Vi har två skivor som vi lyssnar till väldigt mycket här hemma nu när vi julmyser. Den ena är Mando Diaos tolkningar av Gustaf Fröding (ingen julmusik, men så härlig och finstämd), och den andra är Mauro Scoccos julskiva.
Jag gillar Mauro Scocco, men när min man kom hem med skivan (ja han köpte den, inte satte på den på Spotify, han köpte den) så fnös jag. En julskiva? Allvarligt? Och det finns en duett med Sarah Dawn Finer? Kom igen!?! Det var väl ungefär vad jag fick ur mig. Smått skeptisk med andra ord.
Men den är bra, den är riktigt bra. Och löjligt nog är just den där duetten en av mina favoriter. Den är ljuvligt sliskig i melodin. Egentligen är jag inte förvånad. Vid jul ändras av någon underlig anledning mina åsikter om kitsch och sånt. Plötsligt släpper jag in tomtar och glitter i mitt hem och nu även Sarah Dawn Finer.
Det som verkligen fick mig på fall var texten. De sjunger om att de tar in på Grand Hotell för att slippa från julstressen. Pengarna är slut och idéerna med, det är kallt och de är bara less. Men på ett ljuvligt sätt. De sitter där och beställer upp sill och snaps och ser ut över det snötäckta slottet och Skeppsbron och bara slappar.
Det låter så himla mysigt. Men ändå inte, jag vill ha min jul med familjen. En weekend där jag bara slappar har jag gärna efteråt. Och ska ha det också. Men på ett helt annat hotell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar