Svackan vid 15-tiden.

Jag har en tendens att gå in i någon slags smärre kreativitets- och tankekoma runt 15-tiden på eftermiddagen. Jag är väl inte ensam och antar att det är därför det enligt traditionen är schemalagt en fikapaus precis då.

Idag när jag var i affären slog nog tjejen i kassan alla mina rekord i klockan tre-svacka.

Det började med att hon inte hittade priskoden till pumpan jag ville köpa.
- Vad är det här för sort? frågar hon mig. (Vilket inte var så konstigt, det var en ovanlig sort jag hittat)
- Det är en spagettipumpa, säger jag. Tyvärr såg jag inte vad den kostade.
Hon letar i sin lista med koder.
- Heter den dekorationspumpa? säger hon.
- Nej, det är en spagettipumpa, säger jag. Den kan man äta, så den borde inte heta något med dekoration.
Hon letar vidare i sin lista och skiner upp och slår in en kod.
"Pumpa, dekoration". ser jag att det står på skärmen. Hon suckar. Kvinnan bakom mig i kön suckar ännu högre.
- Du såg inte vad den kostade? frågar kassörskan mig.
- Nej tyvärr. säger jag (som jag sa tidigare...)
- Niklas? Hon sträcker upp pumpan mot sin kollega. Vad är koden för den här? Niklas skrattar till som om det var den dummaste saken i världen att fråga honom och skakar på huvudet. Tjejen letar lite till, men ger upp.
- Inger? Nu åker pumpan upp i luften igen, riktad mot den andra kollegan.
- Det är en spagettipumpa, svarar Inger, och rabblar koden ur huvudet. Tack Inger, tänker jag lättad. Någon har i alla fall koll.
Jag hör ytterligare en suck från kvinnan bakom mig i kön.

Jag har ett par trisslotter i handen som jag tänkte lösa in, men tvekar nu en sekund. Det kanske blir för mycket för den stackars tjejen (för att inte tala om damen bakom mig i kön.)
Men jag sträcker ändå fram dem.
- Och så vill jag byta in dem här till nya. säger jag.
Tjejen i kassan har bra tålamod. Hon är alltjämt glad och tar mina lotter och skrapar säkerhetskoderna. Sen kör det ihop sig igen.
- Hur många vill du byta till? Två?
- Eh, de kostar väl 30 kr nu, så det blir väl fem?
Hon tittar ner på lotterna igen.
- Den ena vinsten är på 50 och den andra på 25... säger hon.
- Ja, gånger två, säger jag.
- Ah ok. Ja då blir det 150kr, och hur många lotter vill du ha?
- Det blir fem lotter för 150kr om de kostar 30 säger jag.
- Ah, säger hon och slår in fem lotter som hon räcker till mig. Hon tittar inte ens upp längre. Som om det var jag som var besvärlig. Hennes tålamod var tydligen slut. Eller så började det bli pinsamt.

Jag tittar på klockan. 15.20. Ok, allt är förlåtet och jag fylls av medlidande. Stackarn.

I bilen hem hör jag väderpresentatören på radion annonsera att det ska blåsa syd-sydlig vind.
Klockan är verkligen strax efter tre tänker jag och rattar hemåt för att sätta på lite fika.

Lämplig toalett-litteratur?

Krigarprinsessan har ofta bråttom. Hon skyndar från det ena till det andra i sådan fart att vi ofta behöver påminna henne om väsentligheterna. De grundläggande sakerna.

Som att ta tid på sig när hon besöker toaletten. Ja för att göra ni vet vad. ("nummer två", så att säga).

Jag tänkte att det kanske blir roligare om hon får något att läsa, och frågade om jag skulle ge henne en bok nästa gång hon skulle gå. "Nej, mamma. Det är ok, jag brukar titta i den där blå bilderboken som ligger därinne..."

Lus eller godis?

Lustider. Det har gått ut varningar från både skola och dagis på sistone, och i veckan tog det ordentlig fart i Kaptenens dagisgrupp. Jag har kollat barnen varje dag med darrande fingrar men inte hittat något.

Så i slutet av veckan kom beskedet att Kaptenens bästis hade fått lössen och då förstod jag att det var kört. Jag kastade mig över Kaptenes hår och kollade. Inget! Eller? Jo, en liten lus kröp där. Panik!!! Jag ringde dagis. Han kommer inte idag, jag tror jag har hittat en lus! Ingen aning hade jag hur den ska se ut men vad annars skulle röra sig där i hans hårbotten? Jag tyckte bestämt att där var några små, små svarta prickar också. Säkert ägg, hur de nu ser ut, tänkte jag. Strunt detsamma. Avlusning blir det.

In i bilen och iväg till Apoteket. Lusschampoo inhandlades och Kaptenen behandlades. Lakan och mössor tvättades.

Och ingen annan i familjen drabbades. Vi hade tur den här gången. Och nu vet jag hur jag ska göra om det händer igen, det är ju bra. En erfarenhet rikare blev jag ju.

Kaptenen går numer under namnet Lilla Loppan härhemma. Krigarprinsessan rättar honom när han med en smula stolthet i rösten pratar om när han hade löss.
"Nej, du hade en lus. Inte löss. Det var faktiskt bara en!"

Och vi skojar om att Kaptenen kunde vandrat runt bland husen med Halloween-utstyrsel och hojtat "Lus eller godis!!?" oh vad mycket godis han hade fått. Folk hade nog kastat hela påsar till honom!

Halloween = kostymverkstad

Så är vi där igen. Halloween. Spöken, häxor och maskerad!

Mina barn tycker det är jätteroligt med Halloween och jag börjar faktiskt själv gilla det mer och mer. Jag menar, varför inte, det är rätt kul ändå. 

Men det kommer också viss press för mig som pysslig förälder.

Krigarprinsessan är rätt enkel. Ska hon på maskerad så är det två saker hon väljer mellan. Prinsessa eller häxa. Enkelt. Vill jag göra det lätt åker jag till närmaste leksaksaffär och köper en prinsess- eller häxklänning. Det finns alltid att få tag på. På sistone har jag dock börjat att trasha en redan sliten klänning när hon ska vara häxa.

Kaptenen däremot. Han har högre krav. Och eftersom jag gillar utmaningen så försöker jag möta hans önskemål. Som tur är blir han oftast väldigt nöjd med det jag gjort. I alla fall än så länge. 

Här kommer en liten minneskavalkad över Kaptenens Halloweendräkter hittills. Han har ställt krav på sin mor sen han var 2 år:

2009 var han Jordens och skogarnas riddare från Tornerspelen i Visby: 

(Dagen innan Halloweenmaskeraden ångrade han sig dock och ville vara skelett istället)

2010 ville han vara Super Mario:

2011 ville han vara smurf: (hur det gick till finns beskrivet i det här inlägget)

Och i år, 2012 ville han vara spindel:

Ibland är jag värd lite blommor!

Ibland unnar jag mig en stor bukett blommor bara för att det är så vackert att ha hemma. När jag var föräldraledig med Krigarprinsessan så köpte jag ett stort fång långskaftade rosor eller liljor varje fredag. Det var när hösten hade kommit och blomningen utomhus inte var lika intensiv längre.

Det unnade jag mig då och det var så härligt. Jag spenderade ju så mycket tid hemma. Jag fick inte in samma rutin när jag var hemma andra varvet efter Kaptenen hade fötts tyvärr. Det blev inte av på samma sätt lika regelbundet i alla fall.

Men igår så slog det mig, nu spenderar jag ju också mycket tid hemma, varför inte ta upp denna rutin igen? Fast jag orkade inte vänta till fredagen, det var ju så många dagar kvar.

Ett stort fång korallfärgade rosor fick det bli.

Och som jag njuter av dem. Jag går och vrider dem lite ibland så de hamnar rätt i vasen. Jag doftar på dem.

Jag är värd att ha färska blommor härhemma. För det har jag bestämt.

 

Heja alla modiga vardagshjältar!

Jag måste säga att Polisens satsning på sociala medier gör mig glad.
Jag läser med iver deras inlägg på Facebook om hur civila hjälper till att stoppa tjuvar och banditer i tunnelbanor och tipsar om misstänkta inbrott och annat. (Polisen skriver mycket annat informativt också som är bra)

Men det här med vardagshjältarna, det ger mig hopp på något vis. Innan kunde jag ganska ofta förfasa mig över alla historier om att civilpersoner sällan vågade rycka in om de såg något som hände som inte gick rätt till. Och ryckte de in, råkade de själva illa ut. Det var de historier som jag hörde i alla fall.

Det är ju lite sorgligt. Det känns nästan som att det är den versionen som sprids för att man ska slippa gå emellan om man ser några som slåss. Att ha något att skylla på. Det är ju förmodligen farligt...kanske...

Visst har det blivit värre. Fler som bär kniv och inte drar sig för att sticka ner den som lägger sig i. Men ska man sluta helt för det?

Nej jag blir som sagt glad när jag läser på Facebook om tonårstjejer som skäller ut ficktjuvar och gamla tanter som sopar handväskan i huvudet på en rånare (ok den sista har jag inte läst om ännu, men det kommer nog snart)

Så heja alla modiga vardagshjältar! På dem bara!

Skogsmulle + McDonalds= sant?

Under en skogspromenad för ett tag sedan gjorde jag i mina ögon ett lite udda fynd.

I en vattenpöl på stigen där jag gick låg en pommes frites kartong från McDonalds.

Det kändes så fel. Äta hamburgare i skogen? Det har nog bara att göra med att det aldrig skulle falla mig in att göra det själv. Kanske det är vanligare än jag tror, att man svänger förbi drive-in på vägen till skogen.

I min värld är det, och har alltid varit, termos med varm dricka och hemgjorda mackor med småsvettig ost som gäller om jag har med mig något att äta ut i skogen. En kanelbulle kanske slinker med också.

Men McDonalds? Att uppflugen på en kulle, ur ryggsäcken hala fram ett Big Mac o Co. Jag har svårt att se det framför mig.

Kom ihåg att fixa kom ihåg hjälpen!

Det är väl ironiskt ändå. På vår pall i köket ligger denna kalender och väntar på att hängas upp.

Jag köpte den i somras för att vi saknade den vi hade innan. Det har blivit en del dubbelbokningar i familjeschemat och panikringningar efter blixtinkallad barnvakt.

Jag blev så glad när jag hittade den på Granit just för att den sträckte sig från augusti till augusti.

Augusti ja. Det var ett tag sen. För vi KOMMER INTE IHÅG att hänga upp den där sabla "kom-ihåg-kalendern".

(Pole)dancing in the street..

Idag när jag var ute på promenad blev jag påmind om en ganska lustig sak. 

För knappt ett år sedan var jag med och anordnade en möhippa för en kompis. Vi fastnade bland annat för att boka aktiviteten pole dancing, som ju i flera år varit en populär grej att göra på möhippor. Träning och skoj på samma gång. 

Jag har varit med på en sådan möhippeaktivitet en gång innan men då var det bara den blivande bruden som fick lära sig. Den här gången hade vi bokat in oss allihop, som en gruppaktivitet, vilket var så mycket roligare. 

Vi gjorde något svårt och smått pinsamt tillsammans. Det var bättre än att bara en ensam person blev uttittad och exponerad.

Det var verkligen jätteroligt och jobbigt som sjutton. Utmaningen var inte likt någon annan träning jag testat.

Idag på promenaden kom jag ihåg att jag efter det där passet på något underligt vis fick blodad tand, för jag kom på mig själv långt efteråt med att gå och snegla på vägskyltsstolpar runtom i villaområdet. 
För att inte tala om den där stången i mitten av den äldre modellen av tunnelbanevagn.

"Om man kanske skulle testa lite..." men det gjorde jag förstås aldrig.

Döm av min förvåning när jag surfade runt på nätet en dag och upptäckte att jag tydligen inte var ensam. Det finns fler med samma underliga dragning till stolpar på offentlig plats. 

Uppenbarligen.

Fritidsfika och noja.

"Välkommen på drop-in fika på onsdag!" stod det skrivet på dörren till Krigarprinsessans fritids i veckan.

Jättekul idé tyckte jag. Så idag gick jag såklart dit.

Bakgruppen på fritids hade bakat massor och fikat var till självkostnadspris. Det stod en burk framställd där man kunde lägga en slant. enkelt och bra. Och det var trevligt att träffa de andra föräldrarna och barnen en stund i lugn och ro och inte bara hastigt i hallen.

En del kakor hade en både form och konsistens jag aldrig känt förut, vilket var intressant i sig. Kärleksmums som var kompakt och blöt som lerklump. Smaken liknade inget jag testat men var helt okej. Jag undrade var i receptet det gått snett... kanske man blandat ihop mjöl med mjölk? Förlåg temperatur i ugnen. Eller kanske någon tappat räkningen när det skulle mätas ingredienser?

Tyvärr började jag fundera för mycket och så rätt var det var ställde min livliga fantasi till det för mig igen (precis som den gjorde på badhuset som jag berättade om i ett tidigare inlägg).

Just när jag satt där och mumsade som mest började jag fundera i följande banor. Ok, förkylningstider. En hop med barn som står och knådar, petar sig i näsan, vispar, snörvlar, knådar, vispar...

Jag kände mig verkligen hemsk som satt där och stirrade på de fina chokladbollarna de så flitigt rullat och allt jag kunde tänka på vad de bollarna varit med om.

Det tog lite udden av fikat dessvärre. Men sällskapet och idén var trevlig.

Och kolasnittarna var fantastiska. Välgräddade, puts väck med alla baciller i ugnens trygga värme.
Jag åt två.

Lek per telefon...

Krigarprinsessan har börjat med en ny rutin. Varje dag ringer hon till sin två år äldre kusin.

Sen snackar de. Huuuuur länge som helst känns det som. Det är som att hon gått från 0-100 på fem sekunder vad det gäller telefonvana. Från att inte visa något intresse att prata i telefon mer än några minuter på sin höjd, till nu, då hon kan prata i trekvart.

Vad de pratar om? De leker. Med Littlest Pet Shop figurer. (De där små djuren med onaturligt stora huvuden och gigantiska ögon.)
De kan ju varandras sortiment av dessa plastdjur utan och innan, så jag hör hur de diskuterar, rotar runt och letar fram olika djur och så visualiserar de leken.

Jag har funderat på om de ska övergå till Skype, men detta kanske bara är nyttigt att visualisera i fantasin istället så länge de tycker det är kul.

Och jag kan givetvis inte låta bli att tänka på hur det kommer att låta om några år när de ringer varandra.

Då är det inte den lilla hunden eller katten som är sååååå söt. Nej då är det Sebastian eller Kalle eller vad de nu kan tänkas heta som diskuteras.

Jaja. Var sak har sin tid.

Kaptenen kör formel 1

Kaptenen har upptäckt Formel 1.

På helgerna har det ju varit Formel 1-sändningar på TV på morgonen under en tid, och han har börjat intressera sig mer och mer och tittar gärna.

Han hejar på Fernando Alonso säger han, av två anledningar. Han är Spanjor och så kör han Ferrari.

Jag tror också han fick upp ögonen för Alonso på allvar när han kraschade för några veckor sedan och klarade sig oskadd. Lite superhjälte-vibbar fick nog vår lille Kapten då.

Det ritas nu många teckningar med bilar på. Gärna hur de stå i depån och byter däck.

Och på väg till dagis gör sig formel 1-intresset också påmint.

Vi får inte har bråttom, för när han cyklar så stannar han ungefär var tionde meter och vrålar "DEPÅ-STOPP!" och så måste jag rusa fram och kontrollera alla skruvarna på hans däck.

Tidskrävande? Japp. Tur jag har gott om tid.

Ingen jägare

Det är få promenader jag njuter så mycket av som de jag tar på hösten. Det är så klar skön luft. Svalt men ändå hyfsat lätt att klä sig rätt (lager på lager) .
Igår var jag både på skogspromenad med familjen, och sedan på en egen promenad för att samla tankarna lite.

Det var otroligt skönt, och jag gick där och funderade över allt möjligt precis som jag brukar. Ibland funderar jag över om jag kanske ska ta jägarexamen. Jag vet inte varför, men det är något jag fått för mig. Det, alternativt att lära mig flugfiske.

Så i går, på min promenad, passerade jag ett utkikstorn modell "jakttorn".

Jag klättrade upp. Satte mig där och kände efter. Skulle jag kunna sitta där flera dagar i sträck och spana. Vänta på att den där älgen som hamnar i den perfekta skottvinkeln skulle infinna sig...?

Nu hade jag varken termos, sällskap eller bössa med mig. Men nej, jag skulle bli för rastlös tror jag. Jag vill röra mig i skogen. Inte sitta still.
Och skjuta ett djur? Ingen aning om jag skulle palla med det.

Kanske rör sig jägare mer än vad jag tror. Men sitta på pass...? Zzzzz...

Jag gick hem igen. Och drömde om flugfiske istället.

Härliga höst!

Idag fick jag en sådan där känsla i kroppen som bara gav total harmoni. Ända ut i fingerspetsarna. 

Jag gick med Krigarprinsessan till skolan. Hon cyklade en bit före mig, och det jag såg där och då när jag promenerade längs gatan brände sig fast i minnet. 

Ett lyckorus infann sig. Tidig höstmorgon, lätt dimma. Termometern visade runt nollan. Det bet i kinderna. 

Framför mig cyklade min fina dotter och när hon passerade under en enorm lönn så regnade det stilla ner gula höstlöv runt henne. Marken var guldgul av löv som redan fallit. Så obeskrivligt vackert det var. 

Denna morgon kommer jag att ta med mig, och minnas.

Och jag är nästan glad att jag inte har någon bild att visa upp över det. 
Jag bara njöt. Drog inte upp telefonen instinktivt som jag brukar, jag bara sög i mig det vackra. utan att ens försöka. 

Jag visste att jag inte skulle kunna fånga ögonblicket på bild med min gamla iphone. Så varför ens försöka? 

Och kanske tappa känslan.

Alla dessa nya möjligheter...

Idag var jag på informationsträff på Trygghetsrådet. 

Trygghetsrådet är en stiftelse som arbetar med att hjälpa de som blivit uppsagda på grund av "arbetsbrist", frivilligt (som i mitt fall) eller ofrivilligt. 

Det var intressant att gå dit. Jag är ju så glad i mitt "sluta-jobbet-för-att-jag-ville-det-själv"- liv där jag lallar omkring. Just nu är det frilans som gäller för mig, och att gå kurser. Utvecklas. 

Jag fick lite perspektiv idag på saker och ting. Bland annat insåg jag att jag har tur som gjorde det här frivilligt och inte hyser någon som helst agg mot min förra arbetsgivare. 

Speciellt kändes det så när föreläsaren sa att det är helt ok om man är förbannad och bitter på sin tidigare arbetsgivare för att de inte ville ha en kvar. 
Han berättade att han själv hade gott kunnat åkt tillbaka och bränt ner företaget till grunden när han blev av med sitt jobb där. (Det var för 20 år sedan, så han verkade ha kommit över det nu). 

Jag fick reda på att de kommer hjälpa mig med allt de kan om/när jag känner mig redo att aktivt söka en anställningnågonstans. Eller om jag vill ha hjälp med att få den egna businessen att snurra.

Och jag förstod att man måste vara öppen för förändring. Detta kan leda till något som är det bästa som kunde hänt mig sa han. Den inställningen gillar jag. 

Och när jag sedan gick hem och loggade in på deras onlinetjänst hittade jag alla möjliga berättelser.
Fast en del lät lite väl drastiska för mig. 

Undrar hur öppen för nya förslag man måste vara på det där stället egentligen..?

Nytt på bloggen och ny blogg...

Jag håller på att ändra runt lite på bloggen nu. Ny layout, ny header. 

Headern kommer jag nog ändra design på några vändor så bli inte förvånad om du inte känner igen dig.

Men framförallt. Ta-da-da-da-da-da... (trumvirvel..)

Jag har startat en blogg till!

En "systerblogg". En blogg om mat! 

Ingen förändring annars. Den här bloggen kommer finnas kvar precis som innan, så fortsätt gärna kika in. 

Men är du matintresserad, oavsett graden av ditt intresse, kolla in till den andra bloggen också. Den är mer publik. Mer öppen.

Idén kom av att jag i grunden har en universitetsutbildning i Kostvetenskap. Jag har läst allt från dietik till gastromi, och det har väl märkts ganska väl även här att jag har ett stort intresse av kost och livsmedel. Och god mat.

Inga pekpinnar, bara tankar kring mat utlovas.

Så välkommen in till KOSTVETAREN.

POLL! 8 november smäller det!

Den 8 november kommer det att låta "poll-poll-poll" i varje hörn i vårt hus. 

Det insåg jag idag när Kaptenen kom hem med glittrande ögon och sa "Mamma, vet du, snart kommer Star Wars Angry Birds".

Jag tänkte först att han sa fel. "Du menar Angry Birds Lego?" sa jag. Det lät med logiskt och rimligt i mina öron.

Men nej han stod på sig. Fröken hade visat bilder på sin telefon sa han.

Så jag googlade. Och mycket riktigt. Grabben är mer uppdaterad än jag. Och det är en purfärsk nyhet också. De artiklar jag hittade var bara någon dag gamla.

Den 8 november kommer de. Star Wars Angry Birds. Man får skjuta Luke och grabbarna på Darth Vader-grisar. 

Kaptenen är så förväntansfull att han studsar omkring vid blotta tanken. Och jag kan inte neka till ett visst pirr i maggropen själv. Jag älskade Star Wars som liten.

Och så tänker jag, vad fick mig att förväntansfullt studsa omkring inför en leksak som skulle dyka upp om en månad? 

Barbie? Knappast. 

Kanske en ny Star Wars film på bio hade den effekten i och för sig...

Stylad och klar!

Idag var jag i stan för att piffas och fotograferas. Det är en del av min nystart här i livet. Bland annat nya bilder för jobbsökande framöver. Jag tog också några extra till ett annat litet projekt som jag kommer avslöja här snart.

Lite pirrig var jag allt när jag åkte in med tunnelbanan, helt osminkad och med ett ombyte i väskan. 

Det började bra, jag blev omhändertagen av en supergullig tjej som skulle sminka mig och göra i ordning mitt hår. Hon bjöd mig också på kaffe, det är alltid ett plus i min bok.

Sen var det dags för fotografering. Fotografen gav ett något nonchalant intryck, men jag tänkte ok, hon kanske slappnar av. 

Men nej. Tyvärr. Stelt och mekaniskt och totalt utan spontanitet och kreativitet gav hon mig instruktioner om hur jag skulle stå i olika förutbestämda poser. Irriterad blev hon också när jag inte gjorde som hon sa. 

Men jag stod på mig. Jag hade en idé och plan när jag åkte dit. Jag skulle genomföra den, jag sket i om hon tyckte jag var besvärlig.

När jag frågade henne varför hon var så stressad så kröp det fram att hon hade planer för egen del som hon hade bråttom till. På min avtalade tid. Då sölade jag mig lite extra...

Och hon blev tydligt sur. Men jag fick som jag ville, så jag är nöjd ändå.

Vilket upplägg!

Det är tur att vi bor så ödsligt på landet. 

Eller det är tur så länge det inte kommer någon styckmördare förbi, har jag konstaterat. Vi har nämligen värsta upplägget där.

Går man fram till vårt lilla hus där vi sover möts man av den här synen intill ytterdörren.

Perfekt! En slägga att banka med, och en rostig såg. Ett smörgårdsbord för vilken styckmördare som helst!

Men... är det inte något som fattas...? Får se nu. Om jag vänder mig om... Ja, perfekt där är den ju. Men då så.

Favoritrestauranger i Barcelona del 2 - Bar Mundial

En upplevelse vi sent kommer att glömma är vårt besök på Bar Mundial (Plaça de Sant Agustí Vell 1). 

Efter att hela Sveriges mag-mys-Plura i intervjuer, sin kokbok och i TV-programmet "Mauro och Pluras kök" lovordat denna lilla krog, var vi förstås nyfikna. 

Vi hade läst i någon blogg att det var svårt att få bord eftersom det inte fanns så många platser, men att man kunde chansa genom att gå dit när det öppnade klockan 21.

Så vi spatserade strax efter 21,med alla blickar på oss, rätt in i den till synes redan ganska fyllda restaurangen. Det var tydligt att vi stack ut bland alla locals som satt där. Vi gick fram till en man som stod lutad vid den bortre änden av bardisken och jag frågade om de möjligtvis hade bord för fyra...?

Han stod tyst ett par sekunder (som kändes som en smärre evighet) och synade mig varpå han fnös "english? pff..." och himlade lätt med ögonen. Jag kände en viss liknelse mellan honom och John Cleese i "Fawlty Towers" i attityden.

Jag gjorde mig beredd att tvärvända med skammen över att ha vågat ens frågat om vi fick äran att äta där. Givetvis är det fullbokat i flera dagar framöver, tänkte jag. Min dumskalle.

Men så, med en lätt suck, ändrade han plötsligt helt attityd och sa något i stil med "ok, kom då", log lite, och visade oss till ett bord för fyra. Allt  var frid och fröjd och vi var lyckliga som få.

Sedan gick det bara rätt uppför resten av kvällen. Vi blev uppassade av en helt underbar servitör som såg ut som Newman i Seinfeld. Fast längre. Han berättade stolt att han pratade bra spanska, catalanska, franska och italienska. Dock ingen vidare engelska. (nu förstod jag anledningen till sucken från John Cleese killen innan.)

Men vi kunde beställa utan problem (de hade i alla fall till vår förvåning plockat fram menyer på engelska).

Och maten. Oj,oj,oj. Restaurangen är specialiserade på Skaldjurstapas och vi beställde en mixat gemensamt fat med skaldjur och fisk.

Deras calamares var helt enastående. Jag har aldrig smakat bättre. Havskräftorna och räkorna var fantastiska, likaså musslorna och fisken. 

Det enda jag hade lite svårt för var de små minibläckfiskarna. Alla små armar och sugproppar på de där små varelserna gör att de ser ut som aliens i mina ögon. 

Men jag blundade och åt, ville ju inte riskera att missa något. Men nej, det är inte min grej.

Helhetsupplevelsen av kvällen ger jag dock 5 poäng av 5 möjliga. Underbart helt enkelt.

Han kan sina saker den där Plura. Både musikaliskt och kulinariskt.

Vad vi kämpade!

Igår morse såg jag ett inslag på TV, de hade besök av en barnpsykolog. 
Jag satt och gjorde lite annat samtidigt när en fråga kom upp som väckte mitt intresse. 

Det var en tittare som undrade om det här med att berömma sina barn eller inte. Det är något har jag också undrat över. 

Jag har också fått höra att man inte ska säga till sina barn att de är duktiga och fina för att de inte ska få prestationsångest eller tro att utseende är något extremt viktigt. 

Jag håller inte med (det måste väl vara bättre om alla intalas att de är fina?) 

Och psykologen tyckte inte heller att man skulle låta bli. Eller hon sa såhär, att man absolut kan berömma, men man kan ju nyansera berömmet lite. Man kunde varva med "Men vad du har jobbat!" eller "Oj, vad du kämpade nu!" när barnen presterat något.

Ok. Det lät vettigt tyckte jag. 

När kvällen kom så märkte jag att mina barn var väldigt fnittriga och jag förstod att det var något på gång. De smög undan med sina pyjamasar och gav mig order om att inte titta.

Efter en stund skuttade de glatt fram med ett sprudlande "ÖVERRASKNING!!!" färdiga för sagoläsning, och jag stod där och låtsades tappa hakan av förvåning som jag alltid gör.

Men sen tänkte jag - nu ska jag sköta det här korrekt enligt psykologens rekommendation.

Jag utbrister därför "Men oj vad ni kämpade nu! och "Vad ni jobbat!"

Varpå Krigarprinsessan genast börjar fejkat vingla omkring med handen för pannan och stöna, för att till slut trilla ihop i en liten hög, samtidigt som hon med smått ironisk ton piper "Åhhh...jag det var såååå jobbigt...!

Kaptenen står däremot kvar med stora, runda ögon och frågar "Vaddå mamma? Jag förstår inte? Vaddå kämpat? Det där var ju inget jobbigt..?!"

Jag kanske skulle hållit mig till att säga. "Vilken härlig överraskning!"

Platt fall för mig och mitt amatörmässiga psykologiskt korrekta försök till att boosta mina barns självkänsla.

Men oj, vad jag kämpade, och vad jag jobbade när jag försökte!

Favoritrestauranger i Barcelona del 1 - Tapas24

Den första kvällen i Barcelona besökte vi en av våra favoritrestauranger, den lilla hektiska krogen Tapas24 (Diputación 269). En fantastisk tapasrestaurang grundad av stjärnkocken Carles Abellan.

Det har blivit tradition för oss att gå dit samma kväll som vi landar. Vi brukar ta eftermiddagsflyget från Stockholm och landa vid 19.30. Det gör att vi kan åka till hotellet och checka in och ändå vara på restaurangen vid strax efter 21. Det är helt perfekt.

Och det finns få ställen som är bättre att komma till än Tapas24 efter en halv dags resa, när man är hungrig och lite sliten.

Bord går inte att boka och kön är ofta lång, men det räddar personalen upp bra genom att ta dryckesbeställningar i kön. Många gånger har vi beställt öl och cava i kön som ringlar sig ute på gatan. Det gör väntan så mycket lättare.

Väl inne i restaurangen är det full fart. Det öppna köket vimlar av kockar som jobbar frenetiskt. Bar- och serveringspersonal jobbar också med imponerande precision för att inte springa omkull varandra. Stämningen är svårslagen. Även om man kommer dit trött efter resan så piggnar man till av vimlet.

Och maten. Bland det bästa vi ätit. Två av favoriterna är "McFoie", en minihamburgare med gåslevercreme som får smaklökarna att göra piruetter (eller dansa flamenco kanske) och "Bikinis", små toasts skurna i trianglar och fyllda med manchegoost, ibericoskinka och tryffel...

Varje tugga är en bit av himmelriket.

Vy in mot köket

(bild lånad från freeimagefinder.com eftersom jag inte kunde hitta mina egna)

Your passport please ...?

Jaha. Så var dagen här då jag skulle försöka ta mig hem utan passet i fickan. 

Vi packade igår kväll och jag förberedde en överlevnadsbag som jag skulle klara mig med om jag blev kvar i ett par dagar. Och sen åkte vi tidigt i morse till Barcelonas flygplats.

Vi hade en plan att checka in i automaten och sedan nästla oss förbi säkerhetskontrollen. Det sprack direkt eftersom det bolaget vi reste med hade installerat nya maskiner med pass-scanning.

Vårt hopp om att jag skulle få checka in sjönk drastiskt, men vi hade under gårdagen funderat på olika scenarier som kunde utspela sig.

1. Jag låtsas som ingenting och bara snabbt flashar min sjuårings pass och hoppas att de tycker jag ser ovanligt fräsch ut för min ålder. Alternativt bara kollar på namnet, som min man gjorde när vi packade.

2. Jag lämnar fram körkortet som det var den självklaraste sak i världen och "förstår ingenting" om de säger att jag måste ha pass. "Schengen you know..."

3. Jag lämnar fram biljetten och börjar rota frenetiskt i väskan. Kallsvettas medan kön växer bakom mig, samtidigt som min man börjar tok-skälla på mig om min sanslösa slarvighet.

4. Eller så det sista alternativet, vilket också blev det vi använde. Vi sa som det var. Körde på ärlighet varar längst. Och se, det funkade. Tjejen i incheckningen ryckte lite lätt på axlarna och sa. "You are going to your own country so..."

Och de hade hon ju i och för sig rätt i. Vem vill ha en kriminell typ som försöker resa med sin dotters pass kvar i landet? Så jag fick checka in.

Vi gled igenom säkerhetskontrollen hur smidigt som helst, och pustade ut. Skickade ett par sms om att det löste sig. Tog en kopp kaffe.

Sen var det till slut dags för boarding, och jag hör då i högtalarna. 
- "We are now boarding, please have your boardingcards AND PASSPORTS ready..." 

Och jag ser till min fasa hur de börjar syna alla ombordstigandes pass grundligt.
Men va f-n? Det kan ju inte börja strula NU? 

Efter en snabb blick på min man så valde vi att köra metod nummer 2 ovan. Att båda två identifiera oss med körkorten och ställa oss i den kön som verkade ha den minst nitiska kontrollanden.

Det gick. Jag kom hem. Halleluja.
Och inte bara jag blev glad. Min man blev det också (påstår han i alla fall)

För att inte tala om barnen.

Krigarprinsessan kom i full galopp över skolgården när jag hämtade henne och vrålade:

-Mamma! Du kom hem från Spanien med bara ditt körkort!! 

Hon förstår mer än man kan ana.