Igår var dagen då världen skulle gå under. Jag valde att tänka en del på det där under gårdagen. Jag pulsade iväg till skola och dagis med barnen på morgonen, muttrandes över varför inte domedagen var en helgdag. Skolplikt på dagen för världens undergång? Det kändes inte rimligt.
En stund efter jag lämnat barnen skulle jag åka och handla julklappar, så jag knatade iväg mot bussen. När jag gick där funderade jag på hur det hela med den där undergången skulle gå till.
Skulle himlen öppna sig? Marken? Skulle det komma en kastvind och tackla mig från sidan och slunga iväg mig och allt annat ut i rymden? Eller skulle det komma utomjordingar och förinta hela planeten?
Men inget hände.
Jag började köpa julklappar. Hyfsat omotiverad. Varför skulle jag stressa? Det ska ju inte bli någon julafton ändå. Sen valde jag att rycka upp mig och blev för en stund lite extra generös. Varför snåla? Pengarna skulle ju inte vara till någon nytta sen ändå.
Sådär höll jag på. Det var ganska kul.
På kvällen skulle min man ut med ett gäng kompisar och jag frågade honom om inte det skulle vara en godtagbar ursäkt om man hellre ville vara med sin familj när jorden gick under? Det trodde han inte.
Så jag var själv igår kväll. Jag öppnade en flaska vin och började julstäda. För vid åttasnåret började jag släppa det där med jordens undergång. Det kändes som vi var safe för den här gången.
Jag sms:ade en del med min man under kvällen. Han hade det bra. Ingen lokal undergång runt Stureplan heller tydligen.
Ett par minuter efter midnatt fick jag ett sms från honom.
"Tack älskling" stod det.
Jag svarade något i stil med:
"Jo varsågod, men oavsett vad du tror så var det inte jag som avstyrde apokalypsen".
Fast jag visste att det han egentligen syftade på var att jag under kvällen först hejat på honom att festa ordentligt ifall jorden skulle gå under, och sen tyckte han skulle fortsätta festa ordentligt för att fira att han överlevt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar