Jag är tillbaka i Gräjt Brittan. Denna gång tack och lov mer förberedd än förra gången (som jag skrev om här) Efter en hel dag instängd i ett konferensrum blev jag utsläppt till högsommarvärmen och folkmyllret i London. Min man landade igår kväll och mötte upp mig på Paddington Station för en weekend tillsammans.
Det som verkligen slår mig är hur väl bemött man blir här. Alla verkar extremt angelägna om att man har det bra, håller upp dörrar och sånt.
På hotell blir det extra tydligt. Jisses vad ompysslad man känner sig. Det bärs bagage och bjuds på små drinkar redan vid incheckningen. Conciergen Ahkim här på hotellet slog alla rekord. Och då kan jag säga att det är inget jättesuperfancy hotell vi bor på, även om det är fint. Men det var den längsta incheckning jag varit med om tror jag.
Det var instruktioner om allt möjligt vad hotellet hade att erbjuda, små varma handdukar för att fräscha upp oss med medan vi väntade på att han checkade in oss. Var vi törstiga kanske? Ville vi ha specialerbjudande i restaurangen? Han slutade aldrig prata kändes det som. Till slut fick vi komma upp till rummet.
Och ca fem minuter efter det ringde telefonen.
Det var Ahkim från receptionen. Som ville kolla att allt var okej.
Jodå, allt är bara bra. Jag trivs här. Jag ska köpa något för att hylla England. En klänning kanske?
Du skulle köpt den där klänningen. Då hade du garanterat varit klädd i senaste modet iallafall om man ska gå efter vad som visades på Mellon från Baku igår kvääll. Det är muskort som gäller. Jasåereserru. Eller så skiter vi i det och klär oss anständigt. Som Loreen. Heja Sverige!
SvaraRadera