir det en riktig familjesemester i fjällen!

Inte mitt smartaste ögonblick.

Ey, what can I doooo, you can't resist me...I'm too delicious...

Utsvulten och nyss hemkommen från barnens skidskola står jag och tittar in i kylskåpet. Jag scannar av hyllorna och får syn på rester från fredagens skaldjursfrossa. (Som jag glömde att skriva om, men det var inte så dramatiskt, vi åt skaldjur helt enkelt.)

”Undrar om de där är fräscha fortfarande...?” tänker jag när jag spanar in havskräftorna som ligger där och trängs i en påse.

Det som sen händer i mitt huvud är något väldigt konstigt. Nästan som i ren desperation över att jag bara måste äta de där sabla kräftorna väljer min hjärna att signalera ut följande tanke:

”Eftersom ett av barnen som var här på besök igår kräktes senare på natten så är ju sannorlikheten att jag blir sjuk stor nog ändå. Då kan jag ju lika gärna äta upp de här skaldjuren också.”

Så jag åt upp dem och det var mycket gott.

Nu sitter jag här och bara väntar och undrar om något ska hända.

Det känns i alla fall väldigt skönt ur värdinnesynpunkt. Om jag blir sjuk så kan jag säga att det säkert berodde på kräftorna, och inte på gästerna.

Pyjamasparty och Brunello - en perfekt lördagskväll!

Pyjamasparty!

Söndagsmorgon. Lugnt och skönt.
Jag är gräsänka även denna helg och har varit betydligt lugnare i sinnet än den förra. Kanske beror det på att Kärleken bara är borta en natt den här gången istället för tre.

Lördagskvällen blev också lugn och enormt mysig. Fru PT, en annan herrklubbs-gräsänka kom över med sina två små och vi åt tacos och drack Brunello. 
Barnen hade pyjamasparty med disco till Smurfhits och såg på film i biorummet. Popcorn och grissini över hela dansgolvet men det är sånt man får ta.

Igår försökte jag att i alla fall ha Melodifestivalen på i bakgrunden när vi satt och pratade, men den här gången fick jag inte igång TVn. Tryckte väl på fel fjärrkontroll kan jag tänka. Sen funkade ingenting. Typiskt mig.
Av kommentarsflödet på Twitter och Facebook har jag förstått att jag inte missade något. Eller så är det just det jag har. Jag missade denna snackis. Jag hade nog suttit bakom skämskudden hur som helst.

Jag tycker verkligen om att umgås med fru PT, hon ger mig positiva energier. Just därför har jag utnämnt henne till min PT och längtar tills vi kan ge oss ut i joggingspåret tillsammans i vår. Vi kommer att bli fit-like-hell hon och jag.
Men var sak har sin tid. Nu träffas vi och dricker Brunello istället. Hon får mig att må bra.

Jag skulle kunna kalla henne för fru TP också för hon är så smart och allmänbildad att hon är en sån som man vill teama upp med vid en omgång Trivial Pursuit.

Jag är inte alltid som Juliette Binoche

Varje måndag och torsdag har Krigarprinsessan utflyktsdag med skolan. De går ut i skogen  och räknar kottar. De samlar små fina pinnar och letar efter djurspår i snön och sånt där fint som barnen i skolan gör.

Ända sedan det blev lite kyligare utomhus har Krigarprinsessan velat ha varm choklad med sig i termos. Det har många av de andra barnen konstaterade hon snabbt. Choklad var bannlyst på utflykterna när hon gick på dagis så det blev ju väldigt intressant med choklad nu plötsligt.

Så varje måndag och torsdagmorgon står jag i köket som värsta Juliette Binoche i Chocolate och kokar varm choklad. Förut kokade jag vår utflyktschoklad på 70% chokladkakor, för då var det ju extra special VIP happening när det väl hände att vi tog med oss varm choklad ut. Men det gör jag inte till skolchokladen. (Jojo, det där med att koka choklad är viktiga grejer. Ingen Oboy här inte - över min döda kropp typ.  Pretto, jag vet, men så är det.)

Hur som helst.

I torsdags morse kokade jag chokladen som vanligt och packade ner den i prinsessans lilla prickiga ryggsäck. Frid och fröjd. 

När vi så kom hem igen på eftermiddagen och jag skulle diska termosen så rann det en slimig trögflytande choklad ur termosen. Det blev ett sånt där vacuum-slem-ljud när chokladen väl släppte taget om termosen och letade sig ner i vasken. Schloooouurrrp liksom.  

What da fuck happened?

Då slog det mig.

När vi bakade muffins häromdagen råkade jag spilla lite vetemjöl i sockerpåsen. Detta mjöl hade lyckats via sockret leta sig ner i chokladdrycken. Under dagen hade det blivit en fin såsredning där i termosen som tjocknade mer och mer allteftersom chokladen svalnade...

Jag har inte vågat fråga Krigarprinsessan och hur chokladen var, och hon har heller inte sagt något.

Kanske var den ok när hon drack den. Eller så är hon för godhjärtad för att säga något. Hon vet att hennes mamma gör knäppa grejer ibland. Och hon köper läget.

Det efterfrågades ett BH inlägg.....?

I kommentarsfältet igår efterfrågade The Queen of Fucking Everything ett "BH inlägg".

Visst kan jag skriva ett BH inlägg. Det är bara det att jag är inte helt säker på vad det är hon menar. Det kan vara två saker hon vill att jag ska skriva om.

1.  BH som syftar på när jag var på H&M och provade en super-duper-push-up-BH som jag såg så hysteriskt fånig ut i att jag skrattade tills tårarna rann och jag nästan kissade på mig. Det som var bra med detta var att jag en gång för alla insåg att jag just sparat 50 lax, undvikit en smärtsam operation och är rätt nöjd med mina små muffins-toppar trots allt. Dessutom fick jag mig ett gott skratt på köpet.

Eller...

2.  BH som i det som min man gett mig vid inte mindre än tre tillfällen på ganska kort tid. En gåva som får mig att varje dag längta till sängen så mycket så det pirrar i hela kroppen. Som gör att jag känt en ny slags tillfredsställelse i sovrummet som jag aldrig upplevt innan. Den slags tillfredställelse som jag får när jag kryper ner i sängen och sveper in mig i våra t-shirt lakan från Beach House. (BH. Beach House. Ja ni fattar.)

Detta fenomen med t-shirtlakan är bland det sjukaste jag varit med om. Min man säger samma sak. Vi tänkte att hur jäkla spännande kan det vara med lakan i t-shirttyg? Inte är de särskilt billiga heller. Men herrejäääävlar.

Jag måste dock höja ett varningens finger. Once you go there, there is no turning back. Har du börjat använda dessa, då är det kört. Du kommer aldrig vilja sova i något annat och du kommer slänga trånande blickar mot sovrummet på ett helt annat sätt än du gjort tidigare.

Beach House rules. Löp och köp.

I vår säng just nu.

Men Herregud.... det hade väl ändå räckt med EN...

Ibland slås jag av tanken att det finns kändisar som ser mer eller mindre likadana ut. Det hade liksom räckt med en, det blir ju bara förvirrande när det är såhär. Som till exempel:

Kiera Knightley och Natalie Portman (här väljer jag Natalie P)

Freddie Prince Jr  och Keanu Reeves

(här väljer jag Freddie P, om jag måste välja, han verkar ju ialla fall ha humor)

Carolas nya kille och Brad Pitt i sunkskägg och hatt

(Här väljer jag Brad P, skägget till trots)

Min man och Kiefer Sutherland

(här väljer jag såklart...hm...eh...ok då, min man)

Finns det fler kombos som jag glömt?

I kärlekens tecken...

Middagen igår: Kalvfärsburgare på Surdegsbröd

Jo det var ju Alla hjärtans dag igår.

Barnen har förstått att det  är något speciellt med den dagen. De var lite extra glada och mysiga och det ritades teckningar och pysslades hjärtan för fullt. (Nåja, Kaptenen ritade mest smurfar, brandbilar och brinnande hus.)
Presenter är inget vi köper till barnen på alla hjärtans dag men det har blivit en tradition att göra något lite extra mysigt tillsammans.
Så vi bakade muffinsknyten. Vi dekorerade dem med hjärtan och fyllde dem med non-stop.
Vi åt middag med levande ljus. Det serverades Kalvfärsburgare på Surdegsbröd till tonerna av Kings of Convenience. 

Det var min och barnens eftermiddag och kväll det. Sen stoppade jag våra små troll i säng och Kärleken kom äntligen hem.

Vi öppnade en flaska gott Priorat-vin och mös på vuxenvis. Jag lagade "Bikinis", (ett av världens godaste tilltuggs-tapas) som vi njöt av till vinet och vi såg Barcelona spöa Bayern Leverkusen i Champions Leauge.
En fin alla hjärtas dag blev det och jag känner en enorm tacksamhet över min lilla familj.

Kaptenen vid läggningen: Mamma- visst är det härligt att få barn? I alla fall om man får två så fina som vi?

Ja älskling. Så är det.

Muffinsknyte

Valentines fucking day!

Någon därute som har ångest idag tro?
Någon som känner sig ensam, eländig och bortglömd? 
Eller sitter med panikångest över den där underbara presenten som borde ha inhandlats vid det här laget?

Själv tycker jag att vi tagit till oss fel högtid från "over there". Bort med Valentines, in med Thanksgiving! (om man nu ska välja) Där snackar vi högtid! Samla familj och vänner runt en kalkon, känn tacksamhet över era liv och att ni har varandra och ät tills ni stupar!

Visst - även Thanksgiving framkallar med all säkerhet viss form av ångest för de som inte har familj eller vänner att umgås med, men jag tror i alla fall att de allra flesta har någonting att vara tacksamma för. Jag tror andelen människor som mår dåligt på Thanksgiving är långt mycket färre än de som sitter med krampande hjärtan på Alla hjärtans fucking dag.

För att inte tala om kommersen runt denna dag. 
Present-köpar-ångest-en-masse. 
Det ska köpas rosor som kostar dubbelt så mycket dagen till ära, underkläder som inte passar, choklad som gör en finnig och så att de där underkläderna passar ännu sämre (i alla fall i mottagarens huvud). Eller någon annan väl genomtänkt och über-romantisk gåva.

Nej, ge mig ett middagsbord med närmaste familjen och en kalkon. Basta.

PS Till Kärleken. Älskling... om du läser detta... jag bara skojar, jag vill ha tonvis med rosor, choklad, underkläder och andra kärleksfulla väl genomtänkta presenter. Givetvis.

Jag tittar ner i min papperskorg

Ok, jag inser det själv och jag erkänner. Jag har ett problem.
Jag tittar ner i min papperskorg som står under skrivbordet och stirrar mitt beroende i vitögat.

Läkerol-djävulen har slagit sina klor i mig.

Allt började under Idol-spektaklet i höstas. Läkerol stod i arenorna och delade ut gratisprover. Jag tuggade frenetiskt allehanda Läkerolprodukter i mitt nervösa tillstånd när kusinen stod på scen. Just dessa tabletter har varit min drog sedan dess.

Licorice Persimon.

Jag behöver gå på rehab. Detox. You name it.

Det räcker med en blick på innehållsförteckingen för att inse att den där skiten vill jag inte ha min kropp.

Måste. Sluta. Nu.

Imorse vaknade jag...

I morse vaknade jag på en madrass i Sörmland. Jag vaknade i en ormgrop med Kaptenen och Krigarprinsessan.

"Oh My God!" kanske någon nytillkommen läsare tänker nu. För om man inte läst den här bloggen tidigare så kan man ju tycka att det låter helt fantastiskt spännande att vakna upp en söndagsmorgon i en ormgrop. Och med en krigarprinsessa (typ Xena) och en Kapten (typ Jack Sparrow) dessutom. Om man har sån fantasi.

Men nej, nej, nej!
Krigarprinsessan och Kaptenen är mina barn och ordvalet var väl inte det bästa. Jag tar om det från början.

Imorse vaknade jag på en madrass i Sörmland inlindad i ett garnnystan av armar och ben tillhörande mina supergosiga barn.

Vi åkte nämligen igår ned till min bror Premiärministern* och svägerska The Queen of Fucking Everything och åt en fantastisk middag. The Queen gjorde den där pizzan som hon gör så bra att Kaptenen vill gifta sig med henne.

Vår morbror och hans ena dotter, alltså vår kusin, var också på plats och vi hade en jättemysig och avslappnad kväll. Vi missade återigen melodifestivalen och struntade fullkomligt i det den här gången också. Vi hade för roligt vid middagsbordet helt enkelt. Min morbror och hans barn får jag presentera vid ett senare tillfälle, de är så galna och underbara att de kräver ett helt eget inlägg.

Jag älskar att vakna upp i Premiärministern och the Queens hus som är att av de finaste och mysigaste hus jag vet. Imorse dessutom - vilken dag! Sol och blå himmet, ett landskap med orört snötäcke som gnistrade utanför fönstren. Helt underbart.

The Queen of Fucking Everything skred in i köket i sin hallonröda Cashmeremorgonrock och gjorde direkt skäl för namnet genom att slänga ihop en perfekt latte med urtjusig latteart på toppen. Voilà! Är det något den människan inte bemästrar..?

*Att jag här kallar min bror Premiärministern kommer av att hans dotter en gång sa
- Pappa, bara för att du klär dig som en premiärminister betyder inte det att du bestämmer i det här huset"

Jag är körsbärslikören i Alladinasken

I går kväll träffade jag min kompis Pinglan. Hon är så härlig. Hon sprudlar och bubblar och utstrålar så mycket positivt. Som ett gott glas champagne är hon. Vi gick och åt fantastisk mat på en mysig restaurang och vi gick sen vidare till en bar.

Att gå ut på stan och besöka barer med Pinglan innebär nästan alltid samma sak. Att männen flockas runt henne. Hon får alltid uppmärksamhet när hon kommer in i ett rum och killarna söker hennes blick. Hon är liten, slank, stark och fantastiskt söt. Bara en sån sak. Lyckas någon av dessa män få igång en konversation märker de snabbt att hon är smart också. Hon provocerar, är uppkäftig och det tycker de är väldigt roande när det kommer från en tjej som ser ut som en liten docka.

Allt det där innebär ofta en hel del gratisdricka för oss när vi är ute. När det diskuterats olika ämnen en stund blir vi törstiga och nej, nej, denna lilla uppenbarelse ska inte behöva betala och vi bjuds på det vi vill ha. Alltså jag också.

Beroende på hur jag mår så känner jag blandade känslor när allt det där händer. Oftast känns det som att hon och jag är en attraktiv kombination. Vi är starka, självsäkra och har kul och vill någon bjuda på ett glas bara för att vi har det så trevligt så är det ok. Men ibland, under mina mindre bra dagar, känner jag mig som ett bihang till Pinglan. Killarna vill ha hennes uppmärksamhet och då är det bäst att vara schysst mot kompisen också. Det är ok, det kan jag ta, men jag kan inte låta bli att känna mig som det där extra man får med på köpet när man egentligen är intresserad av något annat, mycket roligare.

Som körsbärslikören i Alladinasken.

Men det är bara när jag känner mig låg. På mina bra dagar har jag fantastiskt kul och skiter i allt det där.

Hur gick det igår då?

Vi hade så mycket att prata om så vi inte gav något utrymme för någon att komma inpå oss. Vi betalade allt vi åt och drack själva och hade det supertrevligt. En toppenkväll helt enkelt. Igår var jag en nougattryffel eller något annat gott.

(Pinglan var såklart den där vita chokladpralinen i mitten av asken. den där som syns mest och som alla vill ha.)

Att sova rygg mot rygg...

En bild som den här symboliserar ofta att man är osams. Man vänder sig från varandra istället för att ligga tätt ihopslingrade.
Jag och min man sover nästan alltid såhär. Det har absolut inget med våra känslor för varandra att göra. Det är helt enkelt att göra med att vi båda vill ha andrum.

Ändå känns det lite sorgligt att ligga sådär. Kanske på grund av just den massmediala bilden. Fast det är lika mycket en instinktiv känsla. Man vill inte vända ryggen mot någon.
Det blev så tydligt när jag häromkvällen skulle lägga Kaptenen. Han vill att vi ska ligga och kramas ett par minuter varje kväll innan man lämnar rummet. 
Jag kröp ner i sängen. Kaptenen vände sig bort men sen vred han upp huvudet och sa:
- Bara för att jag inte ser på dig betyder det inte att jag inte älskar dig mamma.
Han har förstått det där. 4 år är han och har omöjligt hunnit exponeras för bilder på par som i vrede ligger vända från varandra. 
Det handlar i grund och botten om att inte vända ryggen till någon.
Så om du går och lägger dig ikväll med din älskling och vänder ryggen till. Lyd Kaptenens råd.
Tala om att det inte beror på att du inte älskar honom eller henne.
Kärleksfull helg på er!
Peace!

Dum-du-rum-du-rum

Ok, nu kommer den smygande...
Den där känslan som jag får när min man är borta på äventyr och jag är ensam hemma med barnen.
Men jag då? tänker jag. Sen blir jag rastlös. Dum-du-rum-du-rum, liksom.
Allt grundar sig förstås i att jag är avundsjuk. Han är i fjällen och dricker skumpa och äter skaldjur och hängmörade biffar. Han är ledig och är med sina kompisar. Suck.

Det är så konstigt egentligen. Hade han jobbat sent eller gjort något tråkigt så hade jag inte ens reflekterat över att jag är själv här hemma.

Nu sitter jag här och tänker bara på en sak, nämligen...

Jag har exakt 24 timmar på mig att skaffa fram en kombo bestående av:

1. En barnvakt

2. En kompis som vill festa

3. En flaska champagne

En bloggpresent

Igår när jag kom hem från jobbet låg det en sprillans ny iPad på mitt skrivbord. 

Vit och fin låg den där och glänste och bönade och bad om att packas upp och fingras på. 

En bloggpresent! sa min man.

En muta! tänkte jag. 

Karl-fan drar nämligen till fjällen med polarna idag...

Jag gillar mutor. Hellre mutad och ensam i helgen än bara ensam i helgen. Omutad.

Kaptenen a.k.a El Capitán

Kaptenen är vår pojke.  4 år gammal och envis som synden. Enligt honom själv är han bäst i världen också. För inte tala om snabbast.

I somras satt han i TV-soffan när Usain Bolt och grabbarna sprang VM-lopp och han blev alldeles upprörd.

-Mamma, varför pratar de om att den där killen är snabbast i världen? Det är ju JAG som är snabbast i världen!

Han har många drömmar om vad han ska bli när han blir stor. Länge var det ”dinosaurieupptäckare”.

Nu har det de senaste veckorna skiftat mellan:

1.  Ishockeyspelare. Fast sen kom han på att det var nog lite läskigt för tänk om man ramlar på isen och slår sig? Så då skulle han bli...

2.  Polis. För det var ju roligare att jaga bovar. (inte alls farligt då eller?  Tydligen inte lika farligt som att ramla på isen i alla fall.) Fast sen kom han på att det där med att springa efter bovar var ju lite läskigt för tänk om man ramlar på en sten(!) Så nu vill han bli...

3.  Fotbollsspelare. För på fotbollsplanen finns bara platt gräs och en boll, vilket innebär låg risk för att snubbla förklarade han (om man inte blir tacklad tänkte jag, men den faran har han inte kommit på än).

Jag vet att om jag skulle ifrågasätta hans val och tala om att man faktiskt kan bli tacklad på fotbollsplanen skulle han slå ut med armarna och säga:

-Mäh. Ingen kommer ju komma ikapp mig mamma, jag är ju snabbast i världen!
Följt av ett himlande med ögonen för att hans mamma är så korkad.

Sen kom han på att det finns något som heter Lagkapten i fotboll. Det ville han förstås bli då.

I Djurgården säger han. Eller Barcelona. Vår lille El Capitàn.


(Här inflikade för övrigt Krigarprinsessan med förnuftig min - Det är inte säkert att du kan välja själv vilket lag du ska spela i fattar du väl?)

Själv tycker jag att han ska blir riskanalytiker i Försäkringsbranschen. 

"Feelgood" bloggar och "Feelbad" filmer?

Igår kväll träffade jag min fina vän som jag här väljer att kalla för Fröken Svart. Vi har varit vänner ganska länge vid det här laget Fröken Svart och jag men tyvärr ses vi inte lika ofta som förr. Det är lite synd. Jag tycker så mycket om henne.

Fröken Svart är strålande snygg och klär sig ofta i svart. Hon har ganska hård (svart) humor = my kind of girl.

Vi pratade om ditten och datten, jämförde våra brister och upptäckte att vi båda hade svårt att hålla bilen repfri och att vi båda slarvade runt hemma och hade sönder saker. Vi skrattade mycket åt detta och Fröken Svart konstaterade att det var skönt att höra att hon inte var ensam om att klanta till det ibland.

Fröken Svart säger vad hon tycker och hon säger det på ett bra sätt. Det är en konst i sig. Om den här bloggen sa hon

– Du måste lägga in mer oreda, grått, problem eller frustration. Det får inte vara för rosigt. Inte så perfekt. Våga vara mänsklig.

Intressant tanke. Mycket intressant. Jag som spontant tänkte sprida glädje och roligheter framför allt. Det är ju det jag vill förmedla. Happy feeling liksom.
Jag tror ändå det ligger något i det Fröken Svart säger.

Det finns ju mängder av bloggar som presenterar sig som en ”feelgood blogg”.


Frågan är... det kanske är många som mår bra av att läsa dem, men hur stor är skaran som inte gör det?

Jag läste en gång att en avsevärt stor del av dem som ser romantiska filmer på bio mår skitdåligt efteråt och bara vill gå hem och göra slut med sin partner för att man inte har det lika himlastormande romantiskt som det där paret i filmen.

Säkert är det likadant med dessa feelgood bloggar. Människan är så funtad att man vill känna igen sig. Ingen kan ha det så där jävla bra jämt. Självklart inte. Men vill man verkligen höra om det dåliga? Kanske är det så.

Jag kommer garanterat att blanda in en hel del elände och smärta. Var sak har sin tid.

Just nu mår jag bara lite för bra för det.

Ja, jag är en sån där lycklig jävel. So shoot me.

De där gräsliga tavlorna...

Kaptenen har begynnande ögoninflammation. Han har rödsprängda ögonvitor och det rinner klar vätska ur hans ögonvrår.

Plötsligt inser jag en sak.

Alla de där gräsliga tavlorna med gråtande barn som jag aldrig förstått mig på. De barnen gråter ju inte alls.
De har ögoninflammation hela bunten. Stackarna.

Se upp i backen!

Igår var det dags för årets första lektion i skidskolan för Krigarprinsessan och Kaptenen.
Samtliga familjemedlemmar var mycket uppspelta och spända när vi styrde bilen mot backen.
Hade vi valt rätt nivå på grupp? Hade vi klätt barnen rätt? Skulle de lyssna på ledarna?

Jag kan meddela att det blev en dundersuccé.

Krigarprinsessan tog kommandot över skidorna på en gång och glänste i backen. Hon visade ett sällan skådat lugn och en kaxighet som gjorde oss förstummade. Sista åket tog en av skidlärarna med henne ensam upp till toppen av backen så hon fick åka hela vägen ner själv med honom.

Nere vid liften stod två fågelholkar till föräldrar.

Kaptenen kämpade och kämpade för att visa sina färdigheter för skidlärarna så pass att han fick tillåtelse att åka liften. Det tog inte så lång stund. Han är envis som synden den där lille rackaren. Snart svängde han runt konerna med bra böj i knäna han med.

En fantastisk timme hade vi där i backen och Huddinge Skidskola i Friluftsfrämjandets regi får klart toppbetyg av oss.

Vi längtar nu till nästa söndag och planerar redan för en familjeskidresa längre fram.

Min andra familj

Igår kväll var vi hemma hos Skribenten och Ballerinan på middag. Skribenten är min mans bror och Ballerinan är hans sambo.

Ballerinan får heta Ballerinan för att hon en gång i tiden dansade balett. Då hade hon garanterat lågt blodsocker jämt och var säkert sur jämt också på grund av det där bottenkörda blodsockret. Jag kände henne inte då och det är jag nog ganska glad för. Jag har nämligen fått uppleva Ballerinan på senare år då hon får blodsockerfall. Oj. Inte kul.
Men nu är hon toppen. Lite rundare, sundare och mycket gladare. Precis som vi vill ha henne. Hon är bitsk i sin humor och det älskar jag!

Jag tycker väldigt mycket om min mans familj. De är så varma och vänliga och roliga. Vi har alltid trevligt när vi umgås med dem. Det är avslappnat och skönt. Och gott.

Skribenten muttrade om att steken gått förlänge i ugnen. Oj vad han störde sig på den där stekgraden.
Grejen är att matlagning är lite av en prestigesak i min andra familj. Det beror nog på att vi allihop är intresserade av matlagning och att de i familjen tidigare ägt och drivit en riktigt bra krog. Då får man inte låta steken gå för länge.
Han vet att han kommer att få höra det där. Vi kommer att driva med honom. Garanterat.
Men det är bara hjärtligt och alla vet att nästa gång kan man vara utsatt själv. Om man underkokar risotton eller överkokar pastan. That's life. I min andra, underbara familj.

Vi åt och drack gott. Snusade på deras alldeles nya bebis och försökte hålla ordning på resten av barnaskaran. Vi missade Melodifestivalen men det struntade vi i. Jag förstod sedan att vi prioriterat helt rätt. Ett litet glas 16-årig Lagavulin går före Sean Banan alla dar i veckan. Det kan jag lova.

Underbart nog så bor Skribenten och Ballerinan på gångavstånd från oss och Kärleken kunde dra hem våra halvsovande barn i pulka. Det var ruskigt kallt, men en skön promenad som avslutning på en väldigt mysig kväll.

Just chillin...

Helgmorgon hos oss är förknippat med lugn och ro. Vi äter frukost länge, tänder morgonbrasa och myser....

Krigarprinsessan är bra på det där med att ta det lugnt.

Krigarprinsessan

Det här är vår tjej. Vår fantastiska tjej. Vår prinsessa.

Hon är den mjukaste, finaste, ljuvligaste och mest känslosamma lilla varelse man kan tänka sig. Hon är vimsig och drömmande (som sin mor) och ändå är hon otroligt fokuserad när hon bestämt sig för att utföra något (som sin far). Hon är positiv och klok och har svar på allt. Hon sveper håret ur ansiktet och ler så sockersött att våra ben blir till spagetti.

Men hon är också så tuff. Hon är ett naturbarn. Hon älskar att vara ute i skog och mark, klättra i träd och bada i havet när många andra inte ens skulle stoppa ner stortån. Hon har alltid bråttom när hon har något på gång.

Hon spelar fotboll och innebandy och är grym på att styra upp lekar och engagera sina kompisar och sin lillebror Kaptenen. Hon älskar berättelser från medeltiden och hatar orättvisor och skulle säkerligen kunna styra upp ett strategiskt anfall à la Jeanne d'Arc vid ett fältslag (om hon nu istället levt på 1400-talet).
En slug krigarprinsessa.

Fast nu är det så att hon gillar inte krig eller bråk. Alls. Hon skulle planerat ett mycket bra anfall. För att sedan lägga ritningarna åt sidan och gå ut och strö blommor över fälten.
Hon är en liten krigarprinsessa. På sitt sätt. Hon skulle kriga för fred. Som en liten Flower-power-mini-hippie.

Fredagsmys - vem vinner?

Ikväll är Kärleken på en mingelfest i en våning inne i stan. En sanslös superdupervåning med en av de finaste utsikterna över Kungliga Hufvudstaden man kan tänka sig. Han lär inte dricka kranvatten precis. Skulle han mot förmodan bli bjuden på vatten är det i så fall Perrier i små snygga flaskor. Sån fest är det.

Om jag är avundsjuk?

Ärligt talat vet jag inte. Jag sitter här, uppkrupen i soffan med mjukaste och bästaste Lexington mysbyxorna och har våra två små trollungar brevid mig. Vi tittar på Ice Age 3 där den coole vesslan Buck kämpar mot dinosaurien Rody. Vi har surround systemet på fullt blås så det skakar i soffan. Vi har chips, grönsaksstavar och dipp.

Ok då......jag är avundsjuk! Men bara lite och bara i ett par timmar till. Det är nämligen -12 grader ute och när han letar taxi i natt (då temperaturen förmodligen sjunkit ytterligare, och det börjat snöa igen) ligger jag och snusar gott inbäddad i mjuka t-shirtlakan.

Sådeså.

Ice Age 3 vs Stockholm Skyline. 1-0

Lille Kapten Degkrok och Jag

Vi bakar så gärna tillsammans lille Kapten Degkrok och jag. Helst vårt älskade favoritrecept på Surdegsbröd.

Lille Kaptenen är med mig mest för att hälla i ingredienser och för att han älskar att smaka på bröddegen. Han smaskar på degkroken och mmm:ar och aaahhh:ar så man tror att han äter den mest gastronomiska måltid.

Han skulle kunna äta en hel klump deg och han fick. Men det får han inte. Stackars lilla magen om han fick gå loss som han ville. Kroken däremot, den får han äta från, och emellanåt hojta "Jag är kapten krooook!"

Den här gången blev det surdegsbagetter med riktigt segt och krispigt skal. Lite flingsalt på toppen fick de också och resultatet syns på bilden ovan. De blev riktigt lyckade och smakar så himmelskt!
Jag äter väldigt lite bröd men detta äter jag ibland. Hembakt surdegsbröd med smör på är fredagsmys-de-lux!

Lille Kaptenen behöver tvätta sig. Han har deg överallt.

She is The Queen of Fucking Everything...

Detta är min svägerska. Min svägerska är fantastisk. Klok och driftig som sjutton. Hon far fram som en virvelvind och inget kan stoppa henne om hon bestämt sig för något.
Hon tapetserar, kaklar, målar och bygger om. Hon jagar inredningsdetaljer med en outtröttlig fresesi. Hon lagar fantastisk mat och bakar de mest ljuvliga kakor. Hon gräver nya rabatter och flyttar buskar. Hon fixar, trixar och donar. Hon skäller på myndigheter som beter sig illa och hon kämpar envist för sin sak. Hon lagar så god pizza att min son vill gifta sig med henne när han blir stor.

Hon är helt underbar. Vi pratar ofta i telefon, flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Vi pratar och skrattar. Vi delar samma slags humor. Min bror ska skatta sig lycklig och jag är så lycklig för att hon finns i mitt liv.

Hon är en virvelvind. Fram till kl. 22. Då somnar hon. Insvept i sina lila älsklingslakan från Beach House och med sin lilla gosiga bebis brevid.

Det snöar Lovikavantar

Jag tittar ut genom fönstret.
Det snöar fast solen skiner och det är så otroligt vackert. Stora virvlande fluffiga sockervaddsflingor.

Det snöar Lovikavantar!
Säger man så fortfarande? Har man ens Lovikavantar idag? Om jag frågar mina barn - vet de hur en Lovikavante ser ut? Tveksamt.

Mina minnen av Lovikavantar innehåller blandade känslor. Jag minns pulkabacken, fingrar doftande av apelsinskal och muggen med varm choklad. Lovikavantarna som ligger brevid mig i snön. Nyss avtagna och immiga av fukt från snö och varma händer. Kylan biter i näsan och solen värmer mina rödrosiga kinder.

Sen kommer stunden när den sista apelsinklyftan ätits upp, de sista tjocka dropparna av halvljummen choklad druckits upp och pulkabaken återigen ska erövras.

Då har Lovikavantarna frusit till is. Klumpar av snö hänger i de tvinnade garntrådarna.

Definitionen av Antiklimax i pulkabacken.
Lovikavanten.
Ändå så älskad.