Gourmeter ville vi ha, inte nödvändigtvis gourmander

Imorgon ska vi till simhallen och vi har börjat åka tunnelbana dit. Med skräckblandad förtjusning såg jag sist vi var där att vi passerade en sushirestaurang på vägen från tåget. Jag visste direkt att det var kört, barnen skulle absolut vilja ha sushi efter badet. Visst, jag skulle kunna säga nej. Men samtidigt, jag älskar själv sushi, är glad att de också gör det och jag vill att de ska fortsätta vara intresserade av lite "annorlunda" mat. 

Så efter badet köpte jag mycket riktigt 8 bitars sushi åt dem (var, alltså en fullgod vuxenportion per barn), log och var glad. Matkontot drog iväg och den där simskolan blev plötsligt oproportionerligt dyr.

Vi har haft turen att få två barn som äter allt. Och då menar jag verkligen allt. De smakar alltid och äter nästan alltid upp det vi ställer fram, och det får gärna vara "gourmetstuk" på maten. Vi föräldrar är mycket nöjda med det, och det är praktiskt att inte behöva tänka på att laga separat mat till barnen. Så har det varit sedan de var små. 

Men nu till vårt lilla "problem". De har inte bara blivit finsmakare, de äter dessutom MÄNGDER, och de har som sagt fått smak för det goda. Det tenderar att gå överstyr. Kaptenen kan stå i affären en tisdagseftermiddag och ropa efter entrecôte. (Eller fråga sin lekkamrats föräldrar om han kan få hummer till middag. Det har faktiskt hänt...)

Som tur är kan jag fortfarande styra över honom på blodpudding utan problem om det behövs. Det är så jag tacklar det annars svindlande matkontot. Hur skulle det annars sluta? Och hur ska det gå när han blir tonåring och förbränner ännu mer? Båda barnen har en helt osannolik förbränning redan, framför allt Kaptenen. Vart all mat tar vägen, det är en gåta.