EuroviSean!

Igår var det schlagermys här hemma i soffan. Kaptenen hade laddat hela veckan för att se Sean Banan. Jag minns förra året, hur obrydd jag var. Jag kommer ihåg att jag lördag efter lördag skrev här på bloggen att jag inte sett melodifestivalen den här kvällen heller. Det kom alltid något emellan och jag prioriterade det inte alls. Kaptenen visste då inte vem Sean Banan var. 

Det har han hunnit lära sig under året som gått. Inte bara lärt sig vem han är, han har lärt sig att älska honom. Och faktiskt, jag har gett vika. Den totala lycka som jag såg i Kaptenens ögon när Bananen klev in på schlagerscenen igår. Det är värt så mycket. Att se hur han studsade upp ur soffan när Bananen gick vidare. Hur han skrek Jaaaaaaaaaaaaa! rakt ut och vände sig till mig med klotrunda ögon: 
-Mamma, det var skönt att han gick vidare, jag var jätterädd!

Jag har också märkt att jag själv inte bryr mig nästan alls längre, vem vi skickar till slut. Tidigare kunde jag vara riktigt engagerad. Tycka det var viktigt vem vi skickade ut till Europa som representant för Sverige. Vi är ju duktiga på musik, har gott rykte, vi kan ju inte skicka vem som helst! Det tyckte jag då. Nu ser jag på melodifestivalen som vilken musikunderhållning som helst. Skicka Bananen för sjutton, I could't care less. Tvärtom. Det blir en färgfest utan dess like. Härligt.

En ny behållning med festivalen däremot är att följa twitterflödet parallellt. Minst lika underhållande som tävlingen i sig. Och jag säger precis som twittraren @AndreasNson igår konstaterade: 

"Omogna röstar Banan, mogna röstar Louise. Vi mittemellan twittrar" 

Huvudet på spiken.