Men underbart är det. Oavsett. För så mycket sol jag fått den senaste veckan har jag inte sett på månader känns det som. Och jag är återförenad med min älskade familj.
Igår anlände vi till Åre för att ha Sportlov. Vad som förvånade oss och många andra i backarna var hur lugnt det var, både i liftar och nedfarter. Perfekta förutsättningar för åkning, i början på den värsta sportlovsveckan, och INGA köer i liftarna. Det gick liksom inte ihop. Vi fattade ingenting, men gladdes såklart och njöt i fulla drag.
Den enda gången vi inte njöt i fulla drag var när Kaptenen gjorde en praktvurpa i skogen och landade i kanten av backen. Han var ledsen och lite skärrad.
Men det vände snabbt då en liftvärd kom ångandes på sin skoter för att kolla att allt var okej med oss. Kaptenen sa att han hade ont i benet efter fallet. Skoterkillen berättade om att han och hans son brukade räkna blåmärken på kvällarna för att se hur kul de haft i backarna under dagen. Många blåmärken var lika med mer roligt. Sen frågade han Kaptenen om det skulle kännas bättre om han fick åka med en sväng på skotern. Gissa om. Kaptenen hoppade upp med förvånansvärd spänst i benen och när han kom tillbaka var allt ont som bortblåst.
Vi var i backen i nästan sju timmar totalt. Barnen visade upp en uthållighet vi inte trodde fanns. Det var till och med de som tjatade om att få åka det sista åket.
När liftarna stängde tog vi en välförtjänt drink på Timmerstugans afterski och pustade ut och funderade över hur många blåmärken Kaptenen kunde tänkas ha (det var två pyttesmå visade det sig sen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar