Jag blev kidnappad!

Igår kväll packade vi in oss i bilen och åkte till the Queen of Fucking Everything och Premiärministern som bor en bit utanför Mariefred. Vi åt middag och drack gott vin och såg på Let's Dance. Mina föräldrar är på besök också på sin väg mot Gotland.

Vi sov över och jag sov så himla gott.

Vid frukosten imorse så började vi planera dagen. Kärleken ska träffa kompisarna från tidig eftermiddag och säkerligen fram till morgontimmarna och med ens kändes det inte så lockande att åka hem längre. Något som jag mumlade över min kopp med morgonlatte. Men vi hade ju bara med oss en bil så det var bara att åka med hem. Trodde jag ja.

The Queen och Premiärministern försvann obemärkt in i rummet intill och kom sedan tillbaka och högg tag i mig.

-Du och barnen stannar här! sa the Queen, med bestämd röst.

-Jag skjutsar hem dig imorgon! sa Premiärministern, och det vet ju alla hur bestämd en premiärminister kan låta. Det hör ju liksom till.

Jag var inte direkt svårövertalad.

-Härligt! sa jag och vinkade glatt av Kärleken när han vände hemåt.

Sen blev det spännande värre. The Queen hade större planer än så.
-Nu lämnar vi barnen och åker på tjejtur! sa hon. Sagt och gjort. Barnen lämnades med premiärministern och min pappa.
Min mamma, the Queen och jag satte oss i bilen och åkte.... till Västerås! Jojo, det ni! Västerås minsann. Metropolen.
Vi shoppade loss i lugn och ro på den härliga butiken Tullhuset, utan otåliga barn och äkta hälfter. Jag köpte två nya tallrikar från Matteus och en blus som var alldeles för dyr. Happy day.
Sen åt vi en fantastisk lunch och avslutade med en runda på Ikea innan vi vände hem igen.
Ikväll bjuds det på hängmörad oxfilé.

Happy, happy day!

Träna till spännande TV-serier

När jag i min presentation av mig själv här i vänsterspalten skriver att jag är träningsperiodare menar jag inte att jag har långa uppehåll då jag inte tränar alls (om jag inte är sjuk förstås) 

Jag menar att jag tränar olika mycket och på olika sätt. Yogan är väl ganska jämt fördelad över året. Jag kör en form av yoga (Ashtanga Vinyasa) som är en av de som ger mest muskelstyrka så det är ju bra. 

Annars är det i regel övervägande jogging sommartid och träningscykel vintertid som gäller. 

Jag tycker egentligen att träningscykeln är rätt trist. Som att springa på löpband. Urk vad tråkigt det är.

Men jag har kommit på något helt revolutionerande för min träning. Det är ju ganska vanligt att man ser på TV när man cyklar. Jag ser på DVD. Barnens lilla resespelare ställer jag upp på bänken i tvättstugan framför cykeln. Sen stänger jag dörren och har min dyrbara egentid.

Först cyklade jag mig igenom hela boxen med 10 säsonger av "Vänner". Det var ok.

Men sen testade jag något nytt. Spänning. Det var det bästa jag gjort. 

Jag började kolla på "Prison Break".
Jag cyklade som en galning. Längtade till nästa pass för att se hur det skulle gå. Jag märkte att jag blev så stressad i de mest spännande partierna att jag cyklade mycket fortare då.

En gång under första säsongen var det så spännande att jag inte kunde sluta cykla. Det var en så otrolig cliffhanger att jag fortsatte in på nästa avsnitt. Det var då jag upptäckte att kaloriräknaren på cykeln bara gick till 999.

Men det var bara den första säsongen som var så spännande. De som kom efter var också bra. Men inte lika bra.

Nu är jag inne på den fjärde och sista säsongen av "Prison Break". Och jag har bara 2 avsnitt kvar.

Jag måste alltså köpa något nytt. Något spännande. Då är träningen säkrad. Den blir garanterat av.

Det får gärna vara sådär beroendeframkallande spänning. 

"Lost" kanske? Den har jag ju hört ska vara bra. Tips mottages tacksamt.  

Barca i mitt hjärta

Igår kväll var det fotboll på schemat. Vi vad laddade. Fru PT med familj kom över. Alla barn hade somnat lagom till avspark.
Champions League. Milan mot Barcelona. Zlatan mot Barcelona.

Jag är ingen fotbollsfanatiker på något sätt. Inte alls. Jag sitter inte och kommenterar spelarnas dagsform och positioner på planen. Men jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta en bra match. Som den igår. 0-0. Ändå en ruskigt bra match.

Jag gillar att se Barcelona spela. Det är lika underhållande show i sig som det är sport. Man sitter där i soffan och oh:ar och ah:ar och ojoj:ar och tar sig för pannan. Så snyggt spelar dom. Och tja, Milan är inte så dumma de heller, men Barca är vårat gäng.

Vi brukar åka till Barcelona ibland, ett par gånger om året brukar det bli faktiskt. Vi är fullkomligt förälskade i den staden. Är det hemmamatch när vi är där köper vi biljetter. Vid ett tillfälle åkte vi dit för fotbollens skull.
Till El Clasico, i slutet av november 2010.

När Zlatan spelade i Barca. När han gjorde matchens enda mål en bit in i andra perioden. Hela Camp Nou exploderade. Och jag grät av lycka. Inte så mycket för att Barca tog ledningen och att Zlatan gjorde målet. Utan för känslan. Att vara där. Just då. När det hände. Jag kommer aldrig att glömma det. Aldrig någonsin.

Men det var då och nu är nu. Zlatan spelar i Milan nu och vi laddar om för returmötet på tisdag på just Camp Nou.

Jag kommer inte sitta på läktaren, utan hemma i soffan. Jag kommer inte att gråta.
Men jag kommer lika fumligt som alltid nynna med i El Cant de Barca.

Och längta dit.

Vad växter behöver

Vi planterade frön i helgen. I små drivboxar står de nu i ett av våra fönster i vardagsrummet och myser. Barnen är såklart mycket förväntansfulla och vi sprayar odlingarna med vattenflaska varje kväll.

På förskolan har Kaptenen också planterat några frön. Där har han fått lära sig vad fröerna behöver för att växa.

Solljus, vatten och kärlek.

Fröknarna har berättat att han sitter och kastar slängkyssar mot sina växter med jämna mellanrum. För att ge dem kärlek.

Hemma har han inte riktigt hunnit med samma omsorg eftersom det bara är ett par dagar sedan vi planterade dem.

Så igår kväll blev han mycket förvånad när vi försiktigt lyfte på locket för att vattna fröna:

- Mamma! Mina frön har växt! Fast jag inte gett dem någon kärlek!

Båda barnen började nu febrilt att kasta slängkyssar för att se om det hände något mer. Speciellt Krigarprinsessan eftersom hennes ännu inte börjat gro något, vilket märkbart bekymrade henne.

Då berättade jag att man brukar säga att man ska prata med växterna också för att de ska må riktigt bra.

Det ville hon absolut göra. Jag lättade lite på locket till hennes odlingsbädd och hon funderade en halv sekund innan hon tog sats och lutade sig fram.

- Det var en gång tysken, fransken och Bellman som skulle gå in i en svinstia....

Hennes favorithistoria. Såklart växterna blir glada då. Så allt växter behöver är:

Solljus, vatten, kärlek och en riktigt bra Bellmanhistoria.

Är min man en Feeder?

Både i Åre och nu i helgen sen vi kommit hem så beklagade jag mig så smått för min man och sa att jag trodde jag lagt på mig ett par kilo när vi var borta.

När jag cirkulerat några varv runt badrumsvågen, blängt på den och muttrat Be nice så ställde jag mig på den. Katastrofen var ett faktum. Jag hade känt rätt.

Okej, rivstart med ett pass på träningscykeln. Viktkolls-app installerades direkt. Smått hysteriskt, jag vet, men det var inte direkt så att jag hade min trivselvikt ens innan vi åkte.

Under tiden jag cyklade så svetten lackade åkte Kärleken till affären för att handla.

Vad kommer han hem med? En bautastor chokladkaka. Marabou. Det mest förbjudna. I den limited edition smak som han vet att jag går och är nyfiken på.

Så nu snurrar bara en tanke i mitt huvud: Är han en Feeder? Ni vet en sån där som göder sin partner med onyttig mat för att man gillar det där hullet?

Chokladkakan ligger i skåpet helt orörd. Så lätt gick jag inte på den finten. 

Men sen fortsatte det. Han gjorde ett nytt anfall. Pizza till middag föreslog han på söndagen, och igår kväll lagade han en fantastisk skaldjurspasta, trots att han vet att jag undviker kolhydrater i allmänhet.

Vad är det som pågår? Vad blir nästa grej kan försöker locka mig med? 

Fast det värmer i hjärtat att han älskar mig precis som jag är. Jag ska äta upp den där chokladen någon gång.

Någon gång efter beach 2012.

En söndag med "Lyx på riktigt"!

Men oj vilken skön dag vi hade igår. En både mysig och intensiv söndag.

Efter en lugn och skön morgon lämnade jag av Krigarprinsessan på fotbollsträningen och passade på att på samma gång ta en joggingtur i den sköna vårluften. Så skönt med torr asfalt under fötterna.

Sen fortsatte dagen i full fart och besökarna avlöste varandra. Både planerade och oplanerade gäster kom och inga var gladare än vi.

"Det är lyx på riktigt" som Kaptenen sa en gång när han träffat många av våra vänner på samma dag.

Och det är verkligen så det känns. Det är lyx på rikigt när släkt och vänner vill ägna sin dyrbara tid till att hänga med oss.

Vi är själva rätt dåliga på just spontanbesök och att bjuda in oss själva till folk. Jag vill själv gärna bli inbjuden av någon anledning. Lite osäkerhet bakom kanske. Vi ska skärpa oss.

Men våra vänner var desto bättre på att lämna sitt hörn av skogen och vi lyxade till det med att baka pizza på sten i klotgrillen.

Pizzan smakar nästan som stenugnsbakad från "finpizzeria". Så gott.

Lyx, lyx, lyxsöndag.

Men det går ju bra. Och det är helt okej.

När jag skriver texter så känns det lite, lite jobbigt varje gång jag börjar en mening med och eller men.

Fast jag vet att det är helt accepterat och tillåtet. Språket flyter på bättre och texten blir lättare att läsa.
Ändå tar det emot. Jag har i grunden lärt mig att det inte är okej. Det tar emot. Varje gång.

Text tagen ur en artikel i SVD från 2006:
"Det är alltså inte bara tillåtet att börja meningar med orden och eller men. Det är många gånger också att rekommendera för den som vill skriva lättläst och med flyt. Dock måste man som vanligt se upp för överdrifter. Om det blir alltför många meningsinledande och och men i en text uppfattas detta troligen som störande - och bruket bidrar därmed inte alls till flyt och läsbarhet.
Men tillåtet är det."

För fem år sedan skrevs denna artikel i tidningen. Minst så länge har det alltså varit fullt accepterat. Ändå tar det fortfarande emot när jag skriver. Är jag så gammal vid det här laget att jag har fått svårt att "lära mig sitta"? Jag hoppas verkligen inte det.

Jag är ju både glad och tacksam att det är helt korrekt att skriva så. Nästan så jag riskerar att jag måste se upp med den där ovan nämnda överdriften.

Men det går ju bra. Och det är helt okej.

Vi välkomnar våren!

Väl hemkomna från Åre så kör vi nu all-in på vårkänslorna.

Vi parkerade utanför trädgårdsmekkat Zetas trädgård strax efter de hade öppnat i förmiddags och sen gick vi in och sög i oss vårkänslor. Och inspiration.

The Queen of Fucking Everything och jag brukar prata om den terapeutiska effekten Zetas har på våra sinnen.

En stunds strosande därinne brukar resultera i total sinnesfrid. Det kostar i regel mellan 500-1000 kronor/timme att vistas därinne också och det är ju en ganska normal peng för en terapisession.

Barnen valde fröer som vi ska plantera både inne och ute och nu ska vi gå ut och se vad som hänt i den egna trädgården härhemma.
Och börja röja. Känna doften av fuktig jord och klippa ner lite perenner.

Så underbart.

Inspiration från Zetas idag

Hejdå Åre! Vi ses nästa år!

Så var det då dags att säga farväl för denna gång. Med löfte om att komma tillbaka igen nästa år.

Krigarprinsessan frågade hoppfullt om vi inte kunde hinna med en resa hit igen innan vintern är slut här uppe. Men det går inte. Inte ens om vi skulle köra en superduperbudget variant. Vi hinner inte. Det händer så mycket annat skoj i vår.

Men det var en lyckad resa. Trots regnstormarna och blötsnön som kom.

Barnen klagade inte en enda gång över blöta vantar och ytterkläder, regn och snålblåst. De blev verkligen helt slalomfrälsta denna vinter. Och vi är så innerligt glada för det.

Tack och lov var underlaget helt ok igår. Blötsnön var pistad och man fick bra fart. Det var skönt att få åka lite till.

Barnen var på eftermiddagen med i Skidskolans "slalomtävling". Vinst varje gång och medalj till alla. De klarade det galant, körde på riktigt snabbt utan att missa en enda port. Efteråt visade de stolt upp sina medaljer för sina minst lika stolta föräldrar.

 

Det är lite sorgligt att åka hem. Jag hade gärna stannat ett par dagar till. Om vädret var bättre. Men det ser inte ut att bli det. 

Så vi åker hem till våren därhemma. Det känns helt ok.

Hejdå Åre!

High Carb High Fat

Frukostbuffén imorse. High carb bordet.

Herregud vad jag har ätit de här dagarna. Jag går och är ständigt proppmätt. Det blir ofta så när jag reser bort. (Ett ganska vanligt beteende tror jag)

Jag släpper så gott som samtliga spärrar och äter vad jag känner för, low carb eller inte. Det är både befriande och lite ångestladdat.

Det där med ätandet brukar alltid ordna upp sig när jag kommer hem. Än så länge har det funkat. Jag håller tummarna att så är fallet även denna gång. Rätt var det är så lär det ju vara så att man uppnår en ålder eller stadie i livet när kilona parkerar sig och vägrar släppa taget. Jag vet ju inte när det ska inträffa. Kanske var det när jag fyllde år igår? Kanske det var den magiska gränsen? 

Så lite ångestladdat är det allt. Lika spännande varje gång jag reser bort. Tur att jag rör på mig i alla fall. Det kan jag inte vara utan. Då deppar jag ihop.

Konstigt nog så gillar jag utmaningen att återgå till mitt low carb-ätande när jag kommer hem igen. Och kämpa mig tillbaka till att kläderna sitter som de ska. 

Men jag är fortfarande på semester och tänker äta plättar med lönnsirap imorgon bitti också.

För det är som jag är i en annan värld nu. Ingen LCHF värld utan en HCHF värld. Och apropå det. Nu ska jag ta och gå och äta middag. High Carb High Fat. Troligtvis.

Come to mama...

Inte samma art ju!

Krigarprinsessan kom och visade mig två leksaker som hon har med sig i packningen hit.

-Titta mamma, vad de här två ser lika ut, säger hon och sträcker fram dem mot mig.

Jag slänger ett öga på de två figurerna hon har i händerna. Jag ser två par antenner och två huvuden i olika nyanser av lila och säger:

-Ja titta, de ser väldigt lika ut. De kanske är syskon?

Jag borde veta bättre vid det här laget än att bara slänga ur mig något när jag pratar med Krigarprinsessan.

Mycket riktigt. Jag får en blick. Anar kanske till och med ett svagt himlande med ögonen innan hon tittar på mig med den frågande blicken som avslöjar att hon tänker något i stil med "pucko".

-Men mamma, det går ju inte fattar du väl. De är ju inte ens samma art! Hur skulle de då kunna vara syskon?

Och där står jag, ännu en gång, och känner mig dum. Tillrättavisad av en 6-åring.

 

 

Hipp hurra födelseda inuti ett Same-Spa.

Idag är det min födelsedag. Hurra för mig!
Vädret är bara skräp idag. Tjock blötsnö och regn. Värsta sorten. Vi åkte bara skidor en kort stund imorse för att ge det en chans. Men sen gav vi upp.
Det var som att åka i en skål med sorbet. Tungt, tungt, tungt.

Något som var desto trevligare var min födelsedagpresent.
Kärleken skickade iväg mig på "Samezen" nere i hotellets Spa. En perfekt aktivitet en slaskig dag som den här.

75 minuter "upplevelse utöver det vanliga" utlovades.
Så jag traskade ner till Spa-avdelningen. Förväntansfull. Jag är inte så ofta på sånt här lyx.

Och det var precis underbart.

Bland renfällar och levande ljus med en stjärnhimmel i taket blev jag placerad på en brits i en litet rum som var format som en samekåta. En vacker och harmonisk tjej med lugn röst och tatueringar över hela vänsterarmen tog emot mig. Det kändes bra.

Hon förklarade att det var en rituell behandling jag skulle få med saltskrubb, kurbad och lavastensmassage.
Hon sa att behandlingen skulle dra ut de onda energierna och tillföra goda.

Och plötsligt förstod jag varför min man ville skicka hit mig. En utmärkt investering. Perfekt för oss båda. Win-win.

Avslappnad OCH med goda energier. Vilken toppenfru som kom tillbaka från Sameland.

Vi bor på Påsklovs-våningen.

Välkommen till fjärde våningen.

När vi åker upp i hissen här på hotellet, till fjärde våningen där vi bor, säger den inspelade hissrösten "Fourth floor". Helt i sin ordning, inga konstigheter.

Men den där rösten säger det med lite dunkel, släpig brittisk accent, så det låter mer som fåååth flååå.

Barnen däremot hör något helt annat.

Varje gång vi åker upp, vilket blir ett gäng gånger per dag, så säger först hissrösten sitt fååth flååå.

Varpå barnen i kör härmar efter med ett lika släpigt: Påååsklåååv! 

Vad härligt det måste vara. Att bara ta för givet att hissrösten snackar om påsklov.
Vi har inte påsklov. Var är logiken? 

Ingenstans. Störtskönt.

Den osminkade sanningen

Inte en gnutta smink. Det är semester det. Jag kanske spexar till det med lite mascara på fransarna vid middagen. På sin höjd.

Jag sa det till Krigarprinsessan när vi åkte i hissen ner till frukosten imorse. Att "titta, nu är jag ledig. Jag är ledig på riktigt. Jag har inte målat mig något alls i ansiktet".

Hon synade mitt ansikte. Mina kvarvarande märken efter chokladprickar. Sen log hon ett milt litet leende så ögonen lös och klappade lätt i händerna. 

En liten golfklappning, helt diskret. Och ett strålande leende. Som ett litet "heja mamma, good for you!"

Jag har lagt fåfängan åt sidan. Just där och då kände jag mig som en bra förebild. Inte bara för att jag var på väg till restaurangen helt osminkad, utan för att jag gjorde henne uppmärksam om det. Så hon vet att det är helt ok.
Annars är jag nog rätt fåfäng tyvärr.

Så utan puder på kinderna åkte jag ut imorse. Ute i backarna fanns det desto mer puder. Det hade varit ett kraftigt snöoväder som pågick hela natten. Som tur var avtog det precis lagom till det var dags att ge sig iväg. Mulet idag förvisso, men massor av nysnö hade kommit.

Vi är mycket nöjda med att barnen börjar skidskolan redan kl 09.00.
Det gjorde att vi kunde plöja orörd snö i backarna. det var magiskt.
Den enda slags puder jag vill ha idag.

Living in a dream!

Oj vad jag njöt!

Alltså. Skidskola is da shit för oss föräldrar. Jag menar inte för att gå i skidskola själva. Utan för att kunna få egentid i backen.

Skidlärarna till och med bad oss att inte finnas vid barnens sida. De hade knappt avslutat den meningen förrän jag och Kärleken var halvvägs upp i liften kan jag säga.

Imorse när vi vaknade både blåste och snöade det. Efter frukost hade det blåst förbi, vilket resulterade i helt nypistade backar med nysnö och lite drivsnö på toppen.

Drömunderlag med andra ord. Och strålande sol.

De e bara å åk.

Vi svävar på moln!

Svävar på moln 1.

Trött och lycklig sitter jag nu i Åre. Resan gick jättebra. Flyget landade 10 minuter före utsatt tid. Bara en sån sak. Kaptenen och Krigarprinsessan älskar att flyga och var mycket exalterade när vi kom upp till solskenet där ovanför molnen.

Och vilket välkomnande vi fick av vädergudarna när vi kom hit. Strålande sol och vindstilla. Och inte nog med det. Vilken fantastisk överraskning det var när vi kom in i vår familjesvit och fick se utsikten! Ett finare läge i hotellet än vi någonsin vågat hoppas på. För andra gången idag svävade vi på små moln.

Svävar på moln 2

Vi krängde på oss skidutrustningarna direkt för att hinna testa transportvägen ner mot skidskolan där barnen ska stå i givakt imorgon bitti kl. 09.00. 
Transporten gick kanonbra och tog drygt 10 minuter inklusive två fina vurpor av Kaptenen.

Nu är vi alla nyduschade och trötta efter en intensiv dag. Hjälmarna är lagda på hyllan tills imorgon. Barnen är också lagda på hyllan. I sin våningssäng.

Laddar om

Mot Åre!

Nu drar vi! Äntligen! Nu drar vi! Mot Arlanda - Östersund - Åre! Tjohoo!

Väskorna är packade. Alla är friska. Och som vi har längtat efter det här!

 

Förhoppningsvis sitter jag någonstans på den här bilden när jag skriver nästa gång.

Inte synd om mig. Alls.

För nu drar vi! Äntligen! Vi ba' drar liksom!

Ett tecken - glöm inte pappa!

Igår packade jag ihop mitt skrivbord på jobbet. Vi ska flytta till nyrenoverade fräscha ytor i huset där vi sitter. En nystart är sällan fel och det känns jättekul.

När jag höll på där och packade och rensade som mest fastnade min blick på en tekniktidning.

Där, mitt på omslaget. En liten, ganska diskret mening. Fast i mina ögon lös den så starkt.

"Dads birthday"

Det var min pappas födelsedag igår. Han fyllde 75 år. Larmet som jag hade satt på telefonen hade jag missat i stressen på jobbet.

Jag kastade mig på telefonen och ringde honom på en gång. Jag hade ju fått ett tecken. Ringde jag inte nu var risken stor att jag skulle glömma det kändes det plötsligt som. 

Och det verkade vara det fler som fått ett eller annat tecken samtidigt som jag. Pappa sprang mellan mobilen och hemmatelefonen som ett skollat troll därhemma. 

Han avslutade ett samtal i mobilen för att svara när jag ringde på hemtelefonen. Och när jag pratade med honom ringde mobilen igen. Jobbigt att vara så poppis. Tur han är spänstig, min pappa.

Jag hoppas och tror att han fick en fantastisk dag! Snart ska jag ringa och fråga. Ska bara invänta ett tecken. Och dricka upp mitt kaffe.

Inte kul att vakna utan barnen

Igår kväll var jag och Kärleken "barnfria". Vi hade fått biljetter i julklapp av hans föräldrar till Robert Gustafssons show på Cirkus. 

Som den ytterst kärleksfulla hustru jag är så föreslog jag att vi kunde gå på O'learys innan showen och äta och kolla på hockey. Jag tror jag vann några poäng där faktiskt. Minst 100.

Showen på Cirkus var bra. Proffsig. Kul.

En trevlig kväll hade vi och det var mysigt att göra något bara vi två.

Men sen när vi kom hem till huset. Vad tomt det kändes. Det är så mycket värre än när vi är bortresta och bor på hotell utan barnen, då är ju inte vi heller hemma i vardagsmiljön. Det underlättar.

Visst, det skönt att gå och lägga sig och veta att man slipper få en liten fot i magen eller en armbåge i huvudet under natten, men det är ju helt otroligt vad de är mysiga ändå de där små trollen. 

Att bara ligga och titta på dem när de sover. Höra när de mumlar något osammanhängande i sömnen. De yrvakna huvudena som lyfts när de vaknar och kikar på en med pliriga ögon och frågar om det är morgon och om de får gå upp och leka nu...? 

Jag saknar dem så mycket när de sover borta. Så mycket att det gör ont.
Ondare än en liten fot i magen eller en armbåge i huvudet under natten.

Skumma pengar?

Kolla vad jag hittade under vår säng. Är det inte väldigt konstigt? 

De två delarna låg dessutom ganska långt ifrån varandra. Det var när jag skulle dra in dammsugarslangen under sängen som jag såg att det låg något där. Det var den ena delen. Snabbt gissade jag att det borde rimligtvis ligga en till del därunder. Mycket riktigt. Långt inne under huvudänden låg den andra delen.

Nu snurrar det så många nyfikna frågor i mitt huvud. 

Vems var denna sedel? (alltså innan den nu blev min, finders keepers ni vet) 

Varför är den riven i två delar? 

Vad gör den i vårt sovrum? Under sängen dessutom?

Borde jag fråga min man om fler detaljer?

Lider jag av någon form av schitzofreni? 

Förekommer det koppleriverksamhet i vår hus?

Är det jag som är bordellmamman? Sköter jag det bra?

Vad symboliserar en ituriven sedel? Your money is no good here, typ? Och så -ritsch. Två delar.

Eller har det förkommit en fight om sedeln?

Ruskigt spännande är det hur som helst.

Nötter, kött, livet och döden

Jag älskar kött, jag älskar charkprodukter som korv och bacon. Jag älskar nötter.

Jag läste en artikel i tidningen om att man dör tidigt av kött (speciellt korv och bacon). Men man  lever längre om man äter mycket nötter.

Kan jag hamna på någon slags medelnivå eftersom jag äter mycket av båda? Inte leva till jag blir hundra år kanske, men uppnå meddellivslängd i alla fall?

Självklart kan du inte tänka så! skulle varenda dietist vråla om de hörde mig (förutom LCHF-anhängarna då förstås).

Men jag väljer att tänka så i alla fall.

Jag har redan varit vegetarian i sju år tidigare i livet. Det får räcka. Inte blev jag lyckligare av det. Inte fick jag bättre värden heller. Snarare tvärtom.

Orättvist - eller bara oturligt?

Ordet orättvist gör mig fundersam ibland. Det används ganska ofta av barnen och det är det som fått mig att börja reflektera över det.

Det finns orättvisor som är självklara. Som "samma lön för samma jobb"-frågan. 

Men om vi tar ett mindre avancerat exempel från min vardag: 

Häromdagen fick Krigarprinsessan en godisbit och Kaptenen ville inte ha, helt enkelt för det var en sort han inte gillade.

Krigarprinsessans omedelbara reaktion var:

- Men vad ska han få då? Om bara jag äter blir det ju orättvist!

En mycket omtänksam reaktion. Men är verkligen detta orättvist? Jag var inte så säker.

- Men vänta nu, sa jag. Nu är det så att vi har en sorts godis här. Jag vände mig till Kaptenen. Du får jättegärna ta godis, men du sa att du inte gillar dem. Är det säkert att du inte vill ha? Men det är väl ok att hon äter? 

- Ja, för jag gillar dem inte. Han var märkbart obrydd av situationen.

En vanlig reaktion som mamma/förälder hade här varit ett löfte om att då åka och köpa något han gillar så det inte blir någon orättvisa. Och för att inte riskera att han känner sig felbehandlad. Men jag resonerar inte så, och det funkar förvånansvärt nog bra. Än så länge. Jag resonerar att det jämnar ut sig i längden och det har jag sagt till barnen och de tycker det är ok, verkar det som. Inte alltid, men ofta. (Min man tycker att jag är lite hård)

För jag tror man som förälder får akta sig för att "lära" barnen att situationen är orättvis bara för att vi vuxna tror det är så det upplevs. Att bara för att Kaptenen blev utan den här gången så är det orättvist för honom. Även om han inte upplevde det så. 

I mina ögon var det inte orättvist att Kaptenen inte åt godis den där gången. 

Det var bara oturligt nog så att vi hade godis hemma som han inte gillade. 

Tack Justin Bieber!

Kaptenen är långhårig. Alldeles för långhårig är han.
Men ett besök hos frisören har vi liksom inte fått till.

Det är dagar som denna som jag tackar Justin Bieber för hans frisyr.

Borsta bara håret framåt gubben, och försök se lite drömmande valpig ut. 
Perfekt! Kaptenen är nu redo att bli supertrendig flickidol.

Vi kan lugnt vänta med den där klippningen ett tag till. Det blir ju bara coolare för varje dag. Tydligen.

Grönklitt!

Den här helgen har vi verkligen upptäckt vad bra Grönklitts slalomanlägging i Orsa är för barn (och medföljande föräldrar). När vi är häruppe i Dalarna brukar vi åka till den anläggningen som ligger alldeles nära mitt föräldrahem. Men den här gången ville vi gärna träffa min kompis Pärlan och hennes familj och de hade bestämt att de skulle åka till Grönklitt utanför Orsa som ligger ungefär 45 min bort.

Så igår morse efter vi ätit vår frukost och jag var pigg och utvilad tänkte jag okej, jag packar in barn och skidor i bilen och kör dit. Och vilket otroligt bra beslut det var! (Tack Pärlan för att du peppade mig!) Backarna var många och roliga med talande djurstatyer och blåbärstroll.

Vi fick en helt underbar dag i backen. Solen sken, den riktigt värmde. Föret var kanonbra. Barnen strålade och körde som tokar i backarna. Mitt hjärtade stannade vid ett flertal tillfällen när Kaptenen körde någon slags Boklöv stil med händerna på ryggen.

Jag blev både stolt och förvånad hur bra det gick att manövrera två barn själv i liftar och backar och när vi hämtade min man vid tåget på vägen tillbaka till mina föräldrar så sprudlade vi av glädje allihop. Barnen har verkligen blivit så duktiga nu att det är en ren njutning att åka med dem.

På kvällen vände jag och Kärleken tillbaka till Grönklitt för att gå på en fest. En riktig vinterfest. Middag i en timmerstuga med eldstad i mitten. Många täckbyxor, toppluvor och pjäxor som möttes. God mat och härligt sällskap. Och en trubadur. Behöver man mer för att bli lycklig?

Så efter en kort natts sömn var det imorse bara att sätta sig i bilen tillbaka till Grönklitt igen för tredje gången denna helg. Barnen ville absolut upp igen - och vi med.

Och att vi från backen idag kunde spana på tre leoparder som strövade omkring i den intilliggande Orsa Björnpark gjorde inte intrycket av stället sämre.

Vilken fantastisk helg vi haft! Trötta och glada ska vi snart sätta oss i bilen och åka söderut igen, tokladdade för Åreresan som närmar sig med stormsteg.

Svårt att hitta i Dalarna?

Vi är i Dalarna. I huset där jag växte upp. Det är rofyllt och skönt. Jag har tagit med mig jobbdatorn upp och det är i sådana här lägen det är skönt att vara så mobil i arbetet. Igår lånade jag min pappas skrivbord som har utsikt över trädgården. Jag satt där och såg hur barnen pulsade omkring i den blöta snön och byggde snögubbar med sin mormor och morfar. Underbart.

På eftermiddagen tog jag en promenad och när jag gick där kom jag och tänka på en sak som min man (stockholmare som han är) sa en av de första gångerna han var med mig hit. Någonstans i Rättvikstrakten så tittade han ut över landskapet genom bilfönstret och sa:

- Tänk hur det måste låta när folk ska ge varandra vägbeskrivningar här...

Och han har rätt. Det är faktiskt ganska roligt när man tänker på hur det skulle kunna låta:

- Först tar du höger vid det röda huset med vita knutar, sedan kör du förbi det röda huset med vita knutar. Sen tar du vänster vid det röda huset med vita knutar, sen kör du ungefär 2km förbi ett par röda hus med vita knutar, sen svänger du runt det röda huset med vita knutar. När du ser ett rött hus med vita knutar. Då är du framme!

Husras i vår trädgård

I vår trädgård står en gammal oxel. Den är jättegammal, skraltig och halvdöd, men ändå vacker. Den grenar sig långt ner och har en så fin form.

I trädkronan har det i många år, långt innan vi flyttade in, funnits ett skatbo. Ett gigantiskt skatbo. Som fåglarna bygger allt större för varje år som går. 

De där jäkla skatorna har kraxat om mornarna, stulit våra mackor på altanen. Skrämt barnen. Smutsat ner. Black-and-white-trailor-trash. Typ.

Vi har funderat på att peta ner det där boet, men det tar emot. Jag ömmar för de där skatorna på något vis ändå. Jag vill inte göra dem hemlösa. De var faktiskt där före oss.
Knepigt läge.

När oxeln ger upp för gott (vilket är snart) vill vi bygga en trädkoja till barnen i den. Men nu har ju de där skatorna sitt hem där. 

Eller hade.

För igår natt hände det plötsligt. Som i en trissreklam. Plötsligt händer det.

Skatboet rasade ner.

Förmodligen av blåsten, och av att trädets grenar bliVIT allt vekare. Boet rasade med hela sin tyngd rakt ner och lade sig i klykan längst ner på trädet. Det ser helt galet ut. Allt samlat och fastkilat. På ett nytt ställe.

Skatorna sitter nu i björken intill, kraxar och undrar vad sjutton som hände?

Själv ska jag gå och köpa en trisslott.

Min man - the Crotch

I lördags var jag och min man på Långbro Värdshus och åt en jättemysig middag. När vi satt oss till rätta och Kärleken kilade iväg till toaletten så passade jag på att göra en incheckning på Facebook. Jag brukar inte vara så jätteflitig med det där med incheckningar, men jag tänkte det kunde vara trevligt.

Sen såg jag bilden. Det såg inte riktigt så romantiskt ut som jag hade tänkt mig. Jag var på middag med ett skrev...

Min man är underbar. Jag älskar honom innerligt.

Men alltså. Hans profilbild på Facebook. Ett skrev. I fören på en båt i Medelhavet, visst. Det är ju fint och så. Men likväl, ett skrev.

Jag förstår tanken. Det gör jag. Här ligger jag på en yacht och glassar. Kolla in vad bra jag har det liksom.

Men tyvärr Kärleken. Allt jag ser är ett skrev.

Tanken med en profilbild på FB är väl ändå någon slags igenkänningsfaktor?  Det är här jag börjar oroa mig. Menar han att han blir igenkänd genom denna bild?

Så, varsågoda och möt min man - the Crotch. Någon som känner igen honom?

Har du ätit choklad nu igen mamma?

Krigarprinsessan tittar fundersamt på mig.

- Hmm... Nu har du såna där chokladprickar i ansiktet. Har du ätit choklad nu igen mamma?

Chokladprickar. Ett gulligt ord för finnar. Hon känner till mina svagheter...

- Mmm... Ja. Det har jag. Pappa kom hem med choklad till mig, erkänner jag.

- Okej. (Här får jag en mycket skeptisk blick av henne) Men det var väl på en lördag som du åt den?

- Ja...jo...det var det nog...(givetvis en lögn)

Då skiner Krigarprinsessan upp, ler sitt bredaste leende och gör tummen upp med båda händerna. Sen säger hon inget mer.

Så det var tydligen ok att jag ätit choklad. Trots missprydande prickar. Bara det var på en lördag. 

Och där står jag och skäms och känner mig allmänt usel.
Som den chokladprickiga lögnhals jag är.