Denna lilla fågelunge hittade jag utanför en av friggebodarna här på landet häromdagen. Vi har följt den och syskonen någon vecka nu. Sett de små näbbarna sticka upp ur boet och nu var de redo att lämna tryggheten.
Så liten och bräcklig utan vett att vara rädd satt den där och tittade på mig.
Jag kom att tänka på vanliga uttryck såsom "nykläckt", "lämna boet" och "prova sina vingar".
Och vidare tänkte jag på ett nyhetsinslag jag hörde häromdagen om den höga arbetslösheten och svårigheten för unga idag att komma ut på arbetsmarknaden.
Oro, oro, oro. Hur ska det gå?
Men är det inte så att om man ska tro nyhetsinslagen, för att inte tala om tidningarnas löpsedlar, så ska man inte göra annat än oroa sig för framtiden. Oavsett ålder eller skede i livet.
Är du ung eller arbetslös är det svårt att få jobb. När du väl kommit ut på arbetsmarknaden ska du oroa dig för att bli av med jobbet på grund av nedskärningar. Är du över 50 kan du inte få ett nytt jobb. När du så småningom slutar jobba räcker inte pensionen till. Så du måste jobba till du stupar. Om du nu har något jobb.
Oro.
Jag blir ganska trött på detta ibland. All denna oro. Jag menar på inget sätt att det är problem som ska ignoreras. Men det blir lite mycket ibland.
Vill man oroa sig så kan man ägna sig åt det. Hela tiden. Dygnet runt, resten av livet.
Fast det bästa är väl ändå att slänga sig ut, provar sina vingar och ser med orädda ögon på världen?
Det är mitt råd till dagens unga. Och alla andra också för den delen.
I hear y'a sist'a!!!
SvaraRadera