Men när jag får tankar som dessa försöker jag trösta mig själv med att eftersom vi har två fantastiska barn så måste ju något blivit rätt i alla fall.
Och jag kan ju inte göra mer än vad jag själv tycker är rätt.
En sak som jag kan bli osäker över är ljug, jämförelser och skryt. Vi har försökt att dämpa dessa beteenden hos barnen till vad vi tycker är en bra nivå. Sagt att man ska vara ärlig och inte ljuga. Försökt förklara att det inte spelar någon roll vem som har fått flest eller störst julklappar. Självklart ska de vara stolta och glada över en fin leksak eller en snygg ny tröja. Men när det kommer till "min tröja är snyggare än din" eller "min legoborg är dubbelt så stor som din", då reagerar jag.
Kanske barn ska få skryta och hävda sig hur mycket som helst? När mina barn leker med kompisar som överdriver kraftigt om sina både prylar och bedrifter, som ju barn ofta gör, då sitter mina två som fågelholkar och suger i sig allt. Eller så ser de ut som frågetecken och undrar varför kompisen pratar om legokartonger av sådan storlek att det känns helt orimligt att de finns. Men de tror på dem. För man ljuger ju inte. Eller?
Jag vet att jag överreagerar. Barn är ju ändå barn. De suktar efter uppmärksamhet. Jag lägger mig oftast inte i diskussionerna om jag bara hör barnen prata med varandra, men är jag med säger jag ibland till. Men var går egentligen gränsen för när man ska påpeka att kompisen nog inte varit på månen och mitt eget barn står och säger "Jo det har han visst! För han sa det till mig mamma!".
Mina stackars godtrogna barn. Det går väl över. Och de lär sig tids nog att folk ljuger om allt möjligt och hela tiden. Kanske jag bara ska låta det bero.
Och när ska jag sluta ha sådan ångest för att mina barn fortfarande tror på tomten för att jag själv spelar med i den charaden...? Kanske dags att krypa till korset...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar