Carpe Diem förhelvete

Den här tavlan gav jag till min man på vår bröllopsdag. Jag älskar den. Den är gjord av en lokal konstnär och jag föll pladask.  

Carpe Diem. Så uttjatat. Men ändå alltid så aktuellt.

Och ibland smått misstolkat, känner jag.

Det är mycket tjat kring detta. Att fånga dagen. Det var väl den där filmen med Robin Williams och de döda poeterna som bidrog till hysterin.

Plötsligt skulle alla fånga dagen. Och det tog skruv. Det blev prestationsladdat. Är det fint väder ute? Carpe Diem! En ledig dag från jobbet? Carpe Diem förhelvete!

Jag förstår att det blir så. Man ska fånga dagen, och gärna basunera ut det på Twitter och Facebook gärna med en Instagram-bild.

Jag är likadan. De senaste dagarna har det varit fint väder, och jag får ingenting vettigt gjort härhemma (nej, jag har inte börjat med min storstädning än). 

Jag känner istället att jag bara måste ut. Och jag måste röra på mig. Så jag har promenerat. Runt i kvarteret, eller långt bort, ibland har jag varit borta i timmar. För att jag måste fånga dagen. Eller solen i varje fall. Inte låta en minut gå till spillo. 
Misstolka mig nu inte. Jag älskar att vara utomhus, men ibland undrar jag hur mycket av det där med att man måste gå ut när det är fint ute som är något man blivit itutad från barnsben att "så gör man". Och sen har jag tolkat in att det är att fånga dagen...

Men att fånga dagen innebär egentligen för mig något helt annat. Det innebär att jag (och det här kommer låta flummigt) är närvarande i sinnet. Att jag tar in intryck och uppskattar dem. Att jag ler åt något jag går och tänker på. Att jag blir glad av ett glittrande vattendrag. Att jag känner pirr i magen när jag ser mina barn när jag hämtar dem från dagis och skola. Smaken av en minutiöst väl tillagad middag.

Att känna den upprymdheten de intrycken ger och uppskatta det.

DET är Carpe Diem för mig - förhelvete.

En bild tagen under min tvåtimmars 

förmiddagspromenad i villaförorten.

Ett synintryck som fick mig att le.

Skickat via Blogsy