Dagens tanke

I en av våra kvällstidningar finns det en liten ruta som heter ”Dagens garv”. Jag brukar ibland läsa den i ren fascination över att jag nio gånger av tio inte tycker den är rolig alls. Men jag känner att det gör inget, det är ok. Jag trivs ju med min humor så dagens garv kan jag klara mig utan. Jag garvar åt annat.

I helgen gjorde jag det igen, satt och förstrött bläddrade i en kvällstidning och där var den. Dagens garv. Så jag läste. Det var bara det att denna gång var den i mina ögon inte bara humorlös. Den var rent beklämmande. (Men Ulla Persson hon tyckte tydligen den var så rolig att den var värd att skicka in till tidningen)

Den tog upp en fråga som jag tampas med dagligen. Var går gränsen när jag säger åt mina barn?

För visst är det ofta precis så det är. Vi pushar och peppar barnen att lära sig gå och prata. Gärna så många och komplicerade ord som möjligt, sammansatta i långa fina meningar.

Sen när de fått snurr på allt med motorik och prat, då ska de sitta stilla och vara tysta för mamma och pappa är trötta och stressade.

Problemet som jag tampas med är dock var jag ska dra gränsen. Jag tycker inte att man ska låta barnen löpa fritt och springa och skrika som de vill. Och jag är medveten om att mitt tålamod är betydligt lägre när vi är tillsammans med andra. För jag vill att barnen ska förstå att ibland måste man ta det lugnt, av respekt och hänsyn. Jag vet att jag kan säkert ses som onödigt hård i vissas ögon. Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att markera när man är med andra att man bryr sig.

Men hemma. Att be dem att vara tysta bara för att jag själv är stressad eller trött? Nej, jag vet inte...

Det bästa torde väl vara att låta dem springa och prata av sig en stund, då jag också verkligen tar mig tid att lyssna på och se dem, men försöka få dem att dämpa sig och lugna ner sig innan det tar skruv förmycket. Innan de stänger av öronen och jag bara blir frustrerad och arg för att de slutat lyssna.

Jag har försökt ett tag nu att hitta denna mellanväg, och jag tror jag är påväg att lyckas. Bita mig i tungan innan det arga kommer ut och tänka efter om det kanske bara är jag som är stressad och om jag är den som ska gå och sätta mig och vara tyst och lugn en stund?