Bassängfunderingar

Idag var jag med barnen på badhuset. De har simskola under en halvtimme på måndagseftermiddagarna. Under tiden de är på sin lektion är jag instruerad att finnas i närheten men inte inne i rummet vid barnbassängen.

Vilket alltså ger mig ett helt perfekt tillfälle att döda en halvtimme i simbanan för motionssimmare.

Det var inte igår jag simmade som motion, det kan jag ärligt säga. Så en halvtimme kändes rätt lagom för att prova på det igen. Det är ju bra träning tänkte jag och gav mig glatt in i ledet av simmare.

Jag simmar inte fort men fortare än vissa i alla fall, vilket leder till en hel del omkörningar. Både av mig och de som i sin tur ångar förbi mig.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska andas där i bassängen. Håller jag huvudet för högt får jag ont i nacken, men håller jag det får lågt är risken stor att jag får vatten i munnen. För jag blev lite anfådd där jag låg och plaskade. För jag ville ju inte simma så långsamt att jag blev omsimmad hela tiden. Men tog jag i för mycket så började jag ju nästan flåsa. Och det är ju jättkonstigt med någon som ligger i bassängen och flåsar, tänkte jag.

Så jag knep ihop munnen. Men då kom det små svallvågor och gav mig en nässköljning som hette duga, och allt blev med ens ännu otäckare. Min planerat sköna och meditativa simtur urartade i en vild tankesnurra om vad som kunde finnas i vattnet. Hade alla verkligen duschat ordentligt innan de gick i? 

Alla andra i bassängen såg så lugna ut och jag fick bara fler och fler tvångstankar om vad som cirkulerade i vattnet. Hur mycket hjälper kloret? Och hjälper det mot allt?

Men faktiskt, med facit i hand. Jag kände efteråt hur bra träning simning är. Det var en så himla skön känsla i musklerna efteråt. Så jag kommer att trotsa mina tankar och åka dit igen nästa måndag.

Kanske det är tillåtet att ha snorkel på badhuset?