Dags att åka hem, och vidare

Idag är sista dagen av min vistelse här i Toscana, för den här gången. Jag kommer tillbaka. Det har varit en händelserik och omtumlande resa. Jag har stiftat nya och helt underbara bekantskaper. Och jag har fått bekräftat det jag trott hela tiden. Det är aldrig fel att åka hit. Oavsett årstid. Vidderna finns ju här, landskapet är nästan overkligt vackert. Städerna och byarna likaså. Människorna är så vänliga och allt är så lugnt och skönt. (Utom i trafiken möjligen.)

Att få vakna upp och höra en åsna skria långt borta, en traktor som plöjer i en av sluttningarna. Att sitta och dricka kaffe och se ut över kullarna och de små byarna som krampaktigt klänger sig fast på topparna.

Lisa för själen. Ro ända in i benmärgen. Lycka för både sinne och mage. Det är Toscana i ett nötskal.

Idag åker vi hem. Jag har kameran och huvudet fullt med minnen.

Jag ska hem och packa om, för nu stundar Tjejvasan, på lördag är det dags att trängas bland tusentals damer i dalaskogarna. Långt från det rofyllda Toscana. Men det ska bli väldigt kul det med.

Toscana är alltid vackert. Och gott.

Jag är i Toscana. Jag har rest hit med min bror (Premiärministern), min svägerska (the Queen OFE) och deras yngsta dotter.
Det är kallt och träden är fria från löv (utom cypresserna och olivträden då).
Men det är ett precis lika hisnande vackert landskap som alltid. Vyer man aldrig kan se sig trött på.

Imorse låg frosten över fälten och det var lätt dimma, himlen var klarblå och solen klättrade långsamt upp över kullarna när vi satte oss i bilen och åkte mot dagens resmål, den underbara staden Siena.

Förra gången jag var i Siena var för tre och ett halvt år sedan och då ösregnade det, därför var det extra roligt att åka dit idag och uppleva staden igen. Frampå dagen blev det riktigt varmt i solen och jag satt på det stora torget i mitten av gamla stan och drack kaffe som var alldeles för dyrt bara för att det var just där i den eftertraktade solen. Men det var värt varenda euro cent, för att få känna solen i ansiktet en stund. Och det var lugnt. Uppsidan av lågsäsongstiden.

Vi bor i ett hus på en höjd och tittar ut över vidderna varje morgon vi vaknar, det är precis som det ska vara.
Vi äter fantastisk god mat och dricker goda viner.
Vi åker till det lilla bageriet i byn och handlar vårt bröd.
När vi öppnar kylen slår doften av olika ostar emot oss så vi nästan trillar baklänges.
Och jag sover i rummet med prinsessäng.

Allt är precis som det ska.

Besök på Fotografiska

Jag förstår inte varför, men jag har länge skjutit upp en sak som jag verkligen velat göra, och det är att gå på Fotografiska och se utställningen med David LaChapelle. 

Jag har haft så mycket tid, ändå har det inte blivit av. Förrän igår, äntligen. Jag åkte in tidigt och kom dit strax efter de öppnade vid nio, och det var jätteskönt att strosa omkring där. Det var väldigt lite folk så dags såklart, oerhört lyxigt. Eftersom jag gick dit ensam var det ingen tvekan om att jag skulle investera i en audioguide, och det var som vanligt en hit. Jag kan knappt minnas när 20kr sist kändes så rätt spenderade.

Och vilken utställning. Färgsprakande och med mycket mode, naket och många tänkvärda och starka inslag. Många kända ansikten som ställt upp på de mest underliga poser. Mycket pornografiska inslag, men på ett konstnärligt sätt. Jag störde mig i alla fall inte på den biten, även om jag förstår om andra gör det. 
Jag var omtumlad och hänförd, men väldigt lycklig när jag gick därifrån.
Han är en mästare den där LaChapelle.

Så. Om du inte gått och sett utställningen. Gör det. Det är bara två veckor kvar innan den stängs (den 3 mars). 
Öppettiderna på Fotografiska är generösa, så det finns goda chanser. Passa på. Och glöm inte audioguiden.

Är du hungrig så är dessutom bistron mycket populär och har en storslagen utsikt.

EuroviSean!

Igår var det schlagermys här hemma i soffan. Kaptenen hade laddat hela veckan för att se Sean Banan. Jag minns förra året, hur obrydd jag var. Jag kommer ihåg att jag lördag efter lördag skrev här på bloggen att jag inte sett melodifestivalen den här kvällen heller. Det kom alltid något emellan och jag prioriterade det inte alls. Kaptenen visste då inte vem Sean Banan var. 

Det har han hunnit lära sig under året som gått. Inte bara lärt sig vem han är, han har lärt sig att älska honom. Och faktiskt, jag har gett vika. Den totala lycka som jag såg i Kaptenens ögon när Bananen klev in på schlagerscenen igår. Det är värt så mycket. Att se hur han studsade upp ur soffan när Bananen gick vidare. Hur han skrek Jaaaaaaaaaaaaa! rakt ut och vände sig till mig med klotrunda ögon: 
-Mamma, det var skönt att han gick vidare, jag var jätterädd!

Jag har också märkt att jag själv inte bryr mig nästan alls längre, vem vi skickar till slut. Tidigare kunde jag vara riktigt engagerad. Tycka det var viktigt vem vi skickade ut till Europa som representant för Sverige. Vi är ju duktiga på musik, har gott rykte, vi kan ju inte skicka vem som helst! Det tyckte jag då. Nu ser jag på melodifestivalen som vilken musikunderhållning som helst. Skicka Bananen för sjutton, I could't care less. Tvärtom. Det blir en färgfest utan dess like. Härligt.

En ny behållning med festivalen däremot är att följa twitterflödet parallellt. Minst lika underhållande som tävlingen i sig. Och jag säger precis som twittraren @AndreasNson igår konstaterade: 

"Omogna röstar Banan, mogna röstar Louise. Vi mittemellan twittrar" 

Huvudet på spiken. 

Mindre arg = mer lycklig

Vi har ett litet problem. Det är Kaptenen som är det lilla problemet. Nästan varje dag får vi höra från fröknarna på förskolan att han har försenat hela gruppen vid gruppaktiviteterna eftersom han, när de ber honom komma, antingen:

1. Springer och gömmer sig 
2. Vägrar sluta rita på sin påbörjade teckning
3. Skriker och står som fastfrusen alternativt sittstrejkar.

Jag vet inte vad det är som hänt med vår lille pojke. Han har kommit in i någon trotsperiod helt klart.
Vi pratar med honom, förmanar, mutar och hotar. Kaptenen mumlar förlåt och lovar bättring varje morgon vid lämningen, men efter en liten stund glömmer han allt och fröknarna står där och sliter sitt hår.

Det är jobbigt. För oss, för Kaptenen, för fröknarna. Vi kämpar allihop, var och en på sitt sätt. Jag vet att jag måste ha tålamod, Kaptenen har inget ont i sig, han kämpar också med att "komma ihåg" hur han ska lyssna på fröknarna. Och fröknarna kämpar med att få honom att släppa taget om sina infall.

Jag vet att det går över. Förhoppningsvis snart. Och jag vill att han ska veta att han duger ändå, att han är älskad fast vi blir arga på honom ibland.

I går kväll låg jag bredvid Kaptenen i hans säng och vi pratade länge. Jag försäkrade mig om att han vet att jag alltid älskar honom. Och det visste han sa han, så det var ju skönt att höra. Sen pratade vi om hur viktigt det är att inte förstöra för de andra barnen på dagis när de måste gå till bussen till skridskobanan eller simhallen.

Vi avslutade med att säga att imorgon ska vi försöka vara glada och inte bråka.
Med ens ser jag att Kaptenen får något drömmande i blicken, som han får när han funderar, och så säger han.

- Ja, för ju längre man är arg, ju kortare är man lycklig...

Och så pussar han mig lätt på munnen och säger godnatt. 
Den lille underbare människan.

Träningsläger!

Jag sitter här hemma i soffan med en skön känsla i kroppen nu. Känslan kommer av att fru PT och jag åkte upp till mitt föräldrahem i Dalarna  i helgen och körde ett litet träningsläger inför Tjejvasan. Tövädret hade slagit till mot Stockholm och loppet närmar sig med stormsteg, så vi kände att måste göra något åt saken. Vi packade in skidor i bilen, lämnade barn och män hemma och åkte upp för att testa "the real thing".

Efter komplicerade valladiskussioner följt av en proffsigt genomförd vallning av fru PT på lördagsmorgonen gav vi oss iväg  ut. Min supergulliga pappa åtog sig att skjutsa oss upp till Vasaloppsspåret och där åkte vi två av de tre milen vi ska åka under Tjejvasan. Och det kändes toppen. Den trasiga armen värkte på mig i uppförsbackarna men det var väntat och jag tyckte att det gick mycket bättre än jag vågat hoppas. 

Vi startade i Oxberg och kämpade oss igenom den första milen som är den mest kuperade. Vi hade tänkt kliva av i Hökberg men det var så himla härligt och spåren var så fina att vi fortsatte en mil till och åkte vidare till Eldris. 

Fina pappa kollade av oss då och då längs spåret och var beredd att skjutsa hem oss om vi ville kliva av.
Men icke. Två mil i ett svep blev det och jag hade mer att ge. Jag kommer att klara detta känner jag. Vi körde en kortare runda på söndagsförmiddagen också innan vi vände tillbaka hem mot Stockholm igen. Jag är så nöjd, det är så skönt att jag kommit igång med längdåkningen igen efter många års upphåll och helgens träningsläger gav mig hopp om att jag fixar de tre milen trots att armen inte är hel. Skönt!

Fru PT har kört hela vägen från Sälen till Mora fyra gånger i sitt liv så henne är jag inte det minsta orolig för. 

Ge mig dinosaurieböckerna tillbaka!

Varje kväll innan barnen ska sova läser vi för dem. De får välja var sin saga, eller ett kapitel i en bok. Vi har gjort detta sedan de var så små att de inte förstod vad vi läste, men denna rutin har vi aldrig ångrat. Det är jättemysigt med en stund av lugn och ro innan det är dags för barnen att krypa ner i sängen. Och det fick den effekten vi önskade. De älskar sagostunden lika mycket som vi. Det har också bidragit till att Krigarprinsessan har en läslust som gör att hon är fullt ok med att lägga sig samtidigt som lillebror, hon får nämligen ligga med lampan tänd och läsa en stund i smyg. 

Det är många slags böcker som passerat genom åren. Ett tag var det böcker med flikar som man skulle lyfta på som var favoriten, sedan kom faktaböckerna om dinosaurier som också var väldigt populära ett tag. Herregud vad trött jag var på dem efter att ha läst fossilfynd och alla dessa namn som fick tungan att slå volter i munnen. Planocephalosaurus, Coelophysis, Rhamphorhynchus och så vidare. 

Men nu. "Ge mig dinosaurieböckerna tillbaka! Snälla!" vill jag ropa varje kväll när Kaptenen ska välja saga. För varje kväll kommer an släpandes med den gigantiska faktaboken om StarWars lego som han lånat av en kompis på dagis. Detta är sju resor värre än alla dinosaurieböcker jag varit i kontakt med.

Exempel på text som jag läste igår:

"Den röda republikanska kryssaren Radiant VII för Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi på ett diplomatiskt uppdrag till Naboo. Skeppet rymmer två minifigurer i cockpit (kapten och pilot) medan Jediriddarna för plats i den löstagbara salongkapseln. Kryssaren har dolda laserkanoner, löstagbara landningsställ, förråd för vapen och elektrokikare och en liten rymdsvävare. Astrodroiden R2-R7 sköter reparationer och underhåll."

Allvarligt. Det är så tråkigt så JAG är den som somnar efter sagoläsningen.

Det här med att handla lokalt...

Love your locals, all of them...

Jag berättade i ett inlägg för en tid sedan att vi har ett koncept här i förorten som heter "Love your Locals". Det har startats av några av de lite "finare" butikerna i närområdet och jag tycker idén är kanonbra. Den lockar till av vi som bor här ska gynna de små och lokala företagen, och det är ju bra. Jag tycker sådant är viktigt. När vi flyttade hit fanns det inte alls lika stort utbud som det finns idag av små företag, och jag hoppas att de lever vidare trots att det håller på att bildas ett helt nytt centrum nere vid tågstationen. Därför vill jag gynna dessa små handlare även om det ibland innebär något dyrare priser såklart.

Intresset för att handla lokalt började direkt när vi flyttade hit och upptäckte att vi har väldigt bra livsmedelsbutiker här. Det har gjort att vi fortfarande sällan storhandlar utan gynnar de små. Jag har handlade även en hel del barnkläder i den lilla butiken med den tråkiga skylten, och passerar där ibland även idag.

Det mysiga bageriet och delin vägg i vägg får regelbundna besök och även stjärnkrögaren i parken, fast han verkar inte ha ett lika stort behov av fler gäster. Men det är ju så trevligt där...

Nu är det så att jag har dragit detta med handla lokalt snäppet längre och även börjat hitta andra lokala företag. Jag är inte så säker på att det alltid är så bra. Men jag har ändå haft tur för jag har på så sätt också hittat lite spänning i min tillvaro och kryddat vardagen.

1. Jag har registrerat mig på den lokala Folktandvården. Det innebär att jag möter nya tandläkare ganska ofta, men hittills bra det gått bra. Så jag stannar. 

2. Jag har klippt mig hos en supergullig tjej som har en salong som ligger helt undangömd, hon klagade över att det var så få som hittade dit så jag tyckte lite synd om henne. Funderar dock på att byta. Sist frågade hon om det var ok om hon klippte mig lite ojämnt... Jag vet fortfarande inte vad hon menade med det. Kanske jag kan fortsätta skicka dit barnen. Fast Kaptenen klipper sig redan hos en annan lokal frisör, så det får bli bara Krigarprinsessan i så fall. Så sprider vi ut det lite.

3. Det mest spännande fyndet är nog ändå min nya gynekolog. Jag tröttnade på att försöka få tid på närsjukhuset för en vanlig "rutinkontroll" och då hittade jag honom. En man i dryga 60-årsåldern från mellanöstern (tror jag) med ett namn som jag inte ens kan uttala. Men han är kompetent och har humor (viktigt!) och är med i svenska läkarförbundet (det borde ju betyda något). Så honom behåller jag ett tag till också. Han går nog i pension snart ändå. 

Så nog tycker jag att drar mitt strå till stacken i "Love your Locals"-temat. 

Gourmeter ville vi ha, inte nödvändigtvis gourmander

Imorgon ska vi till simhallen och vi har börjat åka tunnelbana dit. Med skräckblandad förtjusning såg jag sist vi var där att vi passerade en sushirestaurang på vägen från tåget. Jag visste direkt att det var kört, barnen skulle absolut vilja ha sushi efter badet. Visst, jag skulle kunna säga nej. Men samtidigt, jag älskar själv sushi, är glad att de också gör det och jag vill att de ska fortsätta vara intresserade av lite "annorlunda" mat. 

Så efter badet köpte jag mycket riktigt 8 bitars sushi åt dem (var, alltså en fullgod vuxenportion per barn), log och var glad. Matkontot drog iväg och den där simskolan blev plötsligt oproportionerligt dyr.

Vi har haft turen att få två barn som äter allt. Och då menar jag verkligen allt. De smakar alltid och äter nästan alltid upp det vi ställer fram, och det får gärna vara "gourmetstuk" på maten. Vi föräldrar är mycket nöjda med det, och det är praktiskt att inte behöva tänka på att laga separat mat till barnen. Så har det varit sedan de var små. 

Men nu till vårt lilla "problem". De har inte bara blivit finsmakare, de äter dessutom MÄNGDER, och de har som sagt fått smak för det goda. Det tenderar att gå överstyr. Kaptenen kan stå i affären en tisdagseftermiddag och ropa efter entrecôte. (Eller fråga sin lekkamrats föräldrar om han kan få hummer till middag. Det har faktiskt hänt...)

Som tur är kan jag fortfarande styra över honom på blodpudding utan problem om det behövs. Det är så jag tacklar det annars svindlande matkontot. Hur skulle det annars sluta? Och hur ska det gå när han blir tonåring och förbränner ännu mer? Båda barnen har en helt osannolik förbränning redan, framför allt Kaptenen. Vart all mat tar vägen, det är en gåta. 

Alltså denna vinter!

I förrgår var jag nästan ensam i spåret på sjön

Vilken vinter vi har! Om man gillar snö och har bra kläder mot kyla är det ju helt underbart nu, även om det kanske är lite väl kallt för tillfället. 

För mig ligger den ideala vintertemperaturen runt -5, då tycker jag det är helt perfekt. Nu är det -17 ute och det är lite väl kallt. "Det klämmer i näsan" som Krigarprinsessan konstaterade i morse.

Jag har börjat åka längdskidor igen. Det var cirka 15 år sedan sist, så det var väl på tiden. Och jag fick blodad tand direkt. 
Min skadade högerarm är inte frisk än på långa vägar, men med mycket benarbete går det bra så länge spåret är platt. Därför övar jag att åka mycket med benstyrka nere på sjön här i förorten. Det känns otroligt lyxigt att kunna lägga skidorna på axeln och promenera ner till sjön och bara åka. De finns en runda på 5,3 kilometer därnere vilket är ganska perfekt för en gammal nybörjare som jag, så är det bara att plussa på antal varv eftersom.
Om bara några veckor ska jag ju försöka åka tjejvasan och det blir en rejäl utmaning. Speciellt i uppförsbackarna med en trasig arm.

Idag ska jag ta en tur efter lunch. Tidig eftermiddag blir nog lagom, då har det förhoppningsvis blivit lite varmare. Jag hoppas på -11, det vore bra. Nu har solen gått upp så det finns hopp om att temperaturen blir lite mer human. 

Det blir en härlig dag det här, jag känner det på mig.

Ha en trevlig fredag!

Voff voff min små gullungar

Vi har nyss kommit hem från badhuset. Det är alltid ett litet äventyr i sig. Allt brukar flyta på fint tills vi kommer fram till momentet på och avklädning. Då börjar det. Cirkusnumret.

Krigarprinsessan är det generellt inga större problem med. Hon sköter sig exemplariskt så länge Kaptenen inte distraherar. 
Men det gör han ju. Ofta och gärna.

Idag började det med att han stängde in sig i ett av de små omklädningsbåsen som finns för de som vill byta om i fred. Det var väl ok. Tills det började flyga ut kläder ur båset. En strumpa, en strumpa till. En mössa, två vantar och så vidare. 
Krigarprinsessan sprang omkring utanför och skrattade och plockade klädesplagg. Ok, jag lät dem hållas. Jag väljer mina fighter om man säger så. Men när Kaptenen började peta ut plagg som han sen ryckte undan när Krigarprinsessan skulle ta dem då fick det vara nog med den leken.

En liten paus av hyfsat lugn infann sig. Krigarprinsessan gick på toaletten. Utanför väntade Kaptenen. Det dröjde inte länge innan han ställde sig utanför och deklarerade: Mamma! Jag har kissat på mig! Jag rusar dit, bara för att mötas av ett gapskratt och en helt torr pojke.

1-2-3-4-5-6-7.... räkna långsamt till tio nu... Och in i duschen med dem.

Simlektionen gick bra och efter en bastu som kändes alldeles för lång för mig som väntade utanför var vi tillbaka i omklädningsrummet.

Kaptenen började fnittrande "av misstag" klä på sig tröjan på benen. 

Jag kände plötsligt att jag måste komma på något innan jag exploderade. Och tack och lov fick jag en idé.
I väskan hade jag en liten burk med uppskurna äppelbitar.

Ok, sa jag. En bit äpple för ett påklätt klädesplagg.
Jisses, jag har aldrig sett en så snabb påklädning. En strumpa= En äppelbit. En tröja =en äppelbit. 

Jag stod där och förundrades och tänkte att det är såhär det måste kännas när man tränar hundvalpar. Gå fot, så får du godis. Duktig pojke. Och med ens insåg jag att detta är ju precis tvärtemot all filosofi om att barn inte ska belönas för sina prestationer som många barnpsykologer vurmar för.

Idag sket jag blankt i det kan jag säga. Sen tog jag mina små valpar och gick och åt sushi.

Puh vilken härlig helg!

Jag är helt slut. Den gångna helgen var härligt stressig och intensiv. Den började i fredags när jag från tidig morgon till sen kväll lagade mat, då jag satte igång att förbereda lördagens middag som vi "råkat" bjuda in 26 personer till. 

Trots en halvsen inbjudan var det bara en enda som inte kom, det var långt över förväntan och jättekul att så många dök upp. 

Vi väckte med denna middag upp en tradition vi tidigare haft men som legat och slumrat ett par år. Vi bjuder in båda våra föräldrar, syskon, syskonbarn och lite andra nära och kära släktingar på Tapasmiddag.  Vi är väldigt tacksamma att vi har turen att ha familjer som verkligen uppskattar varandras sällskap och det ska ju uppmuntras och vi har därför denna middag så de får träffas och umgås lite. 

Jag lagade Tapas, i två hela dagar, och dessa tog sedan cirka två timmar att äta upp. Slurp liksom. Men det var väldigt uppskattat och då var det värt varje minut av slit så klart. (Att det dessutom blir av att städa hemmet eftersom vi bjudit hem en massa folk, det är ju bara en tokbonus.)

Igår skulle jag bara vila hade jag tänkt. Men då var det ju så fint väder att det gick ju inte. Det blev en tur på längdskidorna nere på sjön tillsammans med fru PT. Helt underbart var det. 

Idag har jag inte så mycket annat val än att vila. Jag har ont överallt. Både efter att ha stått på klinkergolvet i köket i två dagar och kämpat med kastrullerna, burit mat, och så efter skidturen förstås. 

Kroppen värker, men oj vilken härlig helg det var!

Jag skojar med småglin

I morse blev jag lite full i fan. Det var kul.

När jag och barnen gick till skolan fick vi syn på en bil som råkat ut för vandalisering. Trist att folk inte får ha sina saker i fred tänkte jag när vi passerade och barnen var mycket fascinerade över att tjuvar varit där och försökt stjäla saker.

När Krigarprinsessan hade lämnats vände Kaptenen och jag om och började gå vidare mot dagis. Vi gick samma väg tillbaka som vi kom och skulle snart passera bilen igen. På håll såg jag tre små killar i 10-årsåldern komma gående och de kom fram till bilen strax före oss och stannade, pekade på de trasiga bilrutorna och pratade om de sönderslagna rutorna.

Det var då jag såg min chans. De var cirka 10, jag är snart 40. Alltså är jag i deras ögon hur gammal och läskig som helst.

Så jag tittade på bilen, sen spände jag ögonen i småkillarna. 
-MEN VAD HAR NI GJORT??!! sa jag strängt.
-Eh...ingenting... sade en av killarna och log ett lite snett och mycket osäkert leende. (Jag kan slå vad om att han kissade på sig lite...)

Jag fortsatte titta allvarligt på honom en stund. Sen log jag tillbaka, sa lugnande att jag skojade bara, klappade honom på axeln och gick vidare. De fnissade. Och hon ba' Vad har ni gjort liksom... hörde jag hur de skrattade där bakom när jag gick.

Lite vardagshumor. Det livar upp. Och jag får väl vara glad så länge ungarna har någon respekt för de äldre och ser i alla fall lite rädda ut när man ryter åt dem.

Finns det någon tåfé?

Häromdagen upptäckte vi att Kaptenens ena stortånagel höll på att trilla av. 
Förmodligen har han klämt den, kanske var nageln lite för lång och så tryckte slalompjäxan på den under all skidåkning på jullovet.

Ja, något har hänt och det ser inte så kul ut. Kaptenen deppade lite när vi först gjorde upptäckten, men sedan kom han på en sak.

Krigarprinsessan tappar ju tänder stup i kvarten nu för tiden, senast i söndags... och hon lägger tanden i ett glas vatten och så vips får hon pengar!

Kaptenen blev med ens nyfiken. Kanske det finns en tåfé också? Undrar vad en stortånagel kan vara värd? En femma? En tia? Flera tior? De är ju ändå rätt sällsynta...

Idag lossnade nageln och nu är spänningen olidlig... Finns tåfén? Och vad är nageln i så fall värd?

Let it snow let it snow let it snow

Hemma igen. Jag sitter med laptopen i knät vid brasan för att få lite värme. Det är tvära kast nu. 

Vi kom hem igår. Från +16 grader och riktigt varmt solsken i helgen, uteserveringar och försommarkänslor  till...snö. Snö och kyla. Jag får nypa mig i armen för att inse att det bara är mitten av januari. Den gågna helgen i Barcelona ställde till det i min hjärna. Jag blev lite förvirrad. Tur vi inte var borta längre. (Eller kanske det är lättare då? Om man fått två veckor i värmen istället för två dagar, då blir det inte så hastigt allting.)

Vintern har hur som helst bara kommit halvvägs, det är bara att inse. Kung Bore kommer att ge oss några dängor till. Än kommer tåg ställas in och bilar svepas av vägen. 

Men jag är inte klar med allt det positiva den här vintern har kvar att bjuda på. Så snöa på bara. Det är ok med mig. Jag gillar vintern. Jag tycker om att dra Kaptenen i pulka till dagis på morgonen. Mer slalom ska det förstås bli, och så längdskidor förstås, om det ska kunna bli någon Tjejvasa. Dags att testa de nyinköpta skidorna och se hur det går med det där att åka platt igen. Och om armen håller.

Just idag är det faktiskt precis sådan vinter som jag vill ha några få minusgrader (4-5 sisådär) och lätt luftigt snöfall. Luften blir så ren och härlig att andas.   

En lång kvällspromenad med en god vän väntar och det ska bli så skönt. 
Jag nynnar vidare helt enkelt. Letitsnowletitsnowletitsnow.

Vi vilar upp oss i Barcelona

Ibland när jag efter ett längre lov sammanstrålar med vänner och bekanta skojar vi om hur intensivt lovet ofta har varit och säger saker som "Jo, vi hade ett jättekul och mysigt under ledigheten, men det känns som vi behöver SEMESTER...!". 

Det kan ju vara intensivt att vara småbarnsförälder, och loven blir nästan mer ansträngande än vardagen. Man är igång med olika aktiviteter hela dagarna, men sover fortfarande i en enda hög av små och stora på natten. Barnen har dessutom en tendens att sova mycket bättre än de vuxna och skuttar gladeligen ur sängen flera timmar innan föräldrarna ens är kontaktbara.

Därför har vi bestämt att ta semester efter lovet. För andra året i rad har min man och jag åkte på en weekendresa, första helgen efter jullovet, bara vi två. 
Jag vet att jag skrivit tidigare om vad mycket vi tycker det gör för vårt liv tillsammans att vi gör de här resorna, men det tål att nämnas igen.

Vi är i Barcelona nu (ja, igen...), och vi gör precis vad vi vill. Äter ostört och hur länge vi vill. Vi sover ostört och hur länge vi vill. Vi går på stan, promenerar i gränder. tar ett glas vin på en uteservering. Vi kollar in en helt makalös mellandagsrea. Vi njuter.

Att åka till Barcelona i januari kanske inte låter som det säkraste kortet vädermässigt. Men det är helt underbart här nu. Vi har 16 grader och sol. Alla uteserveringar är öppna, även på kvällen, då sätts bara gasolbrännarna på så är det hur skönt som helst. 

Igår natt när vi promenerade hem från middagen var det fortfarande 11 grader ute. Det var vid midnatt.

En liten sammanfattning så här långt:

Bästa vinbar: La Vinyos del Senyors vid Sta Maria katedralen.
Bästa stadsdel: Barri Gotic och El Born
Bästa reashopping: Tezenis och Massimo Dutti
Bästa matupplevelse: Bikinis på Tapas24
Bästa (mest spektakulära) smakupplevelse: Sechuan Buttons (heeeelt galet skumt)
Bästa kommentar från min man (till mig): "Älskling, du har tryffel mellan tänderna."
Bästa kommentar från mig (till min man): "Det är så bra att jag köper underkläder utomlands, för då är det så liten risk att du ser någon annan i samma outfit."

Jämföra eller skryta och sånt

Usch, idag har jag en liten attack av ångest över hur svårt jag tycker det är med uppfostring och saker som att lära barnen "rätt" värderingar. Ibland blir jag så rädd att jag ska paja dem på något sätt genom att göra fel. Det är ju ett så himla stort ansvar vi har som föräldrar. Ångestladdat. 

Men när jag får tankar som dessa försöker jag trösta mig själv med att eftersom vi har två fantastiska barn så måste ju något blivit rätt i alla fall. 
Och jag kan ju inte göra mer än vad jag själv tycker är rätt.

En sak som jag kan bli osäker över är ljug, jämförelser och skryt. Vi har försökt att dämpa dessa beteenden hos barnen till vad vi tycker är en bra nivå. Sagt att man ska vara ärlig och inte ljuga. Försökt förklara att det inte spelar någon roll vem som har fått flest eller störst julklappar. Självklart ska de vara stolta och glada över en fin leksak eller en snygg ny tröja. Men när det kommer till "min tröja är snyggare än din" eller "min legoborg är dubbelt så stor som din", då reagerar jag.

Kanske barn ska få skryta och hävda sig hur mycket som helst? När mina barn leker med kompisar som överdriver kraftigt om sina både prylar och bedrifter, som ju barn ofta gör, då sitter mina två som fågelholkar och suger i sig allt. Eller så ser de ut som frågetecken och undrar varför kompisen pratar om legokartonger av sådan storlek att det känns helt orimligt att de finns. Men de tror på dem. För man ljuger ju inte. Eller?

Jag vet att jag överreagerar. Barn är ju ändå barn. De suktar efter uppmärksamhet. Jag lägger mig oftast inte i diskussionerna om jag bara hör barnen prata med varandra, men är jag med säger jag ibland till. Men var går egentligen gränsen för när man ska påpeka att kompisen nog inte varit på månen och mitt eget barn står och säger "Jo det har han visst! För han sa det till mig mamma!".

Mina stackars godtrogna barn. Det går väl över. Och de lär sig tids nog att folk ljuger om allt möjligt och hela tiden. Kanske jag bara ska låta det bero. 

Och när ska jag sluta ha sådan ångest för att mina barn fortfarande tror på tomten för att jag själv spelar med i den charaden...? Kanske dags att krypa till korset...?

Ett drömboende?

En mycket bra planlösning

Vi är hemma från Åre igen. Hemma i vårt hus. 

Men vad stort huset känns plötsligt, och vad rörigt det är nu. En hel legostad uppbyggd, en torr gran står och deppar, väskor med skidkläder i hallen, och tvätt upp över öronen som ska vikas och sorteras.

Jag tänker på den lilla lägenheten vi hade på Tott hotell i Åre. 44 perfekt planerade kvadratmeter. Två sovrum och ett kök i öppen planlösning mot vardagsrummet. Ett av världens vackraste landskap utanför fönstret i panoramavy. Längsgående balkong. 
I bottenplan av huset finns barer, restauranger, bassäng, gym och SPA. 

Här vill jag bo! kände jag plötsligt när jag satt där i lägenheten och tittade ut över Åre by och backarna ovanför. Alltid. Allra helst på hotellet. Jag menar, behöver man mer? Visst 44 kvm är litet, men har man ett enormt vardagsrum med två barer och två restauranger i huset så kan man bjuda sina gäster dit. Massor av gäster får plats där.

Fast hur ofta känner jag inte så? Att när jag varit på semester på ett ställe jag gillar föreställer jag mig att bo där. Ett tag. Jag kan gå i en gränd i Visby, i Barcelona, Berlin. Och drömma om hur det skulle vara. (Utan att tänka närmare på jobb, ekonomi, skolor och allt det praktiska förstås.) Mer "Om jag skulle vinna 100 miljoner på Lotto"-drömmar.

Sen kommer jag hem. Och kommer ihåg hur mycket jag älskar vårt eget hus. Så är jag nöjd i alla fall.

Magnifik utsikt från balkongen

Oväntat härlig dag

Igår kväll såg det inte ljust ut...

I går kväll hann slaskvädret ifatt oss även här uppe i Jämtland. Att vi fick regn och töväder i Åre i början av januari känns smått bisarrt. Men vi försökte hålla humöret uppe ändå, för är det något man inte kan påverka så är det ju faktiskt vädret. 
När vi tidigare i höstas pratade om att åka hit efter nyår så var jag mest orolig för att det skulle bli för kallt. 20-30 minusgrader eller så. 
Igår kändes det därför hyfsat snopet när det på eftermiddagen började regna. Det droppade från taken, blev fullkomlig glasaktig ishalka på vägen. Och det blåste så det dånade utanför. Men vi mös här på hotellet. I lägenheten, i baren och restaurangen. Och faktiskt, det var riktigt mysigt.
Vi satt i restaurangen och planerade för kommande dag (idag) medan vi tittade ut på regnet och pistmaskinerna som trots allt klättrade upp och ner för backarna. Vi sa att vi provar väl att åka när vi ätit frukost och ser om det går, och undrade hur mycket som regnat och blåst bort. Prognosen sade allt mellan 0 och +3. Omöjligt att förutspå hur det skulle bli.

I morse åt vi en sen frukost (varför jäkta när vi inte visste hur det skulle vara i backarna?) och gick ut. Nervösa tittade vi oss omkring. Inget regn. En hel del blå himmel kikade faktiskt fram, och vinden hade mojnat.
Vi häpnade. Det visade sig att idag blev den bästa dagen hittills. Inget slask. Det hade frusit på och pistmaskinerna hade gjort sitt jobb. -1 i backen. Skön luft.

Jag åkte med ett leende på läpparna mesta delen av dagen. Så oväntat och så härligt.
Som sagt, man vet aldrig vad vädergudarna hittar på. 

Ibland överraskar de rejält åt det positiva hållet.

Vi inleder det nya året i Åre

Igår kväll anlände vi till vårt nästa stopp (och förhoppningsvis det sista) i vår resa undan slasket. Vi kom till älskade Åre. 

Här har vi två lyckliga åkare. (Eller fyra om man räknar in de lyckliga föräldrarna mittemot, men vi syns ju inte på bilden). Vi sitter i en av gondolerna i wm8:an. Snacka om tindrande barnaögon. Det blåste rätt bra på toppen och det var otroligt spännande när vinden rev tag i vår lilla kabinbubbla och Kaptenen jublade förstås varje gång.

-4 grader, lätt snöfall och dimma. Nysnö och härligt före i backarna. Barnen körde röda backar redan idag så vi är alla mycket nöjda. Och fast vi är precis nyss hemkomna till hotellrummet drömmer vi om morgondagens åkning. 

Vi har åkt hela dagen, det känns i kroppen och i ansiktet. Vindpinade och lyckliga sitter vi nu och pustar ut och laddar för att gå och äta middag i byn.