Plan nr 1 – Prioritera (urk...) städning

Ett av mina första mål som ledig på heltid är att städa huset. Grundligt. Det vill säga utan fusk. Jag har ju nämnt här tidigare att städning inte är min starkaste sida.  

Jag har helt enkelt allvarliga problem att prioritera städningen före allt annat man kan tänkas göra. Det har visat sig vara en hel del annat jag kan tänka mig göra före jag tar fram skurtrasan. (nu låter det som vi bor i världens sunkigaste hem, så är det inte, det måste jag poängtera)

Men nu ska jag ge det ett ärligt försök att få det ännu bättre. Gnugga ordenligt i hörnen och sånt. Kanske är det som med träning, tänker jag, att det är beroendeframkallande när man väl kommit igång. Men det kan vara jäkligt trögt att starta upp om man fuskat ett tag.

Utifrån denna slutsats drar jag en parallell till mellan städning och träning. Det är väldigt vanligt att man inför att man ska börja träna shoppar nya träningskläder. För att det liksom ska kännas roligare och fräshare att börja med det där som tar emot så hemskt.

Därför åkte jag idag och shoppade städprylar.

1. Nya dammsugarpåsar

2. Microfibertrasor

3. Reservdelar till dammsugaren

4. Dammvippa med strutsfjädrar (för lite flärd)

Så nu är jag redo för mitt nya beroende, som jag ska börja med....eh...på måndag.

Och blir jag inte beroende. Då får jag väl inse att jag är ett hopplöst fall och skaffa städhjälp. Det är det fina med städning. Det finns tack och lov genvägar.

När man tränar finns det liksom ingen som kan göra det åt en. 

From Denmark with (pleeeeenty of) love

Denna gåva fick jag från ett par härliga danska kollegor igår. En fantastiskt bra present. Snask och bok. (Snask och snusk till och med)

När presenten överlämnades frågade jag förvånat om jag verkligen nämnt att jag gillar lakrits, varpå jag fick ett finurligt leende tillbaka.

-      -  Jag såg det på bloggen. Du skrev om choklad med lakrits i.

Så roligt. Det har jag inte tänkt på att jag faktiskt avslöjar sånt i förbifarten. Det var alltså tack vare inlägget om choklad med lakrits som jag nu stod där med en låda av Anthon Bergs finaste lakritsfudge i handen.

Jag undrar nu om det blev just fudge på grund av inlägget om att jag tycker choklad i present är överskattat...? (En eloge till dig K i så fall, för din research)

Oavsett så var fudgen fantastisk.

Och boken. Det var härligt vågat. Jag har inte läst den. Men det är tydligen en omtalad och omdebatterad bestseller. Erotisk som sjutton. Jag bläddrade och häpnade för första gången på länge. (Det var nog senast när jag som nybliven tonåring kom över min första Sidney Sheldon bok.)

Det måste vara något med närheten till sydligare breddgrader, eller kanske det bara är så att danskarna fattar grejen. Det är precis vad jag behöver nu.

Första klassens lakritskola och finlitterär erotik.

Jag är förbluffad.

PS Jag fick ett presentkort på Cervera från företaget också, även det en kanonbra present. Jag måste ju laga någon annan mat med, jag kan ju inte leva på fudge i all framtid. 

En ny fas i livet

Idag var en stor dag. Jag blev avtackad på jobbet.  Det var med blandade känslor. Lite jobbigt var det att säga hej då till alla härliga kollegor och företaget efter nästan 13 år (två föräldraledigheter inkluderade).

Samtidigt är jag så lycklig och det är oerhört spännade. Jag har nämligen inget nytt jobb att gå till, inte ens en vettig plan. Helt galet jag vet. Men jag fick ”an offer I could not refuse” och det kändes det var dags för mig att gå. Jag har kört fast. Min utveckling som ständigt har gått framåt under åren har stannat av. Jag är redo för något nytt.

Men först, innan jag gör något annat, så ska jag vara ledig och göra precis vad som faller mig in.

Jag ska äta långa luncher på stan. Ta ett glas vin. Ligga på soffan, i badkaret. Ta ett glas vin där med. Träna mitt på dagen. (Utan vin då, det blir så stökigt annars.)

Sen när jag känner mig redo ska jag rensa. Rensa garderoben, rensa huset, rensa trädgården.

Så småningom ska jag rensa mitt CV. Komplettera om det behövs. Fundera på vad jag vill göra när jag blir stor. Kanske gå en kurs. På halvfart. Distans. Typ.

Men allra först ska jag låta allt sjunka in. Känna in läget. Och njuta. Det är det de flesta jag pratat med sagt till mig.

Lycka till nu Sofia– och njut!

Och jag har svarat att jag lovar att göra mitt allra bästa.

Bröllopsdag!

Idag är det vår bröllopsdag. 

Två år har gått sedan vi stod på en vingård i Spanien och sa "ja" till varandra. Med risk för att låta klyschig så var det utan tvekan en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. 
Och tur är väl det. 
Titta bara, vad lycklig jag såg ut.

Vilken guldgruva

Igår var vi ute och plockade svamp. Vad jag har längtat efter att få gå i skogen och plocka svamp. Eller gå i skogen överhuvudtaget. Och bara vara. Inte vara på väg någonstans. Vårt renoveringsprojekt på landet har tagit helgerna i anspråk och det har inte funnits många minuter över.

Så retligt när vi har skogen precis runt knuten och till och med ser kantarellerna från bilfönstret. Visst kan man kasta sig ut och rafsa åt sig dem men det är liksom inte det som är grejen. 

Det är känslan att i lugn och ro strosa fram, känna doften av barr och fuktig mossa. Det är det som är hela grejen. 

Att få känna ivern och pirret i magen när man ser de guldgula kantarellerna skymta mellan träden eller bakom nästa kulle. Och det bästa, nu på hösten. Inga mygg.

Barnen älskar att vara i skogen. Förra hösten lekte de kurragömma i svampskogen och när Kaptenen återfanns satt han i ett hav av svart trumpetsvamp och sken av lycka. Han hade glömt allt vad lekar hette. Han hade ju funnit skogens svarta guld.

Harmoni

Bra och dåligt med vårt Roomservice-projekt

Före...

Efter...

Under sommaren har vi roat oss (nåja) med att renovera en sommarstuga, som jag också skrev om här. Vi har slitit. Oj vad vi har slitit. Målat, byggt, tapetserat, bytt golv, kaklat, stylat. Det har varit jättejobbigt, men samtidigt också väldigt kul att se hur det nya växte fram. 

Så många gånger som vi suttit där och sagt att här borde man göra ”så här och så här”. Och nu gjorde vi det.

Förvandlingen blev otroligt bra och vi är jättenöjda.

Idag var det visning och vi var mycket spända.

Var det någon som kom? Inte en käft.

Nåja, det går fler tåg, och vi är övertygade om någon kommer falla pladask. 

Så småningom. När tiden är inne.

Köket blev min favorit

Fullmåne

Jag ska gå och lägga mig och det är stjärnklart ute. Jag är ute på landet och jag märker att jag ser var jag sätter fötterna. Vanligtvis behöver jag en ficklampa på stigen upp till vår stuga där jag ska sova, och jag reagerar direkt. Jag vänder mig om, blickar upp mot himlen. Där är den. Min hatkärlek. Fullmånen.

Den är så vacker. Fylld av mystik. Och jag vet att jag kommer sova dåligt inatt.
Jag sover dåligt när det är fullmåne. Oroligt eller knappt alls.
Men det gör inget. Månen är så vacker, och att det är så klart ute ger hopp om fint väder imorgon.

Och den är inte riktigt helt fylld, vilket kanske hjälper.

Jag tänker på min mormor. Hon sa en gång att hon blev besviken när de första människorna gick på månen, för då kände hon att mystiken försvann. Jag förstår precis vad hon menade.

Krigarprinsessan i TV debut

Krigarprinsessan är just nu med i en TV-serie på SVT som heter "Börja Skolan". Vi blev kontaktade förra våren av ett TV-team som skulle göra en dokumentär för Bolibompa om hur det var att börja i förskoleklass. 

Vi nappade utan tvekan. Det kändes tryggt med SVT och ett ganska unikt tillfälle att få detta dokumenterat på ett proffsigt sätt.

Så det lilla teamet kom hit hem till oss och filmade en förmiddag i maj då vi skulle till skolan första gången för en introduktion. Och vilka proffs det var. Det märktes att de visste precis hur de skulle göra för att det skulle bli bra.

Krigarprinsessan var lite blyg när kameran dök upp men skötte sig galant och slappnade av mer och mer. Hon improviserade både att vi lade henne på kvällen och att hon vaknade. Allt gick väldigt smidigt. 

Och igår, nästan ett och ett halvt år senare, sändes avsnittet som handlade om henne. Så fint gjort, så bra producerat och ett så underbart minne att ha.

Vill någon titta så finns avsnittet här under del 4. 

PS. Jag är också med på ett hörn...

Det ser mörkt ut

Kl 05.00 ringer min klocka på vardagarna.

Då är det dags för mig att gå upp och ge mig ut. Dags för power-walk med pumpstavar eller ibland joggning.

I början av sommaren, när jag började med denna rutin var de ofta så underbara, dessa mornar. Tidig, tidig morgon i slumrande villaområde. Det kändes friskt och härligt. Och stilla.

Igår morse fick jag första känslan av att underbart är kort. Det är redan svårare att stappla sig iväg. Jag började fundera. Hur svårt kommer det vara att ta sig iväg när det är kolsvart ute? Det är ju snart. I november till april kommer det med stor sannolikhet också vara slaskig blötsnö ute. Eller is.

Min man föreslog att jag skulle ha en plan B i vinter för min morgonmotion. Motionscykeln i källaren eller yoga kanske?

Fast det är ju den friska luften som jag vill åt också.
Kommer jag verkligen att komma iväg? Kommer jag att kunna plocka fram min mest envisa sida, stålsätta mig och ge mig faaaan på att "här ska andas frisk luft"?

Hmm... ja den som lever, och fortsätter kliva upp på morgonen, får se.

Kaptenens underliga önskan.

Jag är hemma med Kaptenen. Han har fått öroninflammation. Förmodligen på grund av allt badande i pooler, saltvatten och på i simhallen den senaste veckan.

Vi var hos läkaren igår och fick det konstaterat. Dubbelsidig öroninflammation. Efter kontrollen, när vi fått vårt recept utskrivet, så viskade Kaptenen till mig.

- Mamma.... vad ska vi göra nu då?

- Åka till ett Apotek och köpa medicin, sa jag.

Kaptenen log lite. Sen kom det igen.

- Men mamma...vad ska vi göra sen då?

- Nja, åka hem och ta medicinen... trevade jag. Det var nu jag förstod att han fiskade efter något. 

-Var det något speciellt du tänkte på?  frågade jag. Och jag var helt säker på att svaret skulle blir det obligatoriska ”jag är sugen på glass...”-svaret.

Men nej. Han log igen.

-Jag skulle vilja ta en spruta, mamma... Kanske man kan få en fästingspruta eller nåt?

Så jag skrattade till. Läkaren såg ut som hon skulle trilla av stolen. 
Och sen lovade jag honom.

-Om du tar din medicin snällt gubben, så lovar jag att du ska få ta en fästingspruta när du ärfrisk.

Han såg mycket nöjd ut.

Vilken lustig kille jag har. Full av överraskningar.

Första skoldagen – på riktigt.

Igår var det dags. Krigarprinsessan började skolan, på riktigt. 1:a klass. På sin promenad till skolan stoltserade hon med sin nya trench från Massimo Dutti. En jacka med guldknappar på som vi valde ut tillsammans på Barcelonas flygplats i Söndags. En börja-skolan-jacka som hon gått och längtat efter att få sätta på sig. (Övrig klädsel valde hon också själv. Fint med en "läsuggla" på magen dagen till ära.)

Allt kändes så bra vid uppropet. Hennes nya fröken verkar vara helt fantastisk. Hon ser ut att vara precis som man vill att hon ska vara, snäll men lite sträng ändå på något sätt. Respektingivande. ”Ett under av pedagogik” som en lyrisk mamma sa på trappan utanför,  efter vi fått lämna klassrummet.

Det blir bra det här. Jag känner det.

Tisdagarna var värst

Jag läste i en artikel i tidningen att måndagar har oförtjänt dåligt rykte. Enligt en ny amerikansk undersökning är tydligen alla arbetsdagar lika jävliga. Utom fredag.

Så här tycker jag:

Att måndagen inte är den värsta dagen i veckan håller jag helt med om. Måndag är nystart. Det gillar jag.

Tisdagen däremot tycker jag är en svår dag. Tisdagen är så menlös. Det är långt kvar till helgen, och helgen som var har jag redan börjat glömma. Det där nya livet som jag började på måndagen kanske rasar samman redan på tisdagen, bara en sån sak. Ångest.

När jag kommer till onsdag är jag redan halvvägs i veckan. Och onsdagar har jag  yoga efter jobbet. Det är skönt och avstressande.

Torsdagen är en utmärkt dag att hitta på något med kompisar när arbetsdagen är slut. Det muntrar upp. Och det gör ju inget om jag är lite trött dagen efter, för det är ju bara fredag kvar då.

Fredag. Redan populär dag enligt studien. Jag vet inte. Visst fredagar är härliga. Men också en aning ångestladdade ifall jag inte hann med allt jag skulle under veckan. 

Men tisdagen. Hur muntrar man upp den?

Hos oss har vi sedan länge något vi kallar för tisdags-glass. Vi ville muntra upp tisdagen helt enkelt. Det fick bli glassdag för barnen. Det är toppen. Vill vi spexa till det ordentligt åker vi till favoritstället "Galna Glassen". Där får man mixa jätteroliga glassmaker. Allt är möjligt. Nästan.

Och igår bestämde jag och min man att vi ska ha tisdagsbio. När barnen har somnat tar vi ett glas vin, kanske lite ost, och myser.

Tisdagen är med andra ord från och med nu lyft till samma status som de andra dagarna. Härligt!

Vart tog hon vägen?

Vad tyst det blev... Vad hände?

Jo den här bloggerskan gjorde det hon hintade om. Hon drog på weekendsemester. Med familjen den här gången. 

Eller klanen snarare. Mannen, svärföräldrar, svågern och svägerskan och en liten skock med barn. Till ljuvliga, avslappnade badorten Sitges i Katalonien. Till den lilla staden utanför Barcelona där vi firade vår bröllop för knappt två år sedan.

Det var underbart. Det var varmt. Det var gott. 

Jag badade i havet, i poolen, i Sangria... Det var precis vad som behövdes.

Jag är uppvärmd ända in i benmärgen. Och lika upprymd.

Låt de krispiga höstmornarna komma.

Det funkar för oss

Happy mama i klassisk "fötter mot hav" vinkel.

-       - Varför åker ni ibland på semester utan oss mamma?

Frågan från Krigarprinsessan stinger till lite i hjärtat. Men när jag sneglar ner på henne där hon går hand i hand med mig så förstår jag att hon bara undrar. Hon är inte direkt arg eller besviken. Lite kanske, men hon vill mest veta.

Så jag säger sanningen. Om än bara en del av sanningen. Jag tänker efter, och väger mina ord noggrant för att hon inte ska känna sig utelämnad eller bortvald. Mitt svar kommer sen spontant och känns självklart.

-      - För att vi ska hålla sams. Vi hade bråkat mycket mer om vi inte hade fått åka iväg ibland och prata i lugn och ro bara vi två, säger jag lugnt.

Hon funderar och verkar acceptera svaret. Jag känner mig nöjd. Hon verkar nöjd.

Vi är "weekendresare" min man och jag. 

Vi åker tre, kanske fyra gånger om året på kort eller lång weekendresa tillsammans. Ofta till Barcelona. Ibland någon annanstans. Ibland en natt, ibland fyra. Och njuter. Bara vi två. Vi pratar. Äter. Myser. Längtar hem till barnen. Och njuter av att komma hem till dem efteråt.

Så gör vi för att få vår vardag att fungera. Det är vårt recept.

Men nu räknar vi ner timmarna. Till en lång weekendresa med barnen. Och vi längtar allihop. Den här gången åker vi tillsammans.

Vår store lille Kapten

Max gult!!

Någon har berättat för mig att hundar av rasen dvärgschnauzer inte förstår sin egentliga storlek. De skäller ettrigt mot de betydligt större hundarna och verkar tro att de är likvärdiga i styrka och storlek. Det stämmer också bra på de små schnauzrar (plural på den?) jag träffat.

Kaptenen är likadan. Han förstår inte riktigt det där med att vara blyg eller akta sig för de som är större. 

Det har tydligt visat sig vid ett flertal tillfällen i sommar. Kaptenen talar om min mans kusin (som är närmare 30) som ”min nya kompis, du vet”. Han startade också igång en fotbollsmatch när vi var på en byfest på gotland i somras. De andra var väl 10-12 år, Kaptenen är 5. Han såg dem stå och passa en boll mellan sig och gick helt sonika fram och frågade om han fick vara med. Det fick han. 
Efter en stund frågade han om de inte kunde lira match istället. Och så var matchen igång. Han var som deras maskot och gick under namnet Lillepytten. 

I fredags fick vi se detta fenomen igen. Han spelade fotboll med ett gäng barn och vuxna, varpå han gjorde något tveksamt utfall på planen. Han blev uppslängd över axeln på en av de vuxna och buren av planen med domen ”rött kort”.

Kaptenen var ursinnig och sprattlade däruppe. Skrikandes nä, nä, nä... Sen spände han ögonen i mannen som burit honom av planen och röt.

-      - Det där var INTE rött kort! – det var max ett GULT!

Flerfamiljsgenerationssläktträff

Igår hade vi en härlig tillställning här på landet. 

Det var min svärfars barndomskompisar som sammanstrålade för att fira 60-års jubileum för den sommaren de lärde känna varandra. De hade lantställen intill varandra och blev ett tight gäng på drygt 10 barn.

Det var fem släkten som kom ut till det lantställe mina svärföräldrar har idag, och de tog med sig barn och barnbarn. Barnen badade, lekte burken och spelade fotboll. De vuxna pratade minnen.

Så roligt att se den lycka det medförde när de sågs igen. Och vi hade så trevligt allihop, alla generationsled fann verkligen varandra. Det var roligt att höra om hur de haft det som små. Härligt att se foton.

Det togs gruppfoton och vår familj "vann" med hela fyra generationer representerade. Vissa ville inte att dagen skulle ta slut. Någonsin.

Stämningen var verkligen genomvarm i den kylslagna natten.

Alkohol och motion

Det sägs ju att alkohol i större mängd inte är bra för kroppen. Må så vara. Men helt illa kanske det inte är ändå? Det beror på hur man ser på det.

För tänk bara alla vadslagningar och utmaningar som antagits på fyllan.

Kom igen nu! Nästa år kör vi Stockholm Marathon/Vasaloppet/bestiger Kebenekaise! Skååååål!

Yeeeees, jag är med! Här ska motioneras!

Och vips är man anmäld till något man kanske inte alls är tränad för. Plötsligt måste man ta sig i kragen och lägga upp ett träningsschema för det kommande månaderna.

Själv trillade jag dit på att åka Tjejvasan nästa går. Efter bara ett glas vin. Hade jag fått en hel flaska kanske jag hade råkat anmäla mig till riktiga Vasan.

Jag är redan lite stressad över de där tre milen som Tjejvasan innebär. Jag har inte åkt längdskidor på hur många år som helst. Så nu planerar jag hur jag ska lägga om min träning. Boka in små träningsläger i Dalarna måste jag göra.

Kul. Och sunt. Mer vin åt folket! Och mer motion!

Sköldpaddan och abborren

A woman on a mission

Häromdagen ute på landet satt jag i godan ro och drack kaffe på altanen, när jag hörde någon som ropade nerifrån bryggan. 

- Vem är det som fiskar? Det ena metspöt ligger och flyter borta i vassen...!

Hmm... Nja nu var det ju inte jag som fiskade just den här dagen. Men jag vet att min son varit inblandad så jag tänkte att: Det där fixar jag!

Sen var den geniala idén kom ifrån att jag skulle paddla ut efter det där metspöt på barnens uppblåsbara sköldpadda... ja, inte vet jag. Men jag tyckte för stunden att det var en alldeles briljant idé.

Publiken på bryggan var då road i alla fall. Och jag kan inte förneka att jag skrattade en hel del själv när jag skulle manövrera ett spö på typ tre meter, en metrev och en rejäl abborre som satt på kroken. Allt medan jag låg där på Sköldpaddans rygg.

Men skam den som ger sig, och både abborren och metspö kom upp på bryggan till slut. Jag och sköldpaddan paddlade triumferande tillbaka till strandkanten och abborren mötte sitt öde i röken.

Och som tur var så var det värt besväret. Fiskrackarn blev mycket god.

Med ett stadigt tag om metspöt med höger hand och abborren i vänster...

Bästa platsen på kontoret – eller...?

Tidigare idag tog jag detta foto från min skrivbordsplats på jobbet.

Jag har en helt fantastisk utsikt från min plats. En helt enorm utsikt. Om jag vill. Jag sitter med ryggen mot fönstret i äkta "New York office" stil och vill jag vända mig om och blicka ut över Hagaparken och vattnet så gör jag det. Nu har jag inte något eget smashing kontorsrum om någon trodde det, men jag sitter i en avskild del av kontorslandskapet så det blir nästan lite så. Jag måste ärligt talat sträcka lite på mig också för att se ut. Men whatever. Fint är det.

Men det är en aning kluvet. Jag visste det när jag fick den här platsen. På vintern är det mysigt att sitta med fönster åt tre håll och se regnet eller snön piska på rutorna.

Så här års är det däremot en plåga. När det är så fint ute. Och där sitter jag instängd.

Nej jag vänder ryggen mot utsikten och kör. Jobbar på. På med skygglapparna.

Men...kanske jag ska unna mig att titta ut ibland ändå... Jag har hört att kollegor mött Kronprinsessan och Estelle därute på promenad med barnvagnen. Och en annan kollega såg ett par som trodde att de hade en avskilt ”tête-à-tête” bland buskarna. När i själva verket halva kontoret kunde se dem...

Vid närmare eftertanke kanske jag ska skaffa mig en sån där teaterkikare istället. Och ta en liten kafferast med parkspaning då och då. Det kan bli nog så rafflande.

Tillbaka – och nöjd

Ja det var den semestern det. En sommar som vi kommer att komma ihåg som den mest ostadiga i mannaminne. Vädergudarna har visat tydliga tecken på schizofreni och fyllt oss med förundran. Hur kan det regna nu, det var ju blå himmel för fem minuter sedan? Och vad kallt det blev...jag måste nog gå och trä en yllekofta över bikinin.

Men jag är nöjd med semestern ändå. Trots ostadigt väder. Det har inte blivit så mycket bad som det brukar den här sommaren för mig, men det har varit OK ändå. Visst, vi har frusit, men vi har klätt på oss och gjort annat än flämtat i skuggan.

Från mitten av juli har det varit fint väder där vi varit. På det stora hela. Men det har varit ganska kallt. Och rätt var det är har det kommit en överraskande regnskur.

Idag var den sista dagen på semestern. Och vi maxade. Det var lite halvmulet imorse då vi vaknade ute på landet, men ganska varmt. Vi började dagen med att ge Kaptenen en tur i gummiringen efter båten (i sin pappas knä förstås). Han tjöt av skratt.

Sen packade vi ihop oss och åkte hem. I trädgården därhemma låg vi och mös en stund i hängmattan. Drog ut det sista av den gemensamma ledigheten. Jag låg och snusade på Kaptenens hår och kände sådan tacksamhet för den fina semester vi haft tillsammans i vår lilla familj.

Vi åt mysig middag i trädgården i kvällsolen och avslutade dagen med ett familjebad i bubbelkoppen på altanen.

Så. Nu kör vi. Jag är redo. Ge mig vardagen igen. Den är tack och lov inte så dum den heller.