Jag träffade den specialist (ortoped) på Sophiahemmet för vidare utredning om varför min arm fortfarande krånglar. Jag skrev ju i ett inlägg tidigare i vintras om att sjukgymnastiken gick bra och jag nästan lyckades sträcka ut armen helt. Med betoning på nästan. För det liksom stannade där, vid nästan. Sen har det pendlat lite fram och tillbaka. Men även i de bästa lägen har jag fortfarande inte lyckats helt. Det fattas sisådär en 20-25% sträck och böjeffekt.
Idag fick jag reda på varför. De första (två!) läkarna jag träffade i höstas har inte sett hur stor frakturen var och att armen har inte alls läkt ihop som den ska, som de sa att den gjorde.
På tisdag får jag veta om jag ska opereras, när han har konsulterat med kirurgerna över mina röntgenplåtar.
Okej, en operation hade jag vid det här laget räknat med. Det har ju hela tiden känts så fel i armen.
Det tråkiga är att även om jag får den operationen han tror att kirurgerna skulle föreslå, kommer min arm aldrig bli helt bra. De kommer i så fall korta av benet och ta bort den trasiga delen och jag kommer förlora en del stabilitet i armen. Mer vet jag inte.
Men jag blev fullkomligt chockad. Inte bra? Inte helt? Aldrig? Jag trodde en operation var värsta scenariot, att jag sen skulle bli bra. Men operera, och ändå inte bli helt återställd? Den hade jag aldrig räknat med.
Jag tackade och sa adjö, vi hörs på tisdag. Försökte le. Jag gick ut, och då kom tårarna.
Jag fulgrät mig ner till Stureplan, och det var inte igår det hände kan säga, om det ens någonsin hänt. Aldrig i nyktert tillstånd i alla fall.
Jag ringde min man och bölade, jag ringde min pappa och bölade, jag ringde min storebror. Men då hade jag slutat böla. Sen bölade jag inte mer. Vi gick och drack kaffe istället.
Sen gick dagen. Jag gick på ett möte, det gick bra, sen tröstshoppade jag en påse med "jag-tycker-synd-om-mig-själv-saker", åkte hemåt, ringde en god vän från tunnelbanan och beklagade mig lite. Sen fick det vara nog.
Eller ja, nu beklagar jag mig ju lite här igen då, men det är ok. Säger pappa. För när jag satt på en bänk på Stureplan och pratade med honom och hulkade fram "Det... hulk... kunde... hulk... ju... hulk... varit... hulk... värre... hulk... så... jag... ska... inte... klaga... mer..." (jag menar, hallå, en krokig, kass och stundom smärtande arm? Jag är ju inte döende.) Då sa pappa så klokt och tröstande "Men så kan du ju inte säga, då finns det ju bara en person här i världen som får beklaga sig, och det är den som har det allra värst..."
Så jag kanske kan beklagar mig och deppa lite ibland om jag känner för det, men jag har i alla fall samlat mig nu. Jag har pysslat om mig själv idag och haft en riktigt bra dag ändå till slut.
Nu får jag ta nya tag och försöka att inte tänka på det så mycket mer innan jag får nya besked.
Och jag ska oavsett vad som händer inte fulgråta mitt på Stureplan igen. Där går gränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar