Orättvist - eller bara oturligt?

Ordet orättvist gör mig fundersam ibland. Det används ganska ofta av barnen och det är det som fått mig att börja reflektera över det.

Det finns orättvisor som är självklara. Som "samma lön för samma jobb"-frågan. 

Men om vi tar ett mindre avancerat exempel från min vardag: 

Häromdagen fick Krigarprinsessan en godisbit och Kaptenen ville inte ha, helt enkelt för det var en sort han inte gillade.

Krigarprinsessans omedelbara reaktion var:

- Men vad ska han få då? Om bara jag äter blir det ju orättvist!

En mycket omtänksam reaktion. Men är verkligen detta orättvist? Jag var inte så säker.

- Men vänta nu, sa jag. Nu är det så att vi har en sorts godis här. Jag vände mig till Kaptenen. Du får jättegärna ta godis, men du sa att du inte gillar dem. Är det säkert att du inte vill ha? Men det är väl ok att hon äter? 

- Ja, för jag gillar dem inte. Han var märkbart obrydd av situationen.

En vanlig reaktion som mamma/förälder hade här varit ett löfte om att då åka och köpa något han gillar så det inte blir någon orättvisa. Och för att inte riskera att han känner sig felbehandlad. Men jag resonerar inte så, och det funkar förvånansvärt nog bra. Än så länge. Jag resonerar att det jämnar ut sig i längden och det har jag sagt till barnen och de tycker det är ok, verkar det som. Inte alltid, men ofta. (Min man tycker att jag är lite hård)

För jag tror man som förälder får akta sig för att "lära" barnen att situationen är orättvis bara för att vi vuxna tror det är så det upplevs. Att bara för att Kaptenen blev utan den här gången så är det orättvist för honom. Även om han inte upplevde det så. 

I mina ögon var det inte orättvist att Kaptenen inte åt godis den där gången. 

Det var bara oturligt nog så att vi hade godis hemma som han inte gillade.