Jaha. Så var dagen här då jag skulle försöka ta mig hem utan passet i fickan.
Vi packade igår kväll och jag förberedde en överlevnadsbag som jag skulle klara mig med om jag blev kvar i ett par dagar. Och sen åkte vi tidigt i morse till Barcelonas flygplats.
Vi hade en plan att checka in i automaten och sedan nästla oss förbi säkerhetskontrollen. Det sprack direkt eftersom det bolaget vi reste med hade installerat nya maskiner med pass-scanning.
Vårt hopp om att jag skulle få checka in sjönk drastiskt, men vi hade under gårdagen funderat på olika scenarier som kunde utspela sig.
1. Jag låtsas som ingenting och bara snabbt flashar min sjuårings pass och hoppas att de tycker jag ser ovanligt fräsch ut för min ålder. Alternativt bara kollar på namnet, som min man gjorde när vi packade.
2. Jag lämnar fram körkortet som det var den självklaraste sak i världen och "förstår ingenting" om de säger att jag måste ha pass. "Schengen you know..."
3. Jag lämnar fram biljetten och börjar rota frenetiskt i väskan. Kallsvettas medan kön växer bakom mig, samtidigt som min man börjar tok-skälla på mig om min sanslösa slarvighet.
4. Eller så det sista alternativet, vilket också blev det vi använde. Vi sa som det var. Körde på ärlighet varar längst. Och se, det funkade. Tjejen i incheckningen ryckte lite lätt på axlarna och sa. "You are going to your own country so..."
Och de hade hon ju i och för sig rätt i. Vem vill ha en kriminell typ som försöker resa med sin dotters pass kvar i landet? Så jag fick checka in.
Vi gled igenom säkerhetskontrollen hur smidigt som helst, och pustade ut. Skickade ett par sms om att det löste sig. Tog en kopp kaffe.
Sen var det till slut dags för boarding, och jag hör då i högtalarna.
- "We are now boarding, please have your boardingcards AND PASSPORTS ready..."
Och jag ser till min fasa hur de börjar syna alla ombordstigandes pass grundligt.
Men va f-n? Det kan ju inte börja strula NU?
Efter en snabb blick på min man så valde vi att köra metod nummer 2 ovan. Att båda två identifiera oss med körkorten och ställa oss i den kön som verkade ha den minst nitiska kontrollanden.
Det gick. Jag kom hem. Halleluja.
Och inte bara jag blev glad. Min man blev det också (påstår han i alla fall)
För att inte tala om barnen.
Krigarprinsessan kom i full galopp över skolgården när jag hämtade henne och vrålade:
-Mamma! Du kom hem från Spanien med bara ditt körkort!!
Hon förstår mer än man kan ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar