Föds man med en viss slags humor?

Såhär inför helgen bjuder jag på ett klipp som jag älskat sedan jag var liten.

Monty Pythons Silly Olympics.

Jag har funderat en del över det här med humor. Att människor har olika slags humor. Föds man kanske med en viss slags humor? Sitter det i generna?

Själv är jag löjligt förtjust i brittisk 70- och 80- talshumor i stil med Monty Pythons filmer och de tidiga avsnitten ur TV serien Black Adder.

När jag var liten tog mina föräldrar med mig på bio för att se Monty Pythons "The meaning of life". Jag har räknat ut att jag då var runt 10 år.

Det är ett av mina starkaste minnen jag från en biosalong. Det var så galet och annorlunda och jag satt där och ömsom skrattade, ömsom våndades och ömsom fattade ingenting. 

Jag äcklades när den enorme mannen i restaurangen exploderade av en liten mintkaka, och jag fnissade när Eric Idle sjöng “isn’t it awfully nice to have a penis?”.

Jag kanske inte förstod allt då men just ordet penis är ju ganska internationellt.

Kanske präglades min humor där och då. Kanske upptäckte jag då vilken humor jag hade. Det har blivit en del Monty Python genom åren.

De är så urflippade, knäppa och provocerande. Och briljanta.

Jag trivs mycket bra med min humor.
Fast egentligen skulle jag vilja kunna skratta åt allt som anses roligt av "den breda massan" också.

Som buskishumor. Som jag avskyr. Jag tål det inte. Jag får krypningar i kroppen och sträcker mig efter skämskudden. Jag tycker det är väldigt jobbigt. Samtidigt skäms jag för mitt beteende. Jag vill också kunna skratta som de som sitter där i bänkraderna på TV:n gör. Skratta så tårararna trillar när Ola Forssmed och vad de heter snubblar och råkar hamna mellan någon bystig dams bröst. Men jag kan inte.

Min pappa är jätterolig att titta på ibland när han ser på buskisshower på TV. Han gillar det inte något vidare, säger han. Han himlar med ögonen och skakar på huvudet. Men det finns ett tillbakahållet skratt där. Han försöker låta bli, men så börjar han skratta i alla fall. Och himlar med ögonen och skakar på huvudet. Och skrattar.

Kunde inte jag fått ärva lite sån humor också? Bara lite. Bara så mycket så att jag åtminstone kan slippa sträcka mig efter skämskudden...