Hon kommer in och lägger stolt upp en rad med strandfynd på golvet.
Detta har vi gemensamt. Vi älskar att gå längs strandkanten och samla vackra saker. I våra ögon vackra saker. Stenar och drivved.
När vi kommer hem med fickorna fulla och glittrande ögon så skakar min man bara på huvudet och suckar. Han tittar på mig med ett snett leende och säger:
- Undrar hur hon blev såhär?
Och jag tar på mig skulden. Med full entusiasm och stolthet. Jag är så glad att hon delar min förmåga att se det vackra i det som är naturligt. Jag tror inte min man har något emot det egentligen. Han förstår nog att vi tycker vi samlar är fint. Det är bara det att han är för praktisk. Han undrar vad vi ska ha alla våra fynd till.
Jag har inte alltid ett svar. Ibland går jag och lägger tillbaka de fina sakerna på stranden igen. Annat sparar jag till den dagen jag vet vad jag ska ha det till.
Kaptenen samlar också. Han samlar för att vi samlar. En sten tar han för att den har en rolig grop i sig, en annan för att... Jag vet inte. Jag förstår inte hur han tänker på samma sätt som jag förstår Krigarprinsessan. Men jag är glad att han följer med.
Fast det är annorlunda med Krigarprinsessan. Vi förstår varann. Vi samlar och visar upp: -Titta på den här. Och vi ler i samförstånd. Så vacker den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar