Vi har ett litet problem. Det är Kaptenen som är det lilla problemet. Nästan varje dag får vi höra från fröknarna på förskolan att han har försenat hela gruppen vid gruppaktiviteterna eftersom han, när de ber honom komma, antingen:
1. Springer och gömmer sig
2. Vägrar sluta rita på sin påbörjade teckning
3. Skriker och står som fastfrusen alternativt sittstrejkar.
Jag vet inte vad det är som hänt med vår lille pojke. Han har kommit in i någon trotsperiod helt klart.
Vi pratar med honom, förmanar, mutar och hotar. Kaptenen mumlar förlåt och lovar bättring varje morgon vid lämningen, men efter en liten stund glömmer han allt och fröknarna står där och sliter sitt hår.
Det är jobbigt. För oss, för Kaptenen, för fröknarna. Vi kämpar allihop, var och en på sitt sätt. Jag vet att jag måste ha tålamod, Kaptenen har inget ont i sig, han kämpar också med att "komma ihåg" hur han ska lyssna på fröknarna. Och fröknarna kämpar med att få honom att släppa taget om sina infall.
Jag vet att det går över. Förhoppningsvis snart. Och jag vill att han ska veta att han duger ändå, att han är älskad fast vi blir arga på honom ibland.
I går kväll låg jag bredvid Kaptenen i hans säng och vi pratade länge. Jag försäkrade mig om att han vet att jag alltid älskar honom. Och det visste han sa han, så det var ju skönt att höra. Sen pratade vi om hur viktigt det är att inte förstöra för de andra barnen på dagis när de måste gå till bussen till skridskobanan eller simhallen.
Vi avslutade med att säga att imorgon ska vi försöka vara glada och inte bråka.
Med ens ser jag att Kaptenen får något drömmande i blicken, som han får när han funderar, och så säger han.
- Ja, för ju längre man är arg, ju kortare är man lycklig...
Och så pussar han mig lätt på munnen och säger godnatt.
Den lille underbare människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar