Ikväll var första mötet. Två timmars diskussioner om mål och elevernas utveckling, lokalbrist, utbyggnadsplaner och så vidare.
Till sist gick vi in på de insända frågorna från föräldrarna, varpå den numer nästan obligatoriska frågan om det inte serveras lite väl mycket socker i mellanmålen kommer upp.
Rektorn svarar att "det där har de tagit tag i från föregående år och det är åtgärdat."
Då protesterar någon förälder och säger att helt bra är det nog inte än. Det serverades Risifrutti bara häromdagen.
Då går jag plötsligt igång. Jag som suttit och hummat och nickat mig igenom hela mötet så här långt, sträcker upp armen. Här kan jag ju tillföra något. Jag är ju ändå Kostvetare i grunden. Och generellt emot onödigt socker uppenbarligen.
"Idag på Skoljoggen serverades det Festisar och bananer!" hör jag mig själv säga. Jag fortsätter med ett präktigt: "Jag ser två fel i detta. Festis? Varför?" några föräldrar nickar och håller med. Och sen fortsätter jag: "Och bananer? Varför bananer?"
Eh... Men bananer är väl bra?...trevar nu biträdande rektorn. Varpå jag replikerar:
"Men miljöaspekten då?(för nu har jag plötsligt förvandlats till radikal miljökämpe också) Vad ger det för signaler till barnen? Tropisk frukt när varenda trädgård dignar av äpplen, päron och plommon i september? Det vet väl alla att bananer är omdiskuterade nu? Jag tror då inte de var kravmärkta." häver jag ur mig.
Sen är jag snubblande nära att fråga "har ni inte sett dokumentären Bananas?" men hejdar mig då jag är rädd för följdfrågor på den eftersom jag helt ärligt inte själv sett den till fullo.
De nickar instämmande. "Jo, miljöfrågorna har vi sagt att vi ska bättra oss på" säger rektorn.
Sen återgår allt till ordningen. Jag lugnar ner mig, och inser att den enda som är Bananas på det här mötet är nog jag. Inte bryr jag mig speciellt mycket om den där Festisen egentligen.
Men Bananerna. Det kändes inte okej. Det står jag fast vid.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar